Resebrev från La Brique

Resebrev 1 från La Brique

“Gamla Nordsjön hon svallar och brusar”, men inte när vi var där. Vi startade vår överfart från Skagen till Inverness 3 juli med medvind. Det var lite nervöst att börja vår första längre överfart. Men det blev lugnt, för lugnt. Efter 3 dagars svag motvind och stiltje, startade vi motorn och tuffade i ytterligare två dygn till England.

Men det hade hänt mycket innan detta. I mitten av maj hade vi båda, Lasse och Ann-Christine, slutat våra gamla jobb och jobbade nu heltid med förberedelserna för resan. Det var en hektisk tid, lägenheten skulle lämnas, en massa utrustning skulle köpas och monteras samt mycket mycket mer. Den 10 juni var sedan länge satt som avresedag. Båten var inte färdig då, men tillräckligt klar för att segla till Stockholm, så vi kastade loss.

Vi lämnade Fyrisån och Uppsala under pompa och ståt. Många hade kommit för att vinka av oss, lokalradion var där och intervjuade och vi var på första sidan i tidningen.

Alla ville se båten, så efter en kraftig regnskur, hade de tagit med tillräckligt med lera ombord för att förvandla däcket till en bättre kostig. Det första större jobbet efter avresan blev att svabba däck.

Vi gjorde ett kort stopp på Panpas marina i Stockholm. Där fick vi den läckande vakuumventilen på motorn bytt och besökte OSKarna Hans och Anita på S/Y Xora. (OSK= Ocean Seglar Klubben). De skulle starta sin långsegling ett par veckor efter oss och var också i full färd med förberedelser, de hade mycket kvar. Man blir aldrig färdig, så ska ni någon gång åka, så bestäm ett datum och åk även om inte allt är klart.

Den 15 juni passerade vi Sandhamn och var äntligen på väg till havs. Vi styrde bidevind med 8-10m/s mot Gotland. Det blev 130 sjömil och tog exakt ett dygn. Vi testade vindrodret för första gången. Det fungerade bra i vindar över 5m/s men krävde en del trimning innan det blev riktigt bra i lätta vindar. Allt annat fungerade bra utom Lasses mage som var lite ovan vid sjön.

Efter ett kort stopp i Visby, fortsatte vi söderut. Vi firade midsommarafton med sill och potatis utanför Skånes sydkust och avslutade dagen med att lägga till i Falsterbo. Midsommardagen bjöd på ösregn, så vi blev kvar i Falsterbo och skruvade. Vi fick bl.a. igång vindgeneratorn och kortvågsradion. Vi har nu daglig kontakt med Lennart Schenning SM5BCO, en radioamatör i Enköping.

Näst stopp blev småbåtshamnen i Råå. Det är ett bra ställe att fortsätta förberedelserna på. Där finns varv, mat, tvättmaskin och 2 minuters promenad till Hjertmans båttillbehörsaffär.

Sedan satsade vi direkt mot Skagen. Det var svaga vindar från fel håll, så vi gick för motor. På kvällen ökade vinden till 15m/s och det började gå vågor. Vi fortsatte att stötta med motorn. Resultatet blev att vågorna rörde upp bottensatsen i dieseltanken så att det blev stopp i spridarna. Vi vågade inte fortsätta med den kraftigt knackande motorn, utan stängde av och satte kurs med vinden till Varberg.

Vi blev kvar några dagar i Varberg, bytte bränslefilter och gjorde ren tanken. Men det var först sedan vi bytt spridarna i Skagen som motorn blev bra igen.

Vi kom till Skagen sent en lördagskväll. Det var lätt dis när vi kom fram, så Danmark dök inte upp förrän det bara var 2’ kvar. Då var det skönt att ha GPS så vi visste att vi var på rätt väg. Vi hade haft en lång dag, så det skulle bli skönt att komma in i lugnet i en hamn. Nu blev det inte så. I Skagen var det festival så hamnen var knökafull med båtar, och det var tusentals människor som spelade, sjöng, drack öl eller bara gick omkring i land. Vi hittade en plats som 5;e båt utanpå ett par skutor och ytterligare två segelbåtar. Sedan gick vi i land och blandade oss med de andra.

Vi blev kvar i Skagen i fem dagar och jagade motordelar. Sedan var vi klara att korsa Nordsjön. Det blev en lugn men ibland lite tråkig tur. Vi fångade några makrillar och fick sällskap av ett par delfiner som lekte runt stäven i minst en timme. Det var också fascinerande att se de stora oljeplattformarna nattetid med sina enorma eldslågor som lyste upp himlen.

Vi siktade Skottland tidigt en morgon och förtöjde i Buckie vid lunchtid. Buckie är en fiskehamn som skulle ha en separat hamnbassäng för småbåtar. Det visade sig att den var ganska full av stora båtar och mindre fiskebåtar. Vi fick fina instruktioner via VHF var vi skulle ligga, problemet var bara att den skotska dialekten i Buckie är totalt obegriplig, särskilt via radio. Efter en del letande förtöjde vi utanpå en stor men välvårdad plåtbåt.

Hamnkaptenen var mycket trevlig och skrattade gott när vi berättade att vi inte begrep hans så kallade engelska.

Dagen efter seglade vi vidare till Inverness och Caledonia-kanalen i sällskap med både sälar och tumlare. På kvällen låg vi förtöjda i sötvatten bredvid en annan svensk JRSK-båt, Nitassinan, med Anders, Paula och deras barn ombord. (JRSK= Jorden Runt Seglar Klubben). De skulle gå upp en bit i kanalen för att sedan vända tillbaka till Sverige. Vi stannade i Inverness ett par dagar och var turister. På slutet var där en hel liten koloni med svenska båtar. Då hade vi träffat OSK-båten Picnic med Lasse-II och Ulla samt Hulda med Lasse III och Allis.

Vi fortsatte uppför kanalen tillsammans med Picnic.

Caledonia-kanalen är en vacker vattenväg genom Skottland. Den har 29 slussar. Alla är bemannade med trevlig och hjälpsam personal. Det var lätta dagar med omväxlande väder. Vi hade även ganska blåsigt emellanåt. Det var ca 10m/s när vi gick över Loch Ness. Naturligtvis motvind. Den dagen hittade vi en fin bryggplats i lä bakom Urquhart Castel. Det är ganska glest med bryggor och slussarna stängde klockan 5. Det är därför lätt att bli fast för natten vid en tråkig slussponton i stället för att ligga i någon av de små trevliga städerna.

Vi tog tio dagar på oss genom kanalen. Det blev bara vackrare och vackrare ju längre västerut vi kom. Det är en storslagen natur med de skotska bergen runt om och Ben Nevis som höjdpunkt

Det var med en viss nervositet vi, tillsammans med Picnic, lämnade de skyddade sötvattnet och seglade ut i tidvattnet i Fort William. Vi hade motström genom det smala sundet vid Carry Narrows. Det var ovant och lite skrämmande för en Östersjöseglare att plötsligt ha 3-4 knop motström med vattenvirvlar och stora områden med upprört vatten. Som nybörjare med tidvatten låg vi naturligtvis på fel ställe dvs där strömmen var som starkast. En engelsk båt kryssade lätt förbi oss för segel i den svaga motvinden medan vi ansträngde våra stackars motorer för att komma framåt. Vi fortsatte till Oban den dagen. Nästa etapp var vårt examensprov i tidvattenberäkningar. Vi skulle gå genom Sound of Luing och passera förbi Corryvreckan. Där kan tidvattenströmmarna bli upp till 8.5 knop om man kommer vid fel tid. Vi kom vid rätt tid med medström genom sundet och ingen ström genom Corryvreckan. Den kvällen hittade vi en fin vik, Craighouse, med gästbojar och en hyfsad pub.

Vi var nu professionella tidvattennavigatörer, trodde vi, tills vi i 6 timmar hade tittat på udden Mull of Kintyre med motorerna gående för 5 knop genom vattnet. GPSen visade 0 knop. Efter 6 timmar vände strömmen och vi rusade med 8-9 knop mot Nordirland och Bangor. Mitt råd efter detta är “Sök hamn eller försök ankra under perioderna med motström. Det är mycket påfrestande att segla i 5 knop en halv dag, utan att komma framåt.”

Bangor har en mycket fin marina och kan erbjuda det mesta man behöver. Där finns t.ex. en välsorterad sjökortsaffär. Det har hittills varit mycket svårare att hitta sjökort, än vi hade trott.

Nästa stopp var Howth, norr om Dublin. Vi blev kvar nästan en vecka för att vänta på bättre väder. Vi har överlag haft det ganska mulet och regnigt, men det är ju inte så ovanligt i Skottland och Irland. En skotte beskrev det bäst när han såg våra solceller och sade “It does not work in Scottland”.

Tiden har rusat iväg, så vi beslutar att inte segla till Frankrike, utan gå till Scilly och sedan direkt till Spanien. Picnic ska i stället fortsätta efter Irlands kust till Cork för att starta sin Biscaya segling därifrån.

Vi hade en fin segling första dagen från Arklow, men sedan brakade det loss. Vinden vred mot syd och ökade. Vi ändrade kurs för att slippa motvind och för att komma till Scilly från väster. Vinden fortsatte att öka till 15-20m/s och vred så vi nu hade kurs rakt västerut.

Efter 12 timmar i blåsten och vågor på 4-5 meter vände vi mot öster igen, så efter ett dygn var vi tillbaka vid inloppet till Bristol Channel. Vi försökte då starta motorn och hitta lä, men motorn gick bara i 3 minuter sedan stannade den. Det hade kommit in litervis med saltvatten i dieseltanken genom avluftningen. Den hade inte klarat att vi emellanåt har gått som ubåt. Vi styrde då för segel norrut 60 grader mot vinden. Det var fortfarande höga och branta vågor. Vi fick en riktig smäll av en brytande våg på styrbords bog. Det visar sig sedan att den slagit loss inredningen i förpiken. Till slut kom vi till Milford Haven i Wales, trötta, blöta och sjösjuka efter 36 timmar i blåsten. Vi seglade in i lä och kastade ankar. I viken gick det inga vågor och det blåste bara 10m/s. Efter att ha vilat en timme, lagade vi motorn provisoriskt och tuffade in i marinan. SKÖNT.

Det tog ett par dagar innan vi hämtat oss, lagat båten och är beredda att gå ut på havet igen. Vi har nu även slopat Scilly från våra planer och siktar på Spanien och La Coruña.

Det låg några envisa lågtryck sydväst om Irland som oroade oss. Efter en vecka satte vi oss med alla tillgängliga väderkartor och prognoser. Vi trodde att det kund bli hyfsat väder om vi höll oss ganska långt åt öster. Vi skulle antagligen att få motvind, men inte så stark.

Den 12 augusti kastade vi loss. Picnic var då i Cork och skulle vänta ytterligare ett par dagar.

Vi fick rätt, dvs motvind hela vägen. Till att börja med var sjön ganska gropig, men efter ett par dagar sken solen och vågorna var borta. Vi kryssade söderut fram och tillbaka mellan 7 och 8 grader väst. Vi passerade den beryktade kontinentalsockeln utan problem. Delfinerna formligen svärmade runt oss. Det var sällan mindre än 10 stycken inom synhåll. Så fort man tittade ut, hoppade de iväg som kaniner i en skånsk park. Klockan 6 en morgon väckte Ann-Christine mig brutalt med ropet VAL. En val lika stor som båten, låg då 10 meter bredvid oss och kikade. Han dök och kom upp på andra sidan för att sedan dyka igen för att ta en titt på oss akter ifrån. Vi såg senare ytterligare 5-6 stycken, men inte så nära.

Efter 5 dygns kryssande avtog vinden ytterligare så vi gick för motor det sista dygnet in till La Coruña. Vi kom fram på eftermiddagen den 18 augusti i strålande solsken och förtöjde vid en boj i marinan. Vi var den enda OSK-båten i hamnen men på morgonen efter kom Courage med Håkan och Birgitta så nu är vi två.

Vi har nu varit ute i 2 månader och 8 dagar, seglat 2600 sjömil och har det jättebra.

Vi har haft radiokontakt med Lennart SM5BCO nästan varje dag. Fram till Skottland var vi på 3750 kHz 14.00 utc. Sedan dess har vi använt 14 294 kHz klockan 10.15 och 17.00 utc. Om du har en bra radio med den frekvensen kan du ju alltid lyssna på oss. Vi använder SSB uper side band

 

Resebrev 2 från La Brique

Hej på er alla i vinterkylan. Som ni kunde läsa i vårt förra resebrev hade vi kallt och regn hela sommaren medan ni hade sol och varmt i Sverige. Nu är det omvänt. Sedan förra brevet från La Coruña, har vi bara fått det varmare och soligare.

Vi stannade två veckor i La Coruña och åt både mycket och ofta av de spanska specialiteterna som torkad skinka, salami och oliver. Det vi inte hittade i början var båtprylar och gasol (propan). Men det fanns propanen. Efter tips från marinan tog jag en taxi till Factoria de Bens. Det blev en lång taxitur genom staden men till slut kom vi fram till ett stort raffinaderi. Där kom jag med mina två små 2 kg gasolflaskor och tittade upp på enorma cisterner och pipelines. Men det gick bra. Jag blev inskriven av vakten och en förman tog hand om mina flaskor, utan att skratta. Som tur var hade jag med en lös anslutningskran, för de hade ingen som passade. Gasen var billig, 20 kr/flaska, men taxiresan blev dyr.

La Brique låg hela tiden förtöjd vid en boj i hamnen. Det har sina fördelar jämfört med att ligga för ankar eller vid bryggan. De som låg för ankar hade ett litet h-e den natten det var busväder. Det blåste drygt kuling inne i hamnen så flera båtar som låg ankrade draggade upp på piren. Vi låg säkert vid vår boj även om det inte gick att sova i förpiken p.g.a. sjögången. De som låg vid bryggan klarade sig också bra i blåsten, men de hade andra problem nämligen snyltgästerna från La Brique. De hade ju inte sina jollar sjösatta och kunde inte besöka oss. Däremot kom vi förbi dem varje gång vi kom iland. Båtarna var Courage och Picnic från OSK samt den norska båten Unique.

En eftermiddag såg vi att de riggade upp något som såg ut som granatkastare runt det gamla fortet. Det visade sig på kvällen att det var stor fest i byn för att fira något gammalt sjöslag. Granatkastarna var avskjutningsramper för ett fantastiskt fyrverkeri. Vattenfestivalen är bara blaha-blaha jämfört med detta. Dessutom ligger hamnen där vi satt bara 150 meter från avskjutningsplatsen.

Vi jobbade också en del på båten. Vi hade haft problem med att backventilen till toaletten kalkade igen, så att allt man spolade ut läckte tillbaka igen när man vände ryggen till. Det har vi fått bort genom att regelbundet avkalka toaletten med ett starkt surt rengöringsmedel.

Vi installerade till slut även vår water maker, powersurvivor 35. Den fungerar utmärkt och ger ca 5 liter bra men lite smaklöst vatten i timmen.

I övrigt kan nämnas att medan vi var kvar beslagtog Gardia Civil den stulna svenska segelbåten som var beskriven i flaskposten i somras.

Efter två veckor hade vi fått nog av La Coruña. Det var skönt att kasta loss trots att det var en mulen dag och hög dyning. Första natten ankrade vi i en liten söt fiskeby

som heter Lage. Natt två i Sardineiro som ligger strax innanför Cape Finisterre och tredje dagen kom vi fram till Bayona där vi stannade en vecka. Där fanns ett par flytbryggor som enligt uppgift skulle vara gratis eller mycket billiga att ligga vid. Det är troligen sant, för under den veckan kom det aldrig någon och tog betalt.

Bayona är en söt turiststad för spanjorer. Där finns hyfsade mataffärer, men ingen båttillbehörs affär. Sådana finns det i grannstaden Vigo. Där hittade vi en välsorterad affär, RO Nautica, där de bl.a. sålde Whale pentrypump. Vår gamla hade läckt länge och blev bara sämre och sämre. De hade inte vår modell på lager, men lovade att leverera den på båtklubben i Bayona på kvällen. När vi kom dit vid 9-tiden satt killen redan i baren och väntade med pumpen och öl till oss. Snacka om service.

Vi träffade också en svensk långseglare som sålde kopierade sjökort för 25 kr/st. Vi köpte 35 st, över bl.a. Karibien, Venezuela och Kuba.

Efter att ha vinkat adjö till Picnic, Unique och Spanien, fortsatte vi söderut efter Portugals kust. När vi låg i Leixos låg dimman tät över hamnen, men i Porto några km in i landet var det solsken och vågade man sig till havs var det också sol..

Sista stoppet på fastlandet blev Lissabon.

Vi förtöjde i den innersta marinan Doca do Terreiro do Trigo. Marinan ligger centralt nedanför gamla staden, Alfama, med alla dess gränder och sevärdheter. Svallet i hamnen var tyvärr tidvis mycket besvärande. När våra förtöjningsfjädrar efter två dagar rycktes av, gav vi upp och flyttade till den skyddade Doca do Alcantara. Området här är inte lika pittoreskt, men här är det närmare till tillbehörsaffärer och välsorterade matbutiker.

Efter Lissabon har det mest varit sol- och badsemester. Överfarten till Porto Santo var lugn med små vågor och lite eller ingen vind samt mycket sol. Den tog oss 4 dygn varav 2 för motor. En av de lugnaste dagarna såg vi flera sköldpaddor som låg och sov/solade sig i vattenytan. Något som var mindre trevligt var att vi också såg områden med spillolja.

Vi har hittills gjort 3 längre överfarter: Nordsjön (5 dygn), Biscaya (6 dygn) och till Porto Santo (4 dygn). Under dagarna har vi inte haft några speciella vakter, men vi har alltid någon i sittbrunnen. Ann-Christine har oftast lagat maten för Lasses mage trivs inte i köket. När vi inte lagar mat eller äter, sitter vi och läser, lyssnar på radio eller bara tittar på vågorna. Båten sköter sig själv med hjälp av vindrodret. Klockan 10 på kvällen börjar Lasses första sovpass. Alla sovpassen är 3 timmar och det sista avslutar Ann-Christine klockan 10 på morgonen. På de första två överfarterna var det kallt och fuktigt på nattpassen. Fliskläderna och seglarställen var på varje natt och timmarna gick sakta. Den senaste överfarten var betydligt varmare och torrare. Lasse brukar fuska på sina vaktpass genom att sätta äggklockan på 10 minuter och slumra till. Det går bara vid bra sikt och då det inte finns några båtar inom synhåll.

De här rutinerna har passat oss bra hittills, vi får se hur det går på nästa överfart, Atlanten, som är betydligt längre.

Porto Santo är en liten ö NO om Madeira. Dess största kännetecken är en lång ljus sandstrand som sträcker sig efter hela sydsidan. Där finns också en bra marina och ankarplatser. Där träffade vi OSK-båtarna Courage, Noatun och Artemisa. Vid inklareringen behövde vi besöka tre olika kontor och det kan ta tid. Men här gick det smidigt sedan Lasse pratat lite fotboll med passpolisen. Portugal hade just fått stryk av Spanien. Utklareringen tre dagar senare gick ändå lättare sedan vi hade kliat den stora polishunden på magen.

Nästa stopp var Funchal på Madeira. Det hade nu hunnit bli 24 september. Vi seglade glatt in i den fulla hamnen och förtöjde som 6;e båt efter kajen. Men se det gick inte. Så många fick inte ligga där och det fanns inga andra platser. Det fanns bara totalt 10-12 gästplatser i hela hamnen, så vi tuffa ut igen och ankrade. Kvällen var underbar, varm och skön med alla ljusen från staden i bakgrunden. På natten blev det betydligt stökigare när dyningen rullade in. Båten gungade 20 grader fram och tillbaka så vi sov inte särskilt mycket. På morgonen åkte Lasse in med jollen och lyckades tigga till sig en kajplats. Vi tog snabbt upp det 16 kg tunga ankaret och gick in i hamnen innan någon annan kom in. Det fanns nämligen inget fungerande kösystem, utan den som kom först in, fick platsen.

Vi har tidigare besökt Madeira och tycker mycket om den gröna frodiga ön med sina branta berg och fina dalar. Det var därför extra skönt att komma iland och veta att vi skulle stanna här ett par veckor. Det blev till slut 17 dagar innan vi kom iväg.

Vad gjorde vi då så länge på Madeira? Vi tillbringade mycket tid med att göra ingenting, dvs flanerade runt i staden, solade, läste trevliga fax och svenska tidningar som vi fått dit samt umgås med andra seglare. Det var framför allt Courage och Noatun, och en norsk båt, Trolldans, som vi träffade.

Det fanns fortfarande en del att göra på båten. Vi hade ju nu kommit till solen så vi behövde ett bra solskydd över sittbrunnen. Ann-Christine tog då fram symaskinen och vår gamla urblåsta kryssfock. Och vipps hade vi ett urtjusigt beduintält över halva båten.

Båtlivet hade blivit vardag för oss. Vår 31 fotare kändes så rymlig och bekväm att vi behövde ombyte. Därför hyrde vi en bil i 3 dagar, packade in tält, ryggsäck samt sovsäckar och for iväg upp i bergen. Det blev ett rejält ombyte. Där uppe var det 5 grader varmt, dimma, blåste 15 m/s och ösregnade. Vi låg ändå varmt och torrt i vårt tält som vi slagit upp i en skogsdunge. Däremot blev det ingen bergsvandring som vi hade planerat. I stället åkte vi runt nästan hela ön i bil. Den är mycket vacker, även i dimma. Efter bergsturen var det skönt att komma hem till värmen i Funchal.

Ut på havet igen. Det var 270 sjömil till Santa Cruz på Teneriffa. Den här sträckan hade vi fina vindar och kom fram efter 2 dygn utan att använda motorn. Vi gick in i den nya marinan som ligger mitt i Santa Cruz. Den var inte riktigt färdigbyggd, men bryggorna var klara med både el och vatten. Där låg vi bra bredvid en Holländsk jordbruksprofessor som skulle fira sin 50-årsdag på Atlanten.

Det här är en bra stad att handla i. Här finns både segelmakare, båttillbehör, elektronik och mat. McDonalds ligger 5 minuter från marinan.

Om någon av er tycker att vi är lite tokiga som seglar runt i vår 9,5 meters båt, kan ni glömma det nu. Vi såg nämligen 40 st riktiga galningar i hamnen. Där låg en hel flock småbåtar, 6,5 meter, som skulle kappsegla över Atlanten. De seglade ensamma i dessa planande jollar som bar lika mycket segel som La Brique. De toppade säkert över 15 knop i bra vind. När starten gick hade de för mycket vind. Det blåste 15 m/s och vågorna var 2-3 meter höga. Dagen efter hade 5-6 stycken kommit tillbaka med bl.a. brutna master och trasiga roder.

När vädret lugnat sig kastade vi också loss och seglade till Puerto Rico på Gran Canaria. Vi skulle få besök av våra familjer. Därför valde vi en stad som är lätt att få charterresor till. Hamnen är mycket bra om man ligger en bit in och här finns en segelmakare. I övrigt har Puerto Rico inte mycket att erbjuda en långseglare. Det finns säkert 100 affärer som säljer badbollar och solhattar, men inga båttillbehör, ingen gasol, inget rostfritt. Vi har inte ens hittat tändstift till utombordaren. Det lilla som vi har behövt har vi fått köpa i grannstäderna Puerto Mogan och Arguineguin.

Staden är däremot grön och fin jämfört med de brunbrända landskapet runt om. Sandstranden är proppfull av solstolar med turister i olika röda och bruna nyanser, men om man klättrar över några stenblock SO om hamnen kommer man ut på fina släta klippor som är nästan folk tomma. Man kan också segla eller ta jollen till någon av sandstränderna i närheten. Första gången vi gjorde det, tog vi gummibåten och åkte västerut mot Puerto Mogan. Där var först bara klippor där vågorna låg på så det var omöjligt att komma iland. Lite senare kom vi till en sandstrand som såg fin ut med lagom mycket folk. Vågorna bröt även här, men det verkade inte så farligt som vid klipporna. Vi väntade in en våg som inte var så stor, gav full gas och styrde mot land. Vågen visade sig vara större än väntat. Dessutom kom vi i framkant på vågen, så när den bröt surfade vi en bit innan den vände upp och ner på både oss och jollen. Det var nära land, så vi vadade in och fick hjälp att dra upp jollen. Den var hel och det var vi också, men motorn hade fått ett par rejäla kallsupar. Det var dock inte värre än att den gick hem sedan den hade fått torka ordentligt.

Vi har nu legat här i Puerto Rico i 6 veckor och skägget har växt långt i vattenlinjen. Den svenska varianten av VC17 bottenfärg är lite för snäll för de här vattnet, men det går lätt att torka bort beväxtningen med en hård svamp. Vattnet är ju 22 grader varmt.

På onsdag, 3/12, åker våra gäster hem. Då ska vi bunkra det sista, packa ner jollen och cykeln samt stuva undan ankaret. Sedan styr vi västerut. Vi kommer att fira jul till havs, men om vi har riktig tur med vinden, kommer vi att vara framme i Karibien till nyårsafton.

Lite reflexioner efter 6 månader ombord:

Det känns fortfarande som om vi var ute på en vanlig semestersegling. Vi är inte osams ännu och utrymmet känns inte litet, utom möjligen fotutrymmet i förpiken. Vi var rädda för att stuvutrymmena skulle vara för små, men nu när allt har hittat sin plats har vi till och med utrymme över. De kommer vi nog att behöva när vi ska bunkra för Atlanten.

Båten har fungerat bra sedan vi fått ordning på motorn och dieseltanken.

• Kylskåpet: Isoterm SP med kondensorn i köksavloppet har fungerat utmärkt. Det håller ca +2 grader längst in och +10 i övre framkant. Vi har m.a.o. alltid kall öl.
• Kortvågsradion: ICOM 706 fungerar också bra. Vi har kontakt med Sverige i stort sett dagligen. I går pratade vi också med OSK-båten Xora som då var 400 sjömil norr om Cape Verde.
• Strömförsörjning: Solpanel 55W och vindgenerator Aerogen 4.
  I hamn ger solpanelen ca 3 A i 7 timmar/dygn. Vindgeneratorn ger i stort sett inget. Den behöver minst 7 m/s för att ladda något nämnvärt. Detta räcker inte för vår förbrukning utan vi behöver köra motorn 3-4 timmar/vecka eller använda landström.
  Till havs däremot har vi inte haft några problem med strömmen. När det blåser ger vindgeneratorn ordentligt med ström och när det inte blåser har vi gått för motor.
• Väder fax: Skyview 5.1 kopplad till kortvågsradion, har vi haft mycket nytta av. Hela vägen till Madeira har vi tagit emot bra väderkartor från Hamburg, Bracknell och Northwood. Nu sedan vi köpt “Admiralty List of Radio Signals vol.3” har vi hittat flera amerikanska stationer. De är ännu lite brusiga, men fullt användbara och täcker hela Atlanten.
• Gasol: Spisen går på gasol. Vi hade med oss 2 kg propan flaskor. De finns inte att byta i något av de länder vi besökt. Dock har vi fått dem fyllda i Spanien mha en adapter som vi har med. Vi hade också kunnat få dem fyllda med butan på Gran Canaria, men inte med propan.
  Vi har dessutom CampingGaz 2.7 kg. Den går att få tag i nästan överallt.
  Vi gör av med ca 1 kg gasol/vecka.
• Hamnavgifter: Dyrast hittills har det varit i Visby 140 kr/natt. I övrigt ligger priserna mellan 50 och 125 kr.
• Tvätt: I början tvättade vi kläder i myntautomater i hamnarna, men här nere finns bara betjänade tvättinrättningar och de är ganska dyra (50-70 kr/maskin). Därför tvättar vi numera för hand i sittbrunnen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer om ca 3 månader med nästa rapport.

God Jul och Gått Nytt År

 

Resebrev 3 från La Brique

• 48 st. ägg

• 30 st. bananer

• 1,2 kg bacon

• 8 kg mjöl

• 2 kg ost

• 60 st. skorpor

• 12 liter mjölk

Detta kunde vara inköpslistan till en frukost på ett större hotell, men det är det inte. Det är en liten del av det vi hade med oss när vi startade Atlantöverfarten.

Vi lämnade Puerto Rico på Gran Canaria den 5 december och gick till Porto Mogan för att hämta de sista prylarna vi hade beställt. Nu visade det sig att det var strejk på flygplatsen och sedan långhelg. Tidigast den 9:e skulle det vara där. Det gjorde nu inte så mycket, för Porto Mogan är en mycket söt liten by. Den är uppbyggd runt marinan med vita välvårdade hus fulla med vackra blommor. Där finns tre tillbehörsaffärer och massor av restauranger. Dessutom låg de svenska båtarna Da Capo och Netena där. Vi hade trevliga dagar. En kväll hamnade vi på en restaurang en liten bit från hamnen. Vid bordet bredvid oss satt en grupp spanjorer och sjöng och spelade gitarr. Det var en liten familjefest och gitarristen var restaurangägaren. Innan kvällen var slut satt vi också vid det bordet och sjöng. Till slut var det dax att gå, så vi beställde in notan. Då kom det in en karaff vin i stället. När vinet var slut försökte vi med notan igen. Samma resultat. Efter tre karaffer vin lyckades vi få betala maten, men vinet bjöd de på. Det gick lite vingligt hem och vi var glada att vi inte skulle ut på havet på morgonen.

Till slut kom våra saker och den 10 december kom vi iväg. Förseningen innebar att vi fick fira både jul och nyår till havs, men det var inte mycket att göra åt. Vädret och vinden var fin då vi kastade loss. Första dygnet kom vi 125 nm och de följande dagarna var minst lika bra. Vågorna var inte särskilt stora och Lasses mage klarade sig bra med hjälp av sjösjukepiller i 3 dagar, sedan var det färdigt. Han mådde ganska illa och hade ingen matlust. Detta berodde dock inte på vågorna, utan på ett allt för stort intag av godis. Dagen efter var det bra igen och magen klarade sig riktigt bra resten av överfarten.

Efter 4 dagar tog vinden slut. Vi körde motorn på nätterna, men på dagarna försökte vi segla i de mycket svaga vindarna. Det hade troligen varit bättre att köra motor även på dagarna tills vi hittat passadvindarna, för vi hade mycket bränsle kvar vid framkomsten. Men det kändes inte bra att göra slut på diesel redan i början.

Efter totalt 9 dager fick vi på N 19^o stadiga ostvindar på 10-12 m/s som höll i sig hela vägen fram. På slutet var de något starkare och gick i byarna upp till 17 m/s.

Hur var det då att sitta i en liten segelbåt i 25 dygn?

Det var långtråkigt och sömnigt men inte svårt. Båten krävde i medeltal ca en timmes jobb per dag. Det bestod t.ex. i att trimma segel och vindroder, göra vatten med watermaker, ta position med GPS och skriva i loggboken. Vi ägnade ytterligare en timme åt att prata med Sverige och med andra båtar på kortvågsradio samt att ta emot väderfax. Resterande 22 timmar försökte vi slå ihjäl med att sova, äta, läsa och slå datorn i schack. Många timmar satt vi också och tittade på havet och vågorna. Det är mycket omväxlande för det ändrar sig hela tiden, vågorna är ibland mjuka och lugna ibland hotfulla branta och skummande. De kan vara blå eller gröna, ljusa eller mörka. Ganska ofta såg vi flygfisk som svävade tätt över ytan.

På nätterna fortsatte vi med de tre timmars vaktpass som vi hade använt tidigare. De fungerade bra hela överfarten även om det var segt att gå upp klockan ett varje natt och sitta och titta på ingenting. Lasse sov ofta i tio minuters pass men Ann-Christine lyckades på något vis hålla sig vaken. Den som gick vakt hade alltid säkerhetssele kopplad och fick inte gå upp på däck. De få gånger det behövdes göras något på däck under natten kunde vi göra det vid vaktbytet. Vi vande oss snart att ha selarna på, så den senare delen av överfarten var vi kopplade även dagtid trots att det betydde att vi fick en märklig solbränna.

Ett av våra stora bekymmer när vi planerade långseglingen med en 31 fotare var om vi skulle få plats med allt vi behövde. Det har visat sig att de går utmärkt. Båten växer på något vis med tiden. Den var redan full när vi skulle bunkra för Atlanten, men på något vis lyckades allt få plats. Vi behövde inte ha något på däck, men två dieseldunkar och extra gasol måste stuvas utomhus p.g.a. läckagerisken så de fick stå i sittbrunnen.

En av de dagliga höjdpunkterna var maten. Det gick inte åt särskilt många burkar för grönsakerna höll sig länge och vi hade gott om torkad skinka, salami bacon och vakuum packad korv. Dessutom gick fisket så bra att vi fick färsk fisk så ofta vi ville. Ett tag var vi så trötta på fisk att det var totalt fiskeförbud. Trots detta flög flera flygfiskar upp och lade sig på däck. Vi drabbades också som så många andra av ofrivillig bananfrossa, dvs att alla bananerna mognade samtidigt så ett par dagar innehöll alla maträtter någon form av bananer.

På La Brique finns ingen ugn, så efter att ha provat ett par varianter av fusk ugnar har vi helt gått över till att använda våra “Titan 2001” grytor med lock till både matbröd, sockerkaka och gratänger. De fungerar utmärkt förutom att det inte blir någon brun yta på ovansidan.

Det kändes lite underligt att fira jul i 28 graders värme, solsken och bara vatten så långt ögat når. Julmaten bestod av en jultallrik med burkskinka, sill, ägg, rödkål och potatis. Tomten hade också varit här med ett paket. Det innehöll en stearintomte som blev vårt enda julpynt. Någonstans ombord finns några små jullöpare, men vi har ännu inte lyckats hitta dem.

På nyårsafton bjöd naturen på ett fantastiskt fyrverkeri. Det åskade med blixtar som korsade varandra hela natten. Mellan blixtarna såg vi då och då sprakande stjärnfall.

Lite fakta om överfarten:

• Vi förde dubbla försegel på rullen men inget storsegel. På det viset kunde vi lätt rulla in och ut båda seglen beroende på vinden. Det i lovart spirade vi ut med spinnakerbommen och det i lä med storbommen. Det gav oss en “vingelmån” på ca 90^o innan det blev back i något av seglen.

• Vindrodret styrde hela tiden. Det fungerade bra i farter under 5,5 knop. När det gick fortare hade det svårt att hinna med att parera för vågorna. Det blev då vingligt och obekvämt. Vi valde att rulla in lite segel och förlora en dag eller två men istället ha en lugn och bekväm segling.

• Vindgeneratorn tappar mycket effekt p.g.a. båtens rörelser i vågorna. Det blev bättre sedan vi surrat den år rätt håll, men den gav högst 70% av strömmen enligt databladet.

• Motorn gick ca 1 timme varannan dag för att ladda batterierna. Den laddar då ca 40 amper. De stora strömförbrukarna var kylskåpet, lanternorna, kortvågsradion och watermakern.

• Watermakern gick ca en timme/dag. Det gav 5 liter vatten som räckte till dricksvatten och matlagning.

• Vi såg totoalt under 25 dagar två segelbåtar och fyra lastfartyg.

• Fiskemetoden som fungerade bra för oss var att ha ett drag som såg ut som en strömming i en 1 mm lina ca 75 meter efter båten. Linan var fäst i en klädnypa som satt i mantåget. När det nappade lossade klädnypan så fisken fick tid att svälja och vi hörde att det nappade. Glöm inte att knyta fast änden på reven i båten.

På kvällen den 3 januari siktar vi Barbados. Den natten seglar vi i svaga vindar och sjölä längs öns västkust. Det kändes skönt att se ljusen från land och slippa de stora vågorna. Inklareringen gick bra även om det var många papper som skulle fyllas i. Det är samma uppgifter t.ex. båtens namn, storlek, ägare och besättning som ska fyllas i på fem sex olika blanketter. På Barbados skulle man också fylla i uppgifter om hälsotillståndet för råttorna ombord, om många hade dött eller om de verkade sjuka. Vi hade inga råttor ombord däremot har vi kackerlackor. De kom ombord på Kanarieöarna. Vi såg inga på hela överfarten så vi trodde att vi lyckats utrota dem, men så fort båten låg för ankar kom de fram igen. Det är mycket svårt att undvika att få ombord kackerlackor och de är nästan omöjliga att utrota. Vi jagar dem med olika typer av gift. Det håller nere antalet så vi ser bara någon enstaka i veckan.

När alla papper var klara ankrade vi tillsammans med 50 andra båtar utanför Bridgetown. En av de andra båtarna var Courage som lämnade Kanarieöarna fyra dagar före oss. De hade seglat av förstaget på sin OE32 redan efter ett par dagar på Atlanten men masten stod kvar och allt hade gått bra. Det var underbart att ligga för ankar och få sova en hel natt utan att sitta vakt. Vi hade härliga dagar med knytkalas, rundtur på ön och sköna kväller på Boat Yard (baren) då vi berättade rövarhistorier om överfarten för varandra.

Det fanns även lite jobb att göra på båten. Under resan hade en stor koloni långhalsar bosatt sig på utsidan av båten. De flesta satt under vattenlinjen, men en del satt ända upp till 2 dm över vattenlinjen. Det tog lite tid att skrapa bort dem. Samtidigt var det skönt att ligga i det varma vattnet och simma.

Nästa stopp var Port Elizabeth på ön Bequia. Bequia är en av många öar som tillhör Grenadinerna. Det är ett mycket populärt ställe för långseglare och charterbåtar. Hela staden är uppbyggd runt seglingen. En stor flotta med servicebåtar svärmade runt oss så fort vi hade ankrat. De erbjöd allt från diesel och vatten till att ta hand om vår tvätt och skjutsa oss till inklareringen. All bokning av restauranger, beställning av pizza och taxibåt gjordes via VHF radio. Priserna var tyvärr minst lika höga här som på Barbados.

Efter ett par dagar fortsatte vi söderut. Öarna ligger tätt här så efter några timmars segling ankrade vi i Charlestown bay på Cannouan. Det är en liten fattig ö med mindre än 1000 innevånare. Där finns en by med skola med ett par små affärer och ett tiotal barer. I viken finns också ett fint turisthotell med duschar, restaurang och en bra brygga för jollarna. På en av promenaderna besökte vi en av de små barerna. Där fanns två bord och en bardisk . Det var tydligen inte så vanligt med vita besökare på den baren för då vi slog oss ner vid det ena bordet kom ägarens katt och höna genast in och stirrade på oss. Ägarens lilla dotter (2 år) kastade sig i mammas famn och stortjöt så länge hon såg oss.

Det var nu nästan en månad sedan vi kom till Västindien men vi hade ännu inte hittat någon bra snorkling. Den svenska båten Xora, som vi hade daglig radiokontakt med, låg vid Tobago Cays och rekommenderade varmt ett snorklingsbesök där. De hade helt rätt. Tobago Cays är ett fantastiskt ställe. Det består av fyra små öar (ca 200 m i diameter) som ligger innanför ett hästskoformat korallrev. Vi ankrade på 2,5 m djup mellan öarna och revet. Det var helt öppet mot Atlanten och närmaste land i lovart var Afrika. Revet tog effektivt bort alla vågor men passadvinden blåste stadigt med 10-15 m/s. Vi hade nog inte vågat ankra så öppet och grunt om inte Xora hade legat där så länge utan problem.

Ankringen gick bra och under de 10 dagar vi låg där draggade vi ingenting.

La Briques huvudankare är en 16 kg CQR kopia med 10 mm kätting inköpta på Biltema. Det har fungerat utmärkt hittills trotts att det inte är ovanligt med 15 m/s vind i ankarvikarna. Vinden viner otäckt i masten men vi har legat still. Vi saknar helt ankarspel så Lasses armar tycker att max ankringsdjup är 10 meter. Oftast har det varit 6-10 m.

Snorklingen var fantastiskt fin. Vi hade 50 meter till närmaste korallklump och 100 till själva revet. Det var bara 1,5-2 meter djupt och korallerna var mycket vackra. Det kryllade av fisk och vi såg både muränor och sköldpaddor. Hans och Anita på Xora såg även haj och en stor barracuda. Det finns också ett par ställen där man kan komma ut utanför revet. Där är det djupare 10-20 meter och i övrigt lika vackert.

Efter 10 dagar var vi tvungna att fara vidare. Maten började ta slut och vi hade bryggplats och Karneval som väntade på oss i Trinidad. Det brukar vara besvärligt att segla söderut till Trinidad p.g.a. strömmar och motvind. Vi och Xora hade turen att få medvind hela vägen.

Vi låg förtöjda vid brygga i Chaguaramas i två veckor. Det var underbara att ha fri tillgång på färskvatten och duschar. Trinidad var mycket billigt i jämförelse med Grenadinerna och Barbados. Här fanns också flera välsorterade tillbehörsaffärer och mataffärer. Det tog ca 15 minuter med maxitaxi (minibuss) till Port of Spain. Det är en stor varm men trevlig stad där man kan hitta det mesta tom Mc Donalds.

Anledningen till att vi besökte Trinidad just då var att det var KARNEVAL. Själva karnevalen varar i två dagar. Då är allt stängt och alla människor är på sta’n. Många dansar utklädda med i karnevalståget som går runt i Port of Spain i två dygn. I tåget åket också stora steelband och lastbilar fulla med högtalare som spelar de populäraste soka-låtarna med ett par miljoner watt. De övriga 363 dagarna på året förbereder man nästa karneval. Ett par av förberedelserna är att utse det bästa steelbandet samt karnevalens King and Queen dvs de vackraste dräkterna. Vi var där och tittade och dräkterna var fantastiska. De var så stora och ståtliga att de behövde stödhjul. En del var så stora att det mer såg ut som vagnar än dräkter. Många hade inbyggda fyrverkerier och en del hade rörliga delar som t.ex. orm- och drakhuvuden.

Efter karnevalen hade vi en vecka på oss innan vi skulle få gäster till Grenada. Vi passade då på att ta upp La Brique för en välbehövlig bottenmålning. VC17 i all ära men den passar nog bäst i Östersjön. Första gången vi var tvungna att skrapa botten var i La Coruña efter 3 månader. Sedan blev det bara oftare och oftare. Botten var nu alldeles full av havstulpaner. Upptagningen och sjösättningen fungerade alldeles utmärkt på Power Boat i Chaguaramas. Det kostade 190 USD med 5 dagar på land för vår 31 fotare. Nu återstår att se hur bra den lokala färgen är. Vi lade på två lager (2 US gallon) kopparbaserad bottenfärg. Den innehåller 65% koppar så det var tungt att hantera rollern när den var full med färg.

Nu är vi på Grenada och har lyckats tvätta bort nästan all färg från fingrar och tår. Vi har också hunnit med en fin rundtur på ön tillsammans med Rose-Marie och Hans som är här på besök.

Resebrev 4 från La Brique

Karibien har en våldsam historia både politiskt och geologiskt. Vi tänker då inte på de eviga krigen mellan Spanien, Frankrike, och England eller på John Silver och sjörövarna. Nej detta var länge sedan. Det vi syftar på är t.ex. att USA bombade Grenada så sent som 1983, att en grupp muslimska revolutionärer stormade parlamentet på Trinidad 1990 och att de flesta länderna blev självständiga först på 1970 talet.

1902 omkom 30 000 människor då vulkanen Mount Pelée på Martinique exploderade och brände ner hela staden St Pierre. Vulkanen på grannön Montserrat fick utbrott 1995 och förstörde hela huvudstaden Plymouth. Nästan inga omkom, men staden är idag helt öde och vulkanen ryker fortfarande olycksbådande.

Allt detta och mycket mer har vi lärt oss under vår segling genom den Karibiska övärlden.

Det förra resebrevet slutade på Grenada och den trevliga rundturen. Man kan fortfarande se spåren av kuppen och den Amerikanska invasionen. Vår guide pekade ut fängelset högt uppe på ett berg där kuppmakarna fortfarande sitter. Han berättade att de har en av de vackraste utsikten på hela Grenada, men i övrigt skulle han inte vilja byta med dem. Han berättade mycket mer om Grenadas historia och växtlighet. Det hörs att han är mycket stolt över sitt land. Det märker man för övrigt i många av dessa nya länder.

På Grenada träffade vi för första gången en myndighetsperson som ville visa sin makt. Vi hade planerat att segla direkt från Grenada till Union Island i Grenadinerna. För att komma fram medan det var ljust ville vi starta i soluppgången. Därför gick vi till tullen för att klarera ut från Grenada på eftermiddagen dagen innan. Det brukar gå bra. Tulltjänstemannen tittade slött på oss och sade att det inte gick. Vi skulle komma tillbaka nästa dag, för han kunde inte klarera ut oss tidigare än två timma före avgång. När vi sade att vi skulle starta före sju, sa han att vi var välkomna dit när han hade öppnat ca klockan åtta. Att vi då inte skulle hinna fram på dagen var inte hans problem. Vi löste problemet genom att segla till ön Carriacou som tillhör Grenada men ligger mycket närmare Union Island. Där gick det att klarera ut, men de var mycket griniga och vi fick vänta länge medan de gjorde ingenting. Vår lycka med tjänstemän fortsatte på Union Island. Vi kom dit mitt på dagen och tullen var öppen. De var trevliga och det gick bra att fylla i alla papper. Men när det var dax att betala kostade det 100 kr mer än vanligt. Det var övertidsersättning för att de klarerade in oss under lunchtid.

Sedan dess har alla myndigheter varit snälla.

V

S/Y Good Run på väg mot Fort De France

i fortsatte nu norrut efter den Karibiska ökedjan. Naturligtvis gjorde vi ett “kort” stopp på snorklingsrevet vid Tobago Cays. Det blev visst 10 dagar. Nästa stopp blev Fort De France på Martinique. Det är en fransk ö och det är som att komma till Frankrike. Man handlar med francs. Det man handlar är franska ostar, patéer, franska rökta kycklingar och naturligtvis franska viner. Priserna var också som i Frankrike. Jämfört med Grenada och Grenadinerna kändes det billigt. Vi blev kvar mycket längre än planerat trots att det var ganska rulligt i ankringsviken. Där fanns också ett Cyber Café. Det är ett ställe där man hyr en internetansluten dator per timme. Vi har numera en E-mail adress som är “ labrique@hotmail.com” och vi kan läsa våra E-mail överallt där det finns en Internet-dator.

E

Ankringsvik vid Iles Des Saintes

nligt planerna skulle vi nu fortsätta direkt till St Martin i den norra delen av Västindien, men redan första dagen tog vinden slut så vi fick starta motorn. Andra dagen tog även dieseln slut. Med hjälp av de sista dropparna i reservdunken tuffade vi in till de små öarna Iles Des Saintes. De tillhör Guadeloupe och är med andra ord franska. Vi hade bara tänkt tanka diesel och fortsätta, men öarna var så charmiga så vi blev kvar en dag extra. När vi tog en promenad på ön, prasslade det plötsligt till i dikeskanten. Vi såg en JÄTTESTOR ödla eller möjligen en mindre dinusarus som sprang iväg jagad av en höna. Senare såg vi ganska många leguaner. De blir över en meter långa och det finns en koloni här på ön.

Nästa stopp blev faktiskt St Martin som planerat. Det blev vår nordligaste punkt på resan genom Karibien. Här träffade vi flera svenska båtar bl.a. Windfall som för tillfället ledde radionätet där många av de svenska båtarna har daglig kontakt, True Love som vi sedan hade sällskap med under resan söderut och Courage som var på väg tillbaka till Sverige.

St Martin är ett bra ställe att förbereda och starta seglingen tillbaka till Europa och Sverige. Där finns mycket välsorterade båttillbehörsaffärer, bra och ganska billiga mataffärer och flera varv om man behöver upp på land. Dessutom ligger St Martin bra till geografiskt längst upp i nordöstra hörnet av Karibien. Simpson Bay Lagoon är en mycket skyddad ankringsplats på sydvästra delen av ön. Det är en stor saltvattensjö med bara två små passager ut till havet. Den är skyddad mot nästan alla vindar. Den klarade dock ej av orkanen Luis som drabbade hela norra Karibien och särskilt St Martin 1995. Man ser fortfarande många vrak efter stränderna i lagunen och det finns mycket bråte kvar på botten.

Vi vände nu stäven söderut igen. Det var bara 15 sjömil till St Barthelemey (St Barts), så det skulle bli en kort och skön segling dit. Nu finns det sällan några riktigt behagliga seglingar mellan öarna, i alla fall inte för en Östersjöseglare. Så fort man sticker ut näsan utanför en ö, ligger hela Atlanten på med tunga dyningar och blåst. Så var det även denna gång. I viken var det lugnt och stilla, men när vi kom ut fick vi ca 12 m/s motvind och vågor på ca 3 meter. Det blev lite blötare och tog lite längre tid än planerat, men vid 5 tiden låg vi ankrade i en fin vik med kristallklart vatten.

S

t Barts är den enda koloni Sverige har haft i Västindien. Den var svensk i nästan 100 år fram till 1878. Det finns fortfarande svenska gatunamn, en del skyltar är på svenska och på museet har de en film om öns historia med svenskt tal.

Nästa Stopp blev på ön Nevis. Det var ett trevligt besök. Ön var inte alls så påverkad av turister och segelbåtar. Alla var trevliga och hjälpsamma utan att kräva pengar för det. Där fanns inte heller några boatboys. Boatboys är de killar som i större eller mindre båtar åker runt till alla seglare och ska sälja saker eller hjälpa till t.ex. med att förtöja. De är för det mesta vänliga och trevliga om än lite påträngande. Det har dock hänt att de har hotat med att kapa förtöjningar eller punktera gummibåtar om man inte har anlitat dem.

På Nevis gjorde vi en fantastiskt fin vandringstur genom regnskogen. Den gick efter en vattenledning rakt in i urskogen och slutade med en 30 meter hög stege upp till en liten vattenreservoar. Det var spännande och vackert att gå på den smala och branta stig i den täta skogen med lianer, konstiga blommor och jätteormbunkar. I början såg vi ett par apor, men sedan blev växtligheten för tät för att man skulle kunna se några djur eller fåglar.

På väg till Guadeloupe passerade vi den vulkandrabbade ön Montserrat. Det hade inte kommit några vulkanvarningar på radion, så vi vågade segla nästan ända fram till piren i Plymouth. Staden såg ut att ha varit riktigt fin och modern. Nu var den till stora delar täckt av aska och lera och den var helt öde. Det kändes kusligt trots att det var mitt på dagen. I bakgrunden låg vulkanen Soufriere och det rök från flera ställen.

Seglingen över till Guadeloupe var fin, men när vi kom i lä bakom ön var det som vanligt bara att starta motorn. Vi ankrade i staden Point a Pitre. Den ligger i skarven mellan de båda öarna som bildar Guadeloupe. De skiljs åt av en saltvattenflod med tillhörande Mangrove träsk. Första dagen tog vi en tur genom träsket med gummibåten. Det var mycket lugnt och fridfullt. Vattnet var nästan helt stilla, någon enstaka fisk plaskade och några få fåglar sjöng. Plötsligt brakade det till och friden var borta. En Jumbojet passerade strax över våra huvuden på väg ner till flygplatsen som börjar vid träsket.

Dagen efter kom Lars och Maja på True Love och ankrade bredvid oss. Vi hyrde en bil tillsammans och körde runt som turister en hel dag. Ön är mycket fin med branta berg, tät regnskog. Där finns även höga vattenfall som slutar i små sötvattenbassänger där vi svalkade oss.

Vi fortsatte sedan tillsammans med True Love till Dominica där vi också åkte runt med bil. Den ön är om möjligt ännu grönare än Guadeloupe.

Efter ett stopp på Marinique för att bunkra fransk mat, fortsatte vi till Tobago Cays.

Där stannade vi i två veckor för att snorkla och vila upp oss efter allt turistande. Vädret hade nu börjat bli sämre. Vi hade flera dagar med regn då vi mest låg inne och läste. Dess emellan var det fin snorkling. En dag lyckades vi se två hajar. Den ena simmade vi efter för att komma närmare, men den vispade till ett par gånger med stjärten och var försvunnen. Den andra vågade inte ens Ann-Christine följa efter. Det var en kraftig revhaj eller möjligen en tjurhaj på drygt två meter. Den såg inte ut som om den ville ha sällskap.

Sista ön före uppläggningen på Trinidad blev Tobago. Där stannade vi på flera ställen. Ett av de finare var Man of War Bay som ligger på nordost hörnet. Det är en ganska stor vik med regnskog, flera små sandstränder och fina snorklingsställen. Längst in i viken ligger en liten sömnig by som heter Charlotteville. Där finns ett par små barer och en liten supermarket med måttligt stort sortiment. Priserna är låga. En enklare middag för två kostar under 50 kronor.

Erfarenheter och kostnader under första året.

Vi har nu varit ute i ett år och seglat ca 10 000 sjömil. Sedan vi lämnat Europa har som regel vindarna varit hårdare och vågorna större än i Östersjön. Vindar på 8-15 m/s har varit vanliga och Atlanatvågorna 1,5-3m. Oftast har vi seglat med genua och revat storsegel eller bara genua. För att slippa ligga och rulla i svaga eller ostadiga vindar och för att få lite bättre höjd i motvind, har använt motorn en hel del, ca 550 timmar.

Vi har aldrig förtöjt som i skärgården med akterankare och fören i land, utan vi har legat i marinor eller på svaj för ankar. Det är sällan riktigt lä i ankarvikarna utan det kommer emellanåt vindbyar på upp mot 10-12 m/s. Då är det viktigt att ha ett bra huvudankare. Vi har hittills klarat oss bra med vårt 16 kg CQR ankare med en 50 m lång 10 mm kätting.

Favoritplatser

Vi har besökt många fina ställen, men några av favoriterna är:

• Caledonia kanalen är ett vackert alternativ till Engelska kanalen.
• Madeira tycker vi är en mycket fin ö även om hamnen är trång och ankringen vedervärdig.
• Porto Mogan på Gran Canaria är en söt by med en fin hamn trots att den är ganska turistig och artificiell.
• Tobago Cays i Karibien är ett underbart snorklingsställe. Det är favoriten bland favoriterna.
• Iles Des Saintes är söta små öar med kristallklart vatten. De är dessutom franska.
• Man of War Bay på Tobago har både fin snorkling, regnskog, sandstränder och bra priser.

Vad har gått sönder första året

Båtar är som gamla bilar, det är alltid något som är trasigt och när man lagat något går genast något annat sönder. Vi har pratat med många seglare som har blivit liggande i åtskilliga veckor och väntat på reservdelar. Så illa har vi inte haft det, men en del fel har vi haft.

• Spridarna till dieselmotorn har skurit. Åtgärd: Spridarna bytta.
• Saltvatten i dieseltanken. Det rann in vatten via avluftningen i dåligt väder. Åtgärd: Flyttat avluftningen.
• Travarna vid de genomgående lattorna på storseglet skavde kraftigt på masten. Åtgärd: Bytte de rostfria schacklen mot 4 mm lina.
• Innehållet i toatanken rann tillbaka till toalettstolen. Åtgärd: Avkalkar toaletten genom att pumpa igenom lite 25% saltsyra varje vecka.
• Utombordaren svårstartad och gick dåligt efter ett saltvattenbad. Åtgärd: Bytt primärspolen till tändningen.
• Läckage på sötvattenpumpen i pentryt. Åtgärd: Bytt pump.
• Saltvattenpumpen i pentryt trasig. Åtgärd: Bytt pump.
• Högtryck från gasolflaskan ända fram till spisen. Åtgärd: Bytt regulator. Felet kan ha berott på att flaskan var överfull och båten lutade så flytande gas kom igenom regulatorn.
• Water Maker sög ej sjövatten efter filterbyte. Åtgärd: Hällde lite vatten direkt ner i pumpen. Sedan gick den.
• Läckage vid “takluckan”. Åtgärd: Limmat med olika sorters tätningsmassa. Det höll längre eller kortare tid. Senast använde vi 3M 5230. Det har hållit en månad och är fortfarande tätt.
• Autopilot Autohelm 800 slutar fungera under hårt väder. Motorn brunnen och elektroniken saltvattenskadad. Åtgärd: Elektroniken rengjord i sötvatten och flera lödningar lagade. Motorn ska bytas.
• Sprint till vindrodret borta. Åtgärd: Sprinten ersatt med ny.
• Autopilot Autohelm 1000. Remskivan på motorn loss. Åtgärd: Remskivan fastsatt med epoxy.
• Glapp i diverse elanslutningar. Åtgärd: Lossat och gjort rent.
• Tusen andra småsaker.

Bokslut år ett

Bokslut	1997 ht	1998 vt	År 1
Försäkring			1 284
Hamnavgift	14 419	812	15 231
In/Utklarering		1 128	1 128
Upptagning		1 536	1 536
Sluss/Kanal	1 814		1 814
Båtprylar	23 739	6 114	29 853
Sjökort/Böcker	3 520	600	4 120
Bränsle	3 196	910	4 106
Gasol	1 061	563	1 624
Summa:	47 749	11 663	60 696
Dagligvaror	21 886	10 652	32 538
Restaurang/Bar	14 375	4 211	18 586
Summa:	36 261	14 863	51 124
Sjuk/olycks försäkr			9 120
Diverse i Sverige			5 000
Personligt	4 871	3 112	7 983
Presenter	1 596	659	2 255
Tele/Fax	11 081	1 888	12 969
Utfärder	3 918	1 975	5 893
Summa:	21 466	7 633	43 219
TOTALT:	105 476	34 159	155 039

Vi hade räknat med ca 160 000 SEK/år. Det första halvåret då vi var i Europa blev rena katastrofen. Innan vi seglade ut på Atlanten hade vi gjort av med mer än 105 000. Det som hade kostat mer än vi räknat med var hamnavgifter, båtprylar och mobiltelefonavgifter. Under våra två månader på Kanarieöarna åt vi dessutom betydligt oftare på restaurang än vi hade räknat med. I första halvåret ingår också hela bunkringen för atlantöverfarten på ca 5000.

Andra halvåret blev istället så mycket billigare. I Karibien var matpriserna ofta höga, men vi passade på att bunkra rejält där det var billigt. Det blev inga hamnavgifter efter som vi låg för ankar. Det mesta till båten var redan köpt och barnsjukdomarna var fixade så båtkostnaderna blev också små.

Trots att det första halvåret blev mycket dyrt klarade vi budgeten för första året. Vi får se hur det går det andra.

Var är det billigt

Priser på dagligvaror, båtprylar och bränsle varierar kraftigt mellan olika länder.

Kanarieöarna, Trinidad och Tobago är billiga. Framför allt på mat.

De franska öarna i Karibien lite dyrare. De håller svenska priser men är mer välsorterade än övriga öar.

England och Trinidad är mycket billiga på dieselolja.

Kommunikation:

Vi har använt följande metoder för kommunikation med Sverige och mellan båtar:

• GSM telefon. Fungerar bra i Europa men inte i Karibien. Dyrt!!!!
• Telefonautomater. Kvaliteten mycket skiftande beroende på var man är. Dyrt.
• Fax. Fungerar bra men det är svårt att meddela faxnummer i förväg. Ganska dyrt.
• E-mail. Fungerar bra men det har varit svårt att hitta internetanslutna datorer.
• Marin kortvåg. (SSB). Fungerar överallt, även till havs. Det kan ta flera dagar att få kontakt med Stockholm Radio. Talkvaliteten dålig. Dyrt.
  Det finns ett radionät för svenska båtar i Karibien. Vi har kontakt varje dag på det marina kortvågsbandet. Fungerar utmärkt och gratis.
• Amarörradio. Vi har daglig kontakt med Sverige. Det har fungerat mycket bra och är gratis. Man måste ha en kontaktperson i Sverige som har en bra radioutrustning och tid.
• VHF använder vi ibland mellan båtar och för kontakt med hamnar och marinor. På vissa ankringsplatser finns dagliga nät på VHF med bl.a. väder och information. Restauranger och affärer i hamnarna lyssnar ofta på VHF. Gratis.

Detta var allt för denna gång. Nästa resebrev kommer troligen först i december eftersom vi nu är på väg till Sverige på två månader. Hur det är där vet ni ju, så det behöver inte vi skriva om.

Midsommarhälsningar.

 

Resebrev 5 från La Brique

Den största händelsen för oss sedan senaste resebrevet är att vi har varit två månader i Sverige. Det är däremot inte så märkvärdigt för er, så det hoppar vi över.

Hur gör man då när man lämnar en båt under längre tid i ett främmande land?

Sätten är många. Vi tyckte att det var säkrast att ta upp La Brique på land och valde att göra det på Trinidad. De har flera bra marinor med stor erfarenhet av landförvaring av segelbåtar. Många amerikanare har sina båtar där stora delar av året och kommer bara ner på sin semester och seglar. Dessutom ligget Trinidad utanför orkanområdet.

Den 18/6 tog vi upp båten på Power Boat, Chaguaramas, Trinidad. Allt gick bra. Travelliften (en stor travers på hjul) klarade 50 ton och vi vägde bara 5, så det fanns vissa marginaler. De tar alltid upp båtarna med masterna på, ställer kölen på stora träklossar, och pallar dem med lösa stöttor. Vi bodde i båten även när den låg på land. Det fungerade men var mycket varmt. Vissa dagar blev det över 40 grader inne.

De stora farorna när man lämnar båten är mögel, kackerlackor och fukt. I det här klimatet är fuktproblemet inte lite kondens på väggarna utan det har hänt att båtarna varit vattenfyllda högt över durkarna efter en tid på land. Det är de kraftiga skyfallen som kan ställa till det om inte däcket är helt tätt. Vi löste det problemet genom att ta ur loggivaren så eventuellt regnvatten kunde rinna ur. Möglet bekämpade vi genom att tömma hela båten och tvätta med klorin. Samtidigt sprutade vi med stora mängder insektsgift. Vi satte också ut koppar med Borax blandat med sirap på flera ställen så att eventuella husdjur skulle försvinna. Totalt använde vi flera liter klorin och tre stora sprayburkar gift. Allt detta gjordes i 35-40 graders värme och minst 100 % luftfuktighet. För att klara det tog vi emellanåt ledigt.

En kväll var vi och tittade på jätte sköldpaddor. Under tiden april till augusti går de stora ”Leatherback” sköldpaddorna upp på land för att lägga ägg. Vi åkte med en guidad tur till en enslig strand på ostsidan av Trinidad. Där tog en strandvakt hand om oss. De gick och patrullerade stranden varje natt så att ingen skulle skada sköldpaddorna. Vid åttatiden på kvällen hittade de en nykläckt unge som var på väg mot vattnet. Den var ca 10 cm lång och kravlade fram på sina små fenor. Sedan började den stora väntan. Vi satt i mörkret på stranden och hoppades att det skulle komma någon sköldpadda. Vi hade nästan gett upp när vakterna kom och hämtade oss. Klockan var då redan efter midnatt. Det vi sedan fick se var värt all väntan. På stranden låg en stor mörk sköldpadda och grävde ett rede i sanden. Hon var minst två meter lång och vägde säkert 400 kg. Så länge hon grävde fick vi inte komma nära, inte heller lysa med ficklampor eller ta kort. När hon efter ca en halvtimmes grävande började lägga ägg i redet, brydde hon sig däremot inte om vad som hände runt omkring. Då fick vi både ta kort och klappa sköldpaddan.

Vi gjorde också ett par turer in till Port of Spain. Där kopierade vi över 100 lånade sjökort. Det var mycket billigt, bara 17 kr/st jämfört med nypriset på ca 200 kr/st, så nu har vi sjökort ända fram till Australien.

Det sista vi gjorde innan avfärden till Sverige var att plocka undan allt löst från däck och starta en fläkt i förpiken. Den skulle gå hela tiden för att förbättra luftcirkulation.

Det var med spänning vi öppnade luckorna när vi kom tillbaka efter två månader. Det hade nu hunnit bli 29 augusti. Skulle vi bli överfallna av kackerlackor eller ilskna mögelsvampar? Som tur var blev vi inte det. Allt var lika fint som när vi åkte.

Nu började något som liknar en vanlig vårrustning. Båten skulle tvättas, vaxas och bottenmålas. Mycket av det som varit avstängt behövde lite handpåläggning och kontaktspray för att starta. Dessutom passade vi på att göra en del förbättringar t.ex. byte av mantåg, rostfria stöttor till akterbågen och registrering av alla våra sjökort i datorn med programmet FileMaker Pro. En av de största förbättringarna vi gjorde var att installera ett modem till kortvågsradion, så nu kan vi sända och ta emot E-mail direkt på båten. Det gick förvånansvärt lätt att få det att fungera, mycket tack vare den hjälp vi fick av Gunnar på S/Y Kulla II.

Efter 10 dagar på land var det skönt att få vatten under kölen igen. Vi hittade visserligen fler kontakter som behövde smörjas och en bensinkran till utombordaren som beckat igen, men det mesta fungerade utmärkt.

I mitten av september lämnade vi Trinidad och fortsatte vår segling västerut. Vårt första stopp var på de små Venezuelanska öarna Los Testigos. Här hade vi tänkt ligga ett tag för att bada och snorkla. Det är inte alltid det blir som man planerat. Redan första dagen började det komma oroande uppgifter om orkanen George. Den var på väg mot Karibien i en onormalt sydlig bana. Venezuela ligger utanför det normala orkanområdet så det borde inte vara några problem, men i det här fallet varnade de för hård vind och mycket kraftiga dyningar även i vårt område. Vi tycket inte vår ankringsplats var tillräckligt skyddad för den typen av vind och vågor. Därför flyttade vi efter bara en natt på Los Testigos. 100 distansminuter söderut på Venezuelas fastland finns en mycket skyddad vik som heter Laguna Grande. Dit satte vi kurs. Via radio fick vi höra att även Bengt och Margareta på Good Run var på väg dit för att söka skydd.

Orkanen George svängde av mer norrut än de första prognoserna sade. Den ställde till stora skador i norra Karibien, men nere i Venezuela märktes inget. Det var dock tack vare den vi fick träffa Good Run igen och komma till en av de vackraste platserna vi besökt hittills. Laguna Grande är ett område med flera små vikar som mynnar i den stora viken Gulfo de Cariaco. De små vikarna är omgivna av torra kullar som skiftar i rött, brunt, gult och svart, det växer grön mangrove i strandkanten och kaktusar på kullarna. Där fanns nästan inga båtar, och var mycket fridfullt. Vi stannade i området i tio dagar och gjorde bla. en gummibåtstur upp för floden i östra änden av Gulfo de Cariaco. Floden går rakt in i vildmarken med regnskog ända ner till stränderna. Vi rodde en timme upp i floden och drev sedan ljudlöst tillbaka. Träden var fulla av fåglar som t.ex. röda ibis, stora kungsfiskare och hägrar. På stränderna vid mynningen satt stora flockar med pelikaner och enstaka flamingos.

Efter Laguna Grande gick vår färd vidare mot ön Blanquilla. Vi delade upp seglingen dit på två dagar för att slippa nattseglingen. Den lilla fiskebyn Robledal på Margaritas västkust låg lämpligt till på halva vägen så där stannade vi för att sova. Området härifrån och söderut är känt för stölder av framför allt jollar och utombordare. Därför var vi mycket noga med att låsa både gummibåt och motor när vi gjorde ett kort besök i byn. Det fungerade. Båda var kvar när vi kom tillbaka, men däremot hade någon tagit årorna som bara varit fastsurrade.

Därifrån gick seglatsen utan fler missöden vidare till den nästan öde ön Blanquilla. Där träffade vi de svenska båtarna Xora och True Love. Vi låg ensamma i en vik hela dagarna, men på kvällarna kom två lokala fiskebåtar in och ankrade bredvid oss. Vi försökte också fånga fisk, men utan resultat. Därför blev vi glada när fiskarna kom med en stor Yellowtail Snapper som de ville sälja. Priset var en flaska rom. Det kan tyckas dyrt, men rommen kostar bara 20 kr/flaska och fisken räckte till två middagar för oss båda.

Det var nu flera månader sedan vi hade cyklop och fenor på oss. Därför var det extra trevligt att hoppa i det klara blå vattnet. Snorklingen var jättefin. Korallandskapet var omväxlande med många små grottor med hummer och runt dem fanns mängder av fisk i alla tänkbara former och färger. Vi tillbringade flera timmar om dagen i vattnet.

Som ni säkert förstått är vi ofta och länge i vattnet. Däremot kan det gå många dagar utan att vi går iland. Så blev det även här. Vi låg här i 10 dagar men var bara iland en gång. Då tog vi en rejäl promenad. Den startade tidigt på morgonen före värsta hettan. Vi följde en av öns två vägar till vägkorsningen och tog sedan in på den andra. Den ledde tillbaka till kusten en bit norr om ankringsviken. Så långt var det lätt att gå, men den sista kilometern gick utan stigar längs med stranden. Landskapet var torrt men inte öde. Där fanns flera grupper av vilda åsnor, stora och små fåglar samt mängder av små svarta ödlor. Växterna bestod av taggiga buskar, små träd och strävt gräs. Allt utrymme där emellan var täckt av kaktusar som anföll allt som kom närmare än en meter. Ann-Christine fick en stor tagg rakt igenom läderkängan och in i lilltån. Efter fyra timmar i land var mycket skönt att vara tillbaka på båten igen.

Vid det här laget började matförrådet ta slut. Vi satte därför kurs mot Puerto la Cruz på Venezuelas fastland. Där stannade vi i Marina El Morro. Den ligger en bit utanför staden, så det är långt till alla affärer. Det gör nu inte så mycket, för kommunikationerna är bra och billiga. Dessutom var marinan mycket välbevakad och kändes säker. Därför är den populär bland svenska seglare, särskilt bland dem som ska lämna båten och resa runt i Sydamerika. Det skulle vi också göra. Vi och besättningarna från Xora, True Love och Windfall hade bokat en rundresan på 10 dagar i Anderna.

På måndagen (26/11) kom en bil och hämtade oss. Hela den dagen körde vi västerut från låglandet upp mot bergen. Guiden berättade mycket om de växter och djur vi såg och även en del om landet.

Dagen efter fortsatte vi upp i Anderna och på eftermiddagen kom vi fram till ett före detta kloster som numera är hotell. Det ligger på ca 3000 meters höjd, ensligt mitt inne bland bergen. Här är temperatur och växtlighet nästan som i Sverige. Det var ca 10 grader varmt, maskrosorna blommade tillsammans med lupiner, pelargoner och en speciell Venezuelansk växt som heter Frailejon. Här blev vi kvar i två nätter och besökte en forellodling, promenerade i bergen och åt gott (jordgubbarna var mogna).

På torsdagen kom en ny guide och hämtade oss. Den dagen bjöd på en två timmars ridtur till en liten sjö, besök på en station för utplantering av kondorer och till slut middag och hotell i Venezuelas högst belägna stad på 3400 möh.

Nästa dag åkte vi lite neråt till den stora studentstaden Merida. Därifrån tog vi linbanan upp till Lomo Redonda på 4045 möh. Här fortsatte sex av oss till fots mot en liten bergsby 15 km bort. Vandringen var vacker, men lång och jobbig på 3-4500 meters höjd. Som tur var så gick det nedåt större delen av tiden. Det tog oss 7 timmar att komma fram till byn som heter Los Nevados. Där tog vi in på en liten posada (värdshus) för bara 75 kr/person inklusive middag och frukost. Där stannade vi i tre nätter. Det fanns bara en bil i byn, därför gick nästan all transport med häst eller mula. Boskapen gick lös på bergssidorna och ibland mötte man en stor oxe på den smala stigen.

När det var dax att ta sig tillbaka, hyrde vi mulor med förare för att slippa gå den långa vägen till linbanan. Förarna var två små killar 11 år gamla som lätt gick de 15 km uppför medan vi satt på mulorna och njöt av utsikten.

Vi avslutade den fina turen med att flyga tillbaka till kusten.

Enligt våra resplaner var Puerto la Cruz det sista billiga stället att bunkra på före mitten av februari. Vi tänkte visserligen stanna till på Bonaire, men där är det mesta betydligt dyrare. Övrig tid kommer vi att vara på små öar med inga eller mycket små affärer. Därför fyllde vi nu båten med mat, dryck, gasol och diesel för tre månader. När vi var klara låg La Brique betydligt djupare än normalt.

Nu var det hög tid att lämna den bruna soppan i marinan och få klart fint vatten att bada och snorkla i. Det kändes skönt att kasta loss och styra ut på havet igen. Vårt nästa mål var några små korallöar som heter Los Roques. Vinden var svag, så det gick sakta framåt. Därför kom vi inte fram till öarna förrän sent på kvällen dagen efter. Här ska man in genom en 100 m bred öppning i revet och sedan fortsätta mellan korallerna till någon fin ankringsvik. Det finns inga sjömärken utan man måste hela tiden se var reven är och var det är djupt. Därför kunde vi inte gå in på kvällen utan stannade 10 sjömil utanför revet och väntade. Vi låg bi hela natten, dvs skotade seglen så vi låg så stilla som möjligt med vågorna in lite snett framifrån. Vi hade inte provat det på länge, men det gick ganska bra. Efter en timmes trimmande av segel låg vi och guppade ganska lugnt i vågorna. Vinden hade nu ökat till 10 m/s men vi drev bara med ca 1 knop.

Klockan sju skotade vi hem igen och satte kurs mot revet. När vi kom dit stod solen tillräckligt högt för att vi tydligt skulle kunna se grunden och djuprännorna. Det var ändå mycket spännande när vi styrde mot öppningen med tre meter höga vågor som jagade oss. Lasse stod ett par meter upp i vår nya repstege i masten och Ann-Christine styrde. Allt gick bra och väl innanför revet lade sig vågorna och vi tuffade försiktigt vidare i det klara vattnet. Vi följde de mörkblå djupvattnet mellan turkosa sandrev och grönbruna korallhuvuden. Vi passerade ett par små sandöar med vita stränder och grönt gräs. Vid en av dem låg några segelbåtar, men vi fortsatte ut till ytter revet. Där ankrade vi bredvid den svenska båten Windfall som hunnit in i dagsljus dagen innan. Det var bra ankarbotten men 14 meter djupt. Det är mycket för oss då vårt ända ankarspel är Lasses armar. När ankaret med 10 mm kätting, hänger rakt ner på det djupet väger det ca väger 50 kg. Därför brukar ankarspelet bli ganska gnälligt innan ankaret är uppe.

Den veckan tillbringade vi på olika ställen på Los Roques. Det var sagolikt vackert och ofta ankrade vi bakom någon av de små öarna med sina vita stränder och små palmdungar. Snorklingen var kanske inte så fin som vi hoppats på, men visst finns här vackra områden och stora färgglada fiskar. Vi är nog ganska bortskämda vid det här laget.

Vid nästa stopp kunde inte ens vi klaga på snorklingen. Det var vid de Venezuelanska öarna Las Aves. Det är några mycket små öar i södra delen av ett 5 sjömil långt rev. Här ankrade vi ute på revet, långt från öarna. Ankringen var svår, för det var ca 20 meter djupt över allt utom på själva revet. Där gick det nästan lodrätt upp till ytan. Till slut hittade vi en platå på 5 meters djup som var tillräckligt stor för att ankra på. Det var däremot svårt att få fast ankaret i botten, så till slut dök vi ner och schacklade fast en kätting runt en stor sten. Sedan kunde vi sova lugnt.

Här var det underbart. Snorklingen var det klart bästa hittills på resan. Det finns ett jättestort område där man kan hitta allt från små korallhuvuden i vattenytan via platåer på 3-5 meters djup till stup från ytan ner till mer än 20 meter. Det finns massor av fisk. Vi såg också flera stora hummrar och några gamla griniga barracudor nästan lika långa som vi. Barracudorna var mycket närgångna. De simmade ofta nära, gapar stort och visar sina stora vassa tänder. Det hjälpte inte att simma därifrån. Då följer de bara efter på ett par meters avstånd. Bästa sättet att bli av med dem var att först visa hur stor man var, och sedan simma rakt emot dem. Då backade de. Gjorde man om det ett par gånger brukade de försvinna.

Vi stannade 10 dagar på Las Aves. Flera av de dagarna var vi ensamma på hela revet. Vi såg ett par master vid öarna långt ner i söder. I övrigt var havet helt öde.

En del av tiden hade vi sällskap av den norska båten Elise. De har varit ute i 10 år och tillbringat mycket tid just här på Las Aves. De försökte lära oss att hitta och skjuta hummer och goda matfiskar med harpun. Det lät inte så svårt, men hittills har vi bara lyckats skjuta sten, koraller och sand. Vi blir i alla fall långsamt bättre. Nu hittar vi fiskarna och kommer ganska nära. Sist lyckades Lasse till och med skjuta en grouper som satt under en sten. När han fick fram harpunen igen, satt där en liten krake på max en decimeter. Det blev korv till middag den dagen.

I går kom vi hit till Bonaire. Här ska vi komplettera mat och bränsleförråd innan vi seglar vidare till de Panamanska öarna San Blas. Där ska vi fira jul tillsammans med några andra svenska båtar, men mer om det i nästa resebrev.

God jul och Gott Nytt År

från Lasse och Ann-Christine på La Brique.

Resebrev 6 från La Brique

Just nu sitter vi i skuggan under vårt soltält och tittar ut över ett lugnt och vackert Stilla Hav. La Brique ligger ankrad utanför Playa de la Sueca på ön Contadora. Det är en av många öar i den Panamanska ögruppen Las Perlas. Området här påminner mycket om Stockholms skärgård när den är som bäst. Öarna består av skogsklädda kullar som går ända ner till vattnet. På en del ställen finns sandstränder på andra branta klippor. Vattnet är grönt, lugnt och varmt, ca 25 grader. Den största skillnaden är att här har vi ca 5 meter tidvatten och upp till 1,5 knop tidvattensström. Det går alltså inte att lägga till vid land utan man måste ankra en bra bit ut.

Det är idag den 24 mars och mycket har hänt sedan förra brevet. Då var vi på Bonaire och höll på att bunkra för en jul på en öde ö. Vi kastade loss den 10 december med mat för tre månader. Det var fullt överallt och La Brique kunde inte lasta mer, trodde vi då. Vårt mål var öarna San Blas på Panamas ostkust. Dit var det 700 distansminuter och det är vår hittills längsta etapp förutom Atlanten. Den här sträckan är känd för att vara besvärlig med hårda vindar och grov sjö. Vi startade i ösregn, men efter bara någon timme klarnade det upp och vi fick en underbar segling hela vägen. Det tog sex dygn och vi hade 8-10m/s medvind hela tiden. Vågorna var visserligen stora, men inte värre än på Atlanten. Det hände inte mycket förutom att US Airforce kom på besök. De flög förbi oss tre gånger på låg höjd. Sista gången kom de in bakom oss så lågt och nära att de strök vågtopparna och vi lätt kunde se ansiktet på piloten. Vi fick sedan veta att de hjälper Colombia med att störa knarktrafiken till havs, så de ville säkert bara se vilka vi var.

San Blas är ett område med dåliga sjökort och många rev. Det rekommenderas alltid att man bara ska segla vid bra sikt när solen står högt och med en man i fören som håller utkik. När vi närmade oss San Blas började det ösregna. Sikten var max 25 meter och det regnade så mycket att ingen ville stå i fören. Vi gjorde en liten omväg till en bredare passage och gick in med hjälp av GPS och ekolod. Det gick bra. När vi sedan kom in mot ankringsplatsen vid Porvenir slutade det regna och vi hade inga problem att hitta in mellan reven.

Vi stannade drygt två månader i San Blas. Det är ett fantastiskt ställe, ett av de bästa vi besökt hittills. På en kuststräcka av ca 120 distansminuter ligger närmare 400 öar. Vissa är bebodda av Kunaindianer men de flesta är obebodda. Öarna ser ut som i en turistbroschyr med vita sandstränder, palmer och turkosblått vatten. Bostäderna består mest av bambuhyddor med palmbladstak och inredningen består av hängmattor. Indianerna paddlar omkring i kanoter av urholkade trädstammar en del kan sätta segel på en liten mast och numera sitter det även utombordare på en del kanoter.

Kunaindianerna är mycket kortväxta. Kvinnorna har ofta guldring i näsan, ben och armar lindade med färgglada pärlor samt går klädda i traditionella blusar med molor på. En mola är ett tygstycke bestående av flera lager olikfärgat tyg som sedan är klippt och broderat i glada mönster. Kvinnorna har också röda och gula huvuddukar samt ofta en svart tatuering på näsryggen. När de ska vara riktigt fina färgar de kinderna med röd färg. Männen är klädda i skjorta och byxor som alla vi andra.

När man kommer iland på en bebodd ö, möts man genast av byns barn som ropa hola. De följer sedan med runt hela byn och de riktigt modiga vill hålla oss i handen. Nu var det inte alla byns barn som kom och det var nog tur för indianerna har väldigt många barn. Efter barnen kommer det en indian som tar oss med till kongresshyddan och officinan. Kongresshyddan är den största hyddan i byn och där håller hövdingen (sahilan) till. Han ligger i en hängmatta mitt i hyddan som är möblerad med bänkar för alla byborna. Han vill gärna hälsa på alla gäster som kommer till byn. I officinan sitter ofta en söt indianska och vill ha fem dollar av oss till bykassan. Det är inte så konstigt att det är en kvinna som tar emot pengarna för hos kunaindianerna bestämmer kvinnorna mycket. Det är t.ex. kvinnorna som äger hyddorna, styr familjen och det är mannen som flyttar till kvinnans familj.

Kunabyarna är mycket tätt befolkade. Hyddorna står så tätt att man knappast kan gå emellan dem. I de flesta byarna finns det någon form av affär, men utbudet är mycket begränsat. I vissa finns det bara bröd, men i de större kan man till och med ibland hitta en kyckling. Ett gott råd är att ta med allt man behöver, så får man en glad överraskning när man hittar något gott. Toaletterna är små hus som hänger ut över havet, där spolas det så att säga automatiskt. I vissa byar bor det upp till 5000 innevånare, så där är vattnet runt ön inte så lämpligt att bada och snorkla i. Kommer man bara bort till nästa obebodda ö så är det badbart och fint igen.

Vi stannade länge bland dessa obebodda öar. Julen firade vi på en av dem, Miriadiadup, med tre andra svenska båtar, Madame, Karisma och Smile. Tillsammans lyckades få ihop ett traditionellt julbord med både sill, jansson, skinka, rödkål, brunkål, köttbullar och grillade revbensspjäll. Det fanns till och med nybakade pepparkakor och glögg. Allt detta inmundigades sittande på en palmstam på en vit sandstrand.

Korallreven vid de yttre öarna är ofta mycket fina. Tyvärr är det ganska utfiskat, men någon enstaka hummer och krabba lyckades vi fånga och det fanns fortfarande gott om små färgglada korallfiskar. Till Ann-Christines lycka fanns det även en och annan haj att titta på.

En annan favoritö var Puyadas som också ligger långt ut i havet. Där finns en mycket liten ö med en övergiven hydda på. Framför hyddan finns en liten gräsmatta och en eldplats. Där levde vi Robinson Kruse liv flera kvällar och lagade mat över öppen eld. Utsikten var underbar med palmer framför ett blått hav som bröt över korallrevet. I bakgrunden låg båtarna Smile och La Brique och rullade i dyningen.

Vi hittade många fina ställen och träffade många trevliga indianer, men brevet skulle bli alldeles för långt om vi tog upp alla. Ett som vi måste berätta om är dock öarna Chichime. Det är två små öar bebodda av bara sju familjer. Eftersom de var så få, blev det inte så anonym som i de stora byarna. Efter bara ett par dagar kände vi igen varandra. De slutade då att försöka sälja molor till oss, utan hejade bara glatt när de paddlade förbi eller bytte yucarötter och matbananer mot svenska veckotidningar. Vi besökte också dem i deras hyddor. Det såg märkligt ut när en liten kunaindian låg i sin hängmatta och läste Båtnytt. I en av hyddorna bodde bagaren. Hos honom kunde man köpa färskt bröd nästan varje dag. Han bakade i en ugn som bestod av ett gammalt oljefat som han eldade i och ovanpå. Troligen kunde han inte klockan, för om man frågade när brödet skulle vara klart, pekade han uppåt och sade: När solen är där. Men baka gott bröd kunde han. Totalt låg vi säkert tre veckor vid Chichime.

Imitten av januari började torrperioden så då kunde vi inte längre samla regnvatten till kläd tvätt. När tvätthögen blev för stor, fick vi göra som indianerna och ta gummibåten uppför floden Rio Diablo på fastlandet. Floden ringlar sig genom en tät urskog med massor av olika fåglar. Där ska även finnas krokodiler, men vi såg inga. I en flodkrök en bit upp i floden, låg flera kanoter uppdragna. Med vattnen till midjan stod indianerna och tvättade kläder.

Vi ankrade men satt kvar i gummibåten och tvättade i våra tvättbaljor. Till slut sköljde vi genom att lägga tvätten i en nätkasse som fick ligga i floden.

Som vi skrev i början, finns det få bra sjökort över San Blas. Vi har i stället navigerat med hjälp av två bra pilotböcker. A Cruising Guide to Panama av Lars Åkerholm samt The Panama Guide av Zydler. Den mesta informationen om kunaindianerna, deras historia och kultur har vi fått från boken Havets Indianer av Monika Zak.

Tillslut var vi tvungna att lämna San Blas och segla mot Colon och Panamakanalen. Rutten gick efter en sägenomspunnen kuststräcka där de stora piraterna Drake och Morgan härjade på 1500 och 1600-talet. Vi stannade i ett par dagar i Porto Bello där en gång allt guld från Sydamerika lagrades i väntan på att bli skeppat till Spanien. Nu finns där inget guld utan bara en fattig Panamansk by samt resterna av de gamla forten. Viken är mycket vacker med gröna kullar och kantad av gamla fort. Den är skyddad mot nästan alla vindar och vill man in till Colon, tar bussen drygt en timme.

Klockan två en eftermiddag, ropade vi upp Cristobal signalstation och fick tillstånd att passera vågbrytarna i Colon och ankra på The Flats. Det var inga problem att passera vågbrytarna, men ankringen var värre. Det är drygt 10 meter djupt och botten består av mycket lös lera. Vi försökte ankra tre gånger med samma usla resultat. När vi backade försiktigt för att få fast ankaret, satt det bra, men när vi gasade lite till för att se att det satt, släppte det. Ankarspelet Lasse var ganska trött vid det laget. I fjärde försöket drog vi bara försiktigt och bestämde sedan att det satt. Och det gjorde det. Vi draggade inte någon gång men det var det många andra som gjorde.

Nu började bråda och dyra dagar. Båten skulle göras klar för Stilla Havets långseglingar, all mat skulle köpas och det var ganska mycket jobb att fixa själva kanalpassagen. Vi investerade tillslut i en radar till La Brique. Det hade vi pratat om redan i Sverige, men nu först blev det av.

En annan tung investering var en ny dator då den gamla plötsligt inte ville vara med. Det kan tyckas som en helt onödig pryl på en segelbåt, men se upp, har man en gång haft en, blir man snabbt beroende. Vi använder den framför allt till att sända och ta emot E-mail via kortvågsradio, för att ta emot väderkartor och för att skriva resebrev till dig.

När vi började planera matinköpen, kom vi snart på att nästa ställe att bunkra på troligen blir Tahiti. Vi räknar med att vara där i september, så vi behöver basmat för sex månader Förhoppningsvis finns det fisk i havet samt färskvaror och grönsaker på Galapagos och Marquesas, men man kan inte vara säker. Det tog flera dagar att handla allt och ytterligare några för att stuva, men på något vis fick allt plats. Allt drickbart är nu stuvat under bordet, så vi måste ha fötterna i soffan när vi äter och toapapper får samsas med repen i aktre stuvfacket.

Djupgåendet har nog ökat med minst en decimeter, men allt är med.

Det krävdes också en hel del förberedelser för att komma igenom kanalen. Båten skulle mätas och utrustas med fyra kraftiga linor, vardera minst 40 meter lång. Fendrarna skulle förstärkas med ett antal bildäck och inte minst skulle man betala. De kostade 500 dollar för oss samt en deposition på 125 dollar som säkerhet om vi skulle ha sönder kanalen. Inför avfärden behövde man också fyra stycken linskötare som skulle vara med under hela passagen. Linskötare finns att hyra i land, men oftast försöker seglarna hjälpa varandra. Det blir billigare så och man får erfarenhet inför sin egen kanalpassage. Vi gick igenom som linskötare åt Jörgen på Sea Tramp.

Efter tre veckors hårt arbete i Colon, var vi klara att gå igenom kanalen. Vi hade fått tid till måndagen den 15/3. Två dagar innan, ringde vi till kanalbolaget för att få tiden bekräftad. Naturligtvis fick vi inte gå igenom den planerade dagen. Det är mer regel än undantag att det blir förseningar. Fredagen den 19 mars (Lasses födelsedag) kom vi iväg. Klockan 11.00 kom lotsen ombord. Det finns fyra olika sätt att gå igenom slussarna: längs med slussväggen, ensam mitt i slussen med fyra linor i land, i paket med andra segelbåtar mitt i slussen samt långsides med en bogserbåt. De tre senare är de vanligaste sätten för småbåtar. Första dagen hade vi turen att hamna utanpå en bogserbåt. Den tar då hand om alla linor som ska iland. Det gick mycket lätt att slussa de tre slussarna (totalt 28 meter) upp till Gatun Lake. Våra linskötare från de svenska båtarna Good Run och Windfall hade inte mycket att göra. Framför oss i slussen låg bara en förhållandevis liten pråm, så vi hade inga problem med strömmarna från dess propeller. Dessa kan ibland bli mycket starka. Den svenska båten Älskling, hamnade bakom ett stort norskt lastfartyg. Kaptenen på det måste ha tyckt illa om segelbåtar, för han gav så mycket gas i slussarna att Älsklings 22 mm linor brast och de for med hög fart in i slussväggen. Samma sak inträffade i alla tre slussarna, utan att kaptenen tog någon hänsyn. Skadorna på Älskling blev en kraftigt böjd pulpit, en stötta till soltaket bortsliten samt ett brustet halkip. Som tur var blev det inga personskador och inga skador på skrov och rigg. Sådana här svåra tillbud är lyckligtvis mycket ovanliga. Oftast går det lugnt och städat till.

Sedan vi vinkat av vår bogserbåt tuffade vi ut i Gatun Lake. Det är en stor konstgjord sjö med många öar. De är klädda med tät urskog och ser ut som i en Disneyfilm. Efter tre timmar ankrade vi och lotsen åkte i land. Sedan serverade Ann-Christine en förträfflig födelsedagsmiddag, med bl.a. gräddtårta med färska jordgubbar. Linskötarna sov ombord, så det var lite trångt men det gick bra.

Nästa dag skulle vi slussa ner till Stilla Havet. Det gick lika enkelt som dagen innan. Den här gången hamnade vi långsides en fransk 50 fotare. De var så stora att de tog hand om alla linor, så vi åkte bara med. Lätt som en plätt. När sista slussen öppnades, blev det champagne och en skål för Stilla Havet. Det var mycket skönt att vara där.

Nu börjar en ny etapp i vår långsegling med nya folkslag, nya oceaner och ett nytt halvklot.

Många hälsningar

från Lasse och Ann-Christine på La Brique.

 

Resebrev 7 från La Brique

Stilla Havet är världens största hav. Det täcker ca 1/3 av jordens yta och sträcker sig från Antarktis i söder till Alaska i norr. I öst-västlig riktning går det från Panama till Australien. Vi är nu ganska exakt i mitten, närmare bestämt i atollen Raroia i ögruppen Tuamotu i Franska Polynesien. Härifrån är det ca 4000 sjömil fågelvägen till Panama och lika långt till Brisbane i Australien.

Seglingen över Stilla Havet började när vi lättade ankar från Isla Perlas den 26;e mars.

Målet var de sägenomspunna öarna Galapagos som vi hade 1000 mil förut. Stilla havet levde verkligen upp till sitt namn, vindarna varierade mellan stilla och mycket stilla. Visst blåste det 6-8 m/s ibland, men långa tider hade vi under 3 m/s. Farten blir då inte så hisnande, men i gengäld blir det mycket lugnt och skönt att leva ombord. Vi kunde ofta ha luckorna öppna samt ligga på fördäck och sola. En dag kunde vi till och med bada bakom båten (en i taget). De första dagarna såg vi mycket bråte i vattnet. Det var allt från småpinnar till döda träd och levande valar. Vi kolliderade med ett par små träd, men valarna kom aldrig närmare än 50 meter. Nätterna blev snart betydligt kallare beroende på kalla havsströmmar, så efter en vecka tog Ann-Christine fram täckena som varit undanstuvade sedan Kanarieöarna.

Söndagen den 4 april klockan 13.37. Position 88^o37′ W 0^o0′ N/S. Vi passerar ekvatorn i sol och lätta vindar. Det firas med vitt vin och färsk fisk tillsammans med Neptun. Vi höll med vinet och han bidrog med fisken.

Morgonen efter siktade vi land och på eftermiddagen ankrade vi i den fullbelagda Academy bay på ön Santa Cruz, Galapagos. Äntligen var vi vid ett av våra stora mål under resan. Här grundlade Darwin sina teorier om arternas uppkomst, här finns flera djurarter som inte finns någon annan stans, här är djuren helt orädda för människor och dessutom är vattnet klart och fullt av fisk. Tyvärr har staden Puerto Ayora och dess myndigheter dåligt rykte bland långseglare. Det skulle vara mycket dyrt att klarera in och utbudet på varor mycket begränsat och dyrt. Som så många andra rykten var även dessa fel. Vi fick utan problem 20 dagars uppehållstillstånd och det kostade 65 US dollar vilket är ganska normalt för den här delen av världen. Dessutom gick det lätt och alla var trevliga och hjälpsamma.

Staden Puerto Ayora var också en positiv överraskning. Det var en söt välskött liten stad med gott om små hotell, barer och turistaffärer. Det fanns även bra och billig mat i affärerna och på marknaden. Ankringen var däremot lite si och så. Det var ganska rulligt och trångt. Alla var tvungna att ligga med både för- och akterankare för att ta mindre plats. Det var dock inte värre än att vi kunde lämna båten för både korta och längre utfärder.

Vi började våra upptäcktsfärder bland Galapagos sevärdheter med att besöka Darwininstitutet. Det är ett internationellt miljöcenter där de försöker rädda och bevara den unika växt och djurvärlden. Där föder de bland annat upp jättesköldpaddor som släpps fria när de är tillräckligt stora för att inte bli råttmat. De största fienderna mot miljön är förutom människorna själva, allt det vi släpar hit som sopor, getter, hundar, katter, råttor och många typer av växter.

Nästa utfärd gick med bil upp i bergen. Vi hade med oss en guide som berättade och visade många olika växter och fåglar. Vi vandrade en bit i en stor naturlig tunnel och besökte en stor krater. Båda dessa var resultatet av den vulkaniska aktivitet som har skapat och format öarna. Ett av stoppen var hos guidens föräldrar som drev en liten kaffe och frukt plantage. Där såg vi även jättesköldpaddor i fritt tillstånd.

De här turerna kan man ordna på egen hand, men vill man se mer måste man åka med på organiserade turer. Mer än 80% av Galapagos är nationalpark. Där är turismen hårt reglerad, bland annat får de flesta öar bara besökas under ledning av guide, man får bara gå på markerade stigar och naturligtvis inte störa djuren eller ta med något till eller från öarna. Gästande båtar får inte ankra annat än på tre olika ställen, så vill man se mer än städer, måste man ta en guidad båttur. Det fanns gott om sådana, allt från en till tio dagar. Vi bestämde oss för en fyra dagars tur med segelfartyget Free Enterprice. De här utfärderna är dyra, 60-100 dollar per person och dygn, men har man seglat runt halva jorden för att komma hit, tyckte vi att vi kunde kosta på oss det. Det visade sig vara väl använda pengar.

Första dagen tog vi bussen till norra delen av Santa Cruz för att hämta de övriga passagerarna på flygplatsen. Vi hade redan då sällskap med vår guide Hans. Han var mycket kunnig och kunde dessutom livfullt berätta om allt vi såg. På de fyra dagarna hann vi besöka öarna Plaza Islands, Santa Fe, Espanola och Floreana. Redan på den första ön såg vi land- och havsleguaner, sjölejon, fregattfåglar och blåfotad sula. Vi trodde då att vi sett allt, men turen var så upplagd att vi vid varje stopp kunde se något nytt. På Espanola, till exempel, låg vi några timmar på en sandstrand för att sola och snorkla. Bredvid oss låg en flock sjölejon och sov. De brydde sig inte alls om oss för utom ett par ungar. De for omkring och lekte med alla obevakade saker som handdukar och snorkelutrustning. När Lasse gömde ett cyklopöga bakom ryggen för att sjölejonungarna inte skulle ha sönder det, klättrade de rakt över honom för att få tag i cyklopet.

På eftermiddagen gick vi en tur med Hans över ön. Vi var tvungna att gå försiktigt och se oss för så vi inte skulle trampa på de meterlånga gula landleguanerna som låg och solade överallt. Lite längre bort kom vi in i en fågelkolloni. Där fanns tusentals blåfotade och maskade sulor, massor av stora albatrosser och fler andra rter. Alla var helt orädda för människor. Vi gick mitt ibland dem. En av turisterna blev till och med hackad i foten av en sula när han kom för nära redet.

På Floriana besökte vi Post Office Bay. Det är en vik där de gamla valfångarna lämnade post så att andra passerande skepp kunde ta med dem hem. Det fungerar fortfarande, men numera är det mest turister som skriver och hämtar posten.

Det sista stoppet på turen var inte på någon ö utan det var en snorkeltur. Vattnet var mycket klart men KALLT, max 22 grader. Det glömde vi snabbt bort när vi fick se tre hammarhajar som sakta cirklade efter botten tio meter under oss. Vattnen runt öarna är så fulla med fisk så enligt guiderna är hajarna helt ofarliga för människor. Senare såg vi även flera vitspetsade revhajar, stora sköldpaddor och massor av vanliga fiskar.

Efter att ha kommit tillbaka och kompletterat förråden av mat och diesel, lättade vi ankar för att starta vår längsta överfart på hela jordenruntseglingen. Vi hade ca 3000 distansminuter till Hiva Oa på Marquesas. Överfarten tog 25 dygn och gick förvånansvärt lätt. Vädret var omväxlande med vindar mellan 3 och 10 m/s och som mest 15 m/s i en regnby. Vi hade dessutom oftast hjälp av en medström på ca en knop. Den var skön att ha särskilt de dagar då vindarna var svaga. Lättvindssegling är en konst och lättvindslångsegling är en annan konst. Då är inte det viktigaste att få så hög fart som möjligt, utan då är det viktigare att få seglen att stå tysta. Det är nästan omöjligt att sova när seglen står och smäller som kanonskott i vågorna och hela båten skakar.

Vad gör man då i nästan en månad på en liten segelbåt till havs för utom att segla? Först och främst sover man. Vi gick som vanligt i tretimmars pass på nätterna. Det fyller inte riktigt sömnbehovet så vi tog ofta en tupplur även på dagen. Nästa viktiga sak att göra var att laga och äta mat. Vi hade hela tiden en fisklina släpande efter båten. Den gav betydligt mer här i Stilla Havet än den hade gjort i Atlanten och Karibien. Det tog fyra dagar innan vi fick vår första fisk, men sedan hade vi så mycket fisk vi ville ha. Utbudet var ganska varierande. Vi fick ett par ganska små makrillar, flera tonfiskar och guldmakrillar som gav två till fyra kilo filéer vardera och en marlin på 140 cm. Alla var goda men marlin var godast. Det var även större saker som nappade, men de slet lätt av vår 1 mm nylonlina som skulle klara 40 kg. En dag såg vi hur det gick till. Vi hade fått en tonfisk som vi höll på att dra in när vi såg hajen. Det var en vitspetsad oceanhaj på ca 2,5 meter som följde efter vår tonfisk. Vi drog så fort vi kunde, men hajen kom bara närmare. När den var alldeles bakom fisken, fick den syn på La Brique och bromsade lite. Vi hann då få upp vår middag hel.

Under en sådan här överfart slits båten en hel del. Vi gjorde ju två till tre års normal sverigesegling under en månad. Det gick därför även åt en del tid för underhåll, t.ex. gick styrlinorna från vindrodret av och måste bytas, flera poppnitar i bommen lossnade p.g.a. korrosion, ett par block brast då plasten åldrats i solen och seglen slets ganska hårt då de stod och slog i de lätta vindarna.

Som vanligt ägnade vi även en hel del tid till kommunikation. Vi hade daglig radiokontakt med fyra andra svenska båtarna som också var på väg till Marquesas. Dessutom hade vi radiokontakt med Lennart (SM5BCO) i Sverige varje dag och skickade även en hel del E-mail via radio. På så vis gick dagarna men visst var det lite långtråkigt ibland.

Den 17 maj efter 25 dygn till havs, siktade vi höga gröna öar vi horisonten. Det var en härlig känsla när vi på eftermiddagen seglade in i ankringsviken på Hiva Oa, Marquesas och lät ankaret gå. Vi hade nu kommit till de gröna paradisöarna i Franska Polynesien. Marquesas består av 10 större öar varav 6 är bebodda. Öarna är glest befolkade och byarna är små men ganska moderna. Det finns både bilar, TV och snabba båtarna med stora utombordare. Polynesierna vi träffade var vänliga och hjälpsamma. Det var vanligt att de hade en blomma i håret eller bakom örat och både män och kvinnor var ofta mycket tatuerade i klassiska mönster.

Effektiviteten var däremot inte alltid så hög. Vi lyckades klarera in på en dag, men det tog ofta både två och tre dagar innan alla ställena var öppna och bankens datorer och telefoner fungerade. Här måste man nämligen betala en deposition för varje person motsvarande en flygbiljett till hemlandet. För oss två blev det ca 20 000 kr som vi ska få tillbaka när vi lämnar Franska Polynesien.

När vi var klara med shoppandet, och det gick fort för priserna var mycket höga, seglade vi vidare till grannön Tahu Ata. Där ankrade vi i en mycket vacker vik med det polynesiska namnet Hana Moe Noa. Kanterna på viken var branta gröna klippor och längst in låg en vit sandstrand med palmer och några hyddor.

En kväll bjöd hyddornas innevånare alla seglare i viken på polynesisk buffé. För 10 dollar/person fick vi en underbar middag med grillad fisk, kyckling och get. Det fanns även grytor på fisk och kött kokt i kokosmjölk och naturligtvis massor av bröd, ris, brödfrukt, grapefrukt och bananer. Det var en mycket internationell samling gäster och kvällen avslutades med dans och sång från de olika länderna. Den polynesiska krigsdansen var imponerande, men den svenska ”små grodorna” tog nog ändå priset.

Efter att ha besökt ett par andra vikar på Tahu Ata fortsatte vi till den sydligaste ön som heter Fatu Hiva. Ankringsviken vid byn Hana Vave var nog den vackraste och mest dramatiska naturen vi sett på Marquesas. När man kommer in i viken reser sig klipporna åtskilliga hundra meter på sidorna. Längst in ligger byn och bakom den står jättelika naturliga klipp-pelare med höga berg i bakgrunden. Allt är frodigt grönt och på de branta sluttningarna går hästar och vilda getter och betar.

Det finns två byar på ön. En dag tog vi en promenad till den andra byn, Omoa, längs öns huvudväg. Det var två hjulspår i leran som de på sina ställen hade jämnats till. Trafiken var inte så tät. Vi såg två bilar på förmiddagen och samma två kom tillbaka på kvällen. Vandringen var jobbigare, längre och mycket brantare än vi förväntat oss. Vi startade före tio på morgonen, men det var först i skymningen som vi på stela ben kom tillbaka hem. Det var ändå värd allt slitet för naturen var storslagen. Ibland öppnade sig en vik mot havet och ibland sträckte sig dalarna långt in bland bergen. Det växte massor av blommor efter vägen och dessutom växte där både vilda bananer och papaya. Vi åt en del och plockade även med en del frukt till båten.

Efter tre veckor på Marquesas tyckte vi att det var dax att lämna de höga gröna öarna och segla till de låga palmklädda korallöarna i Tuamotu. Avstånden här i Stilla Havet är mycket större än tidigare under seglingen. När vi nu fortsatte mot Tuamotu, som också tillhör Franska Polynesien, hade vi minst tre dygns segling på öppet hav. Vi var lite ovana vid vågorna den första dagen men sedan gick det lättare. Som vanligt fiskade vi och den här gången fick vi en halv tonfisk. När vi fick upp den i båten var den snyggt avklippt på mitten, men den var i alla fall tillräckligt stor för att räckte i två dagar. Var det hajen eller Neptun som tagit andra halvan?

Tuamotu är en grupp atoller utspridda på havet. En atoll består av en ring med öar och korallrev runt en lagun. Vi seglade till atollen Raroia. Den är ca 6 sjömil bred , 20 sjömil lång och består av över 200 öar varav en är bebodd. Det finns bara en seglingsbar öppning in till lagunen och där strömmar tidvattnet med upp till 8 knop. Det är bara i samband med att tidvattnet vänder som man kan ta sig in.

Vi kom dit på kvällen den 11/6. Det var otänkbart för oss att gå in där i mörker, så vi gick ut en bit från land och lade oss bi, med back i genuan. Vi drev sakta med vinden under natten, så på morgonen när vi skotade hem hade vi ca 10 sjömil till öppningen. En timme före slack var vi där och gick in i passet. Det var då fem knops motström och vattnet var ganska upprört med virvlar och korta höga vågor, men det klarade vi utan problem.

Första dagarna låg vi utanför byn. Den har inte mer än 75 innevånare, men den 13/6 var det EU-val även här. Vi hade inga röstsedlar, så i stället för att rösta, köpte vi ett par svarta pärlor av en pärlfiskare. Förutom kopra är pärlodling deras i särklass största inkomstkällan. De odlar pärlor i lagunen och säljer dem sedan vidare till Tahiti och naturligtvis försöker de även sälja till alla långseglare som kommer hit.

Efter ett par dagar vid byn seglade vi tvärs över lagunen till en av de fina obebodda öarna. Stränderna var täckta av korallgrus, snäckor och sand, längre in på öarna växte kokospalmer och i vattnet fanns massor av fisk runt korallhuvudena. Vi ankrade inte långt från det ställe där Kon-Tiki strandade efter sin färd från Sydamerika.

Här levde vi Robinson Kruse-liv i en månad, den första tiden tillsammans med Windfall, Voi-Voi och Sea Tramp men sista veckan var vi helt ensamma. Vi harpunerade fisk nästan varje dag. Det var mestadels den kamuflagefärgade marmorgroupern som vi fångade. Den har vitt välsmakande kött som gick bra att både steka, grilla och fritera. Hajarna tyckte också mycket om den. Det fanns gott om svartspetsade revhajar runt öarna. Varje gång vi snorklade såg vi flera stycken 1-1,5 meter långa. De patrullerade majestätiskt förbi för att se om det fanns något ätbart. Sedan försvann de igen för att komma tillbaka en stund senare. När vi hade harpunerat en fisk kom de snabbt tillbaka. De började cirkla runt oss för att komma närmare och närmare. För att slippa deras uppvaktning hade vi alltid jollen i närheten. Så fort vi harpunerat något simmade vi direkt dit och klättrade ombord med fisken. Oftast hann aldrig hajarna haja vad som hänt utan simmade bara vidare. Det är med saknad vi nu måste lämna VÅR öde ö, men tiden går och vi måste vidare till något cyklonsäkert ställe före vintern.

Sammanfattning av år 2

Det är nu drygt två år sedan vi lämnade Uppsala. Här följer några reflexioner från år 2:

· Vi har i år seglat ca 7000 sjömil.

· Motorn har fått gå ca 450 timmar, en stor del av det är för att ladda batterierna. Vi har en Aerogen 4 vindgenerator och en 55 W solpanel. Det måste blåsa ca 7 m/s dygnet runt och vara ganska klart för att det ska räcka för oss. Oftast får vi köra motorn ca en timme/dag för att ladda.

· Vädret har varit mycket stabilt. Temperaturen i luften har dagtid varit 28-30 grader och i vattnet något lägre. Årstidsskiftningarna är obetydliga. Vi är tvungna att titta i almanackan för att se om det är julafton eller midsommarafton.

· Orkansesongen 1998 tillbringade vi i Trinidad och Venezuela.

· Vi har gjort två stora och för oss revolutionerande investeringar under året. Det ena är ett pactor modem till kortvågsradion. Nu kan vi sända och ta emot E-mail på båten oavsett var den ligger. Det andra är en radar. Den har stått på önskelistan ända sedan vi lämnade Sverige, men det var först i Panama vi skaffade den. Det är ett förträffligt hjälpmedel för finnavigering, särskilt i Stilla Havet där öarna kan ligga hundratals meter fel i sjökorten.

· I år har vi seglat en hel del i vatten med korallrev och korallhuvuden. Sjökorten har sällan varit så detaljerade så man kan se korallerna, det har därför blivit en hel del ”eyeball” navigering som amerikanarna säger. Det är helt enkelt att man ser sig för och bedömer djupet med hjälp av färgen på vattnet. Det är lätt när solen står högt och bakom dig, men det är omöjligt i motljus.

Bokslut år två

Kommentarer till bokslutet:

Vår budget är på 160 000 kr/år. Det har alltså blivit lite för dyrt i år. De största bovarna har varit båtprylar och utfärder.

Under båtprylar döljer sig bl.a. en radar, ett pactor modem och en ny dator (den gamla tog slut i Panama).

Totalt ca 35 000 kr.

Under utfärder har vi bl.a. hela resan till och resorna i Sverige under sommaren 1998.

Totalt ca 32 000 kr

Tele/Fax kostnaderna har minskat från 13 000 till 1 034 sedan vi skaffade E-mail via kortvågsradio och slutade använda mobiltelefon.

 

Försäkring	1 300
Hamnavgift	1 829
Ut/In klarering	3 004
Sluss/Kanal	4 188
Båtprylar	52 460
Sjökort/Böcker	3 880
Bränsle	1 195
Gasol	379
Upptagning	5 068
SUMMA	73 302

Dagligvaror	36 405
Restaurang/Bar	11 611
SUMMA	48 016

Sjuk/Olycks försäkring	8 975
Diverse i Sverige	5 000
Personligt	11 046
Presenter	1 526
Tele/Fax	1 034
Utfärder	47 377
SUMMA	74 957

TOTALT

196 275

Favoritplatser

Årets favoritplatser är:

· Laguna Grande i Venezuela är en grupp vikar norr om Cumana. De är mycket vackra med torra kullar i fantastiska färgkombinationer. De är även skyddade mot alla vindar.

· Bergsturen till Anderna i Venezuela. Visserligen utan båt, men det var en fantastisk resa från Puerto la Cruze upp till den lilla bergsbyn Los Nevados.

· De Venezuelanska öarna Las Aves. Det är ett mycket fint snorklingsställe med klart vatten och massor av fisk. Ta med harpungevär om ni vill ha fisk eller hummer till middag.

· De Panamanska öarna San Blas. Möt ett av de få ursprungliga naturfolken som fortfarande bor i bambuhyddor och paddlar i urholkade trästammar.

· Galapagos djurvärld är lika fin i verkligheten som på film.

· Atollen Raroia i Tuamotu. Paradis för den som vill leva på en öde ö och inte har något emot hajar.

Var är det billigt.

· Mat, öl, sprit och övriga dagligvaror är billiga i Venezuela, Panama och i viss mån Galapagos.

· I Colon, Panama kan man köpa skattefria varor i Zoona Libre.

· Bensin, diesel och gasol är också billigt i Venezuela och Panama. Gasol kan ibland vara besvärligt att hitta. Man måste ofta söka upp det stora lokala gasbolaget.

· Elektronik, framför allt datorer, är billiga i Panama. Se upp med garantin det är inte säkert att den är världstäckande.

OBS! Inget är billigt i Franska Polynesien. Passa på att bunkra i Panama.

Vad som gått sönder under året.

Den listan blir så lång så vi hoppar över det mesta. Det är allt från block och tampar till kameror.

· Vi kan dock nämna att vår water maker PUR Powersurvivor 35 har krånglat det senaste halvåret. Den ger max 2 liter/timme i stället för 5 liter/timme trotts att vi bytt samtliga packningar och att membranet är OK. De flesta seglare vi träffat som har en sådan har haft problem.

· Datorer är också ett vanligt problem. Vår gamla gick sönder i Panama och den nya vi köpte där gick sönder efter fyra månader. Den är nu inlämnad på Compaq för garantireparation.

· Den nya fina radarn har också sagt godnatt. Även den bör vi få lagad på garantin, bara vi hittar en SI-TEX reparatör. Tyvärr finns det troligen ingen i Franska Polynesien.

Det mesta på båten har dock ej gått sönder, så vi seglar nu vidare mot nya äventyr.

Ha en skön sommar.

Hälsningar från Ann-Christine och Lasse på La Brique

 

Resebrev 8 från La Brique

Äntligen har vi kommit över Stilla Havet. Det har varit varmt och skönt, vackert och trevligt, men STORT. Vi har seglat 7500 sjömil och tillbringat 70 dygn till havs sedan mitten av mars. Därför känns det mycket skönt att ha kommit fram till Nya Zeeland och veta att vi ska ligga still till slutet av april, då cyklonperioden tar slut. Här ligger vi på Riverside Drive Marina i Whangarei och har både el, vatten och varmdusch. Affärerna är fulla av fina råvaror, mobiltelefonen fungerar och vi har bil. Men mer om det senare.

Det förra resebrevet slutade med att vi lättade ankar från vår fina Robinson Kruse ö Raroia i ögruppen Tuamotu. Vi hade en lugn och händelselös seglats till Tahiti. Det enda som störde lugnet var en tromb som med hög fart kom upp akter ifrån. Den började som en konstig spets som stack ner ur ett mörkt moln. Nästa gång vi tittade gick spetsen enda ner till havet och bildade en kraftig roterande vattenpelare. Vi tog ner alla seglen och surrade allt löst. När det var klart, hade tromben ändrat riktning och var på väg babord om oss och strax efter upplöstes den helt. Det var bara att sätta segel igen och återgå till detektivromanen.

Tahiti var en ny typ av ö för oss. I Marquesas var öarna höga med branta kuster. I Tuamotu var öarna låga och låg i en ring runt en grund lagun. Tahiti och de andra Sällskapsöarna är höga och branta, men har ett rev som ofta sträcker sig runt hela ön. Det finns bara ett fåtal öppningar i revet och mellan det och ön ligger några hundra meter vatten som är lugnt och ger mycket fina ankringsplatser.

Maeva Beach på Tahiti

Det var en stor omställning för oss att komma från lugnet vid en öde ö till en modern storstad där det t.ex. fanns bilar. Det kompenserades dock av utbudet i affärerna och vi frossade i glass, franska ostar och nybakade bagetter. Det var också mycket som skulle fixas. Datorn och radarn skulle lagas och gasol, disel och matförråd skulle fyllas på. Vi försökte dock hålla nere inköpen så mycket som möjligt för nästan allt var jätte dyrt. Det som var billigt var diesel, för den fick vi köpa skattefritt samt kyckling och bagetter. Reparationen av Compaq datorn gick smidigt på garantin. Vi skickade även ett mail till Si-Tex för att höra var vi kunde få radarn lagad på garanti, men de svarade att vi då var tvungna att skicka den till USA. Med tanke på fraktpriser och den osäkra postgången ville vi inte göra det utan hoppades på att hitta en bra radartekniker efter vägen.

Hela tiden på Tahiti låg vi ankrade i den väl skyddade viken Maeva beach mellan ön och revet. Vattnet var klart och det gick bra att snorkla, men fiskarna var mycket små. Det är dock inte alltid bra med så fin sikt att man ser botten på 10-15 meters djup. Vår båtgranne kom en dag strålande glad och berättade att han hittat ett ankare under sin båt, exakt den modellen han behövde. Efter att ha draggat ett par vändor med gummibåten fick han napp och drog upp ett fint Bruceankare. Samtidigt började dock hans segelbåt driva ner mot oss. Den var inte så stor, och det blåste nästan inget så vi kunde lätt hålla hans båt medan han lade tillbaka sitt eget huvudankare som han just hade ”hittat” och dragit upp i jollen. Anledningen till att han behövde ett nytt ankare var att han blivit av med ett i Tuamotu.

Ankringen har varit svårare i Stilla Havet än den var i Karibien. Vi har visserligen alltid lyckats hittat ankarplatser grundare än 15 meter, men ofta är det närmare 20. Botten består på de flesta ställen av korall med större eller mindre sandfläckar emellan. Det gäller att få ner ankaret i sanden och helst ska även kättingen ligga på sand. Flera gånger har vi haft en snorklare i vattnet som pekat ut sandfläckarna och ibland även tryckt ner spetsen på ankaret för att lättare kunna backa fast det. Det är inte alla gånger som kättingen gått fri för korallhuvuden. Det märks tydligast på natten, för så fort man håller på att somna och båten rör sig lite, låter det som om 10 kedjefångar var ute och gick på fördäck. När sedan vind och ström vridit runt båten några varv, är det mycket troligt att kättingen lindat in sig ordentligt bland korallerna. Då är det bara att ta på cyklopögat och försöka visa styrman hur han (hon) ska trassla sig loss och ibland måste man även dyka ner och hjälpa till att dra.

Det var detta som hade hänt vår ”ankarfiskare”, men hans ankare låg fast på 20 meters djup och det fanns inga dykare i närheten. För att komma iväg var han tvungen att kapa kättingen och lämna ankaret.

E

Huahine.

fter tre veckor på Tahiti var vi klara med allt som skulle fixas och även gjort en kort segling till grannön Moorea. Det har nu hunnit bli den 7 augusti. Vi fortsatte västerut genom Franska Polynesien och besökte öarna Huahine, Raiatea, Tahaa och kom till slut till Bora-Bora. Alla öarna påminner om varandra med ett ringrev runt en vacker och grön ö med höga branta berg. Däremot var det bara Tahiti som hade en riktigt stor stad, Papeete, på de andra öarna finns det bara mindre byar. Så är det även på Bora-Bora, men där finns det ovanligt många banker. De flesta seglare gör som vi och har Bora-Bora som sista hamn i Franska Polynesien och ska då ha tillbaka sin deposition. Det får man från samma bank som man satte in den på. Därför är alla större banker representerade i den här lilla byn. För vår del var depositionen ca 20 000 kronor. Det gick förvånansvärt lätt att få ut pengarna och vi lyckades till och med få dem i Nya Zeeländska och Amerikanska dollar. Ofta har de ej kontanter så det räcker, då får man resechecker istället. Kostnaden for depositionen var ca 450 kronor, men sedan fick vi en mycket dålig växlingskurs, så hela kalaset slutade på ca 3000 kronor.

Nästa lilla gröna prick i det stora blå havet var ön Aitutaki som tillhör Cook öarna.

Det tog oss fem dygn dit och vi hittade även den ön. Tack vare GPSen är det ingen konst att navigera på havet. Den här gången var det dock lite pirrigare, för medan vi var på väg, skulle de göra någon form av nollställning av GPS-systemet och det var mycket prat bland seglarna vilka GPSer som skulle fungera efteråt. För säkerhets skull hade vi tagit fram sextanten och tagit ett par positioner med den. Det blev inte någon högre precision, men den var i alla fall tillräckligt bra för att vi skulle hitta rätt ö. Nu klarade vår Garmin 45 omställningen bra så sextanten fick ligga kvar i sin låda.

A

Dansande flicka på Aitutaki

itutaki har också ett ringrev runt ön med en mycket grund lagun innanför. Det finns bara en kanal in och den är smal, ca 15 meter, och grund. När vi gick in i kanalen två timmar efter högvatten, hade vi ca 4 knop motström, men den minskade snart. Djupet minskade också från 20 meter till 5 och senare till 1 meter under kölen. På det grundaste stället stod ekolodet på 0 och det började gå trögt. Vi gav lite mer gas och sedan var vi igenom. Lagunen var också grund. Den varierade mellan 1 och 4 meter och vi fick sakta kryssa mellan båtar och korallhuvuden tills vi hittade ett bra ankringsställe. Botten var mest mjuk sand, så det var lätt att få fäste och det gjorde inget om kölen tog i ibland. Vid lågvatten gjorde den det ofta, men inte så mycket som på den Danska båten Nardis. De hade ankrat lite grunt och vid högvatten. När sedan vattnet drog sig tillbaka stod de på botten med 20 graders slagsida. De tyckte det var lite obekvämt, så vid nästa högvatten ankrade de om.

Vi trivdes mycket bra på Aitutaki. Människorna var trevliga och pratsamma och dessutom pratade de engelska. Det kändes underbart att verkligen kunna kommunicera efter att ha varit ett år i spansk och fransktalande länder.

Efter ett par dagar som turister, började vi arbeta. Vi skulle nämligen gå som lastångare med varor från Aitutaki till den lilla ön Palmerston. Den svenska båten Windfall som var där, hade via radio skickat en lång lista på varor som innevånarna på Palmerston saknade. När vi hade köpt det som stod på listan och även tagit ombord en massa bananer från släktingar på Aitutaki, var La Brique ganska full lastad. Men när allt var klart och vi skulle gå, blev det stopp. Det låg ett lastfartyg utanför revet och lossade varor via ett par små pråmar som gick i skytteltrafik genom den smala kanalen. Medan det pågick, tillät inte hamnmyndigheten några yachter att gå ut eller in. Det var för stor risk att vi skulle gå på grund och hindra lossningen. Det var en välgrundad regel, för bara två dagar tidigare hade en 60 fots amerikansk segelbåt missbedömt strömmen och hamnat på revet bredvid kanalen. Den blev visserligen bortdragna av öns bogserbåt, men de hade då blockerat kanalen i en timme.

Lossningen var klar på kvällen, så vi gick med högvattnet dagen efter. Väderprognosen var inte så lysande, det skulle bli ganska blåsigt de närmaste dagarna. Hade vi inte haft båten full av färskvaror, skulle vi nog ha väntat, men nu gick vi i alla fall. Vädergubbarna hade rätt. Vi fick snart rejält med vind, och hela andra dagen blåste det 20 m/s. Vågorna växte också till sig. De var stundtals 5 meter höga och bröt på topparna. Både båten och besättningen klarade sig dock bra. Visserligen slog vågorna ibland in i sidan och skickade ner hundra liter vatten i sittbrunnen, men det hände förvånansvärt sällan. När man tittade bakåt kunde man se vågorna torna upp sig högt över solpanelen med de vita fräsande topparna alldeles bakom båten, men så lyfte sig aktern och vi var uppe på toppen och hade en underbar utsikt över ett upprört hav.

E

Huvudgatan på Palmerston

fter två dygn kom vi fram till Palmerston. Det blåste fortfarande 15-20 m/s men vågorna försvann när vi kom in bakom ön. Den här ön ser ut som i Tuamotu med flera små öar och rev runt en grund lagun. Här är kanalen så grund att det inte går att gå in med segelbåtar, därför kom istället någon från byn ut i en liten motorbåt och visade var vi skulle ankra. Det var borgmästaren på ön, George, som kom ut till oss. Vi lade ankaret på 7 meters djup på en liten hylla. Hyllan var så liten, så när vi lagt ut 50 meter kätting, hade vi 60 meter vatten under kölen. Ankarplatsen är helt öppen mot väster, men så länge det blåser från NO till SO ligger man bra. Vi hade hårda vindar upp till 20 m/s när vi låg där, men de kom hela tiden från rätt håll.

På Palmerston träffade vi de i särklass gästvänligaste människorna på hela resan. Det bor 50 personer på ön och alla härstammar från William Marsters som kom hit 1862 med sina tre fruar. Släkten är fortfarande uppdelad i tre familjer.

N

Bill, som driver yachtklubben.

är man kommer hit blir man adopterad av en av familjerna. Vi blev adopterade till Georges familj som bestod av ca 15 personer i fyra generationer. Vi bodde på båten, men varje förmiddag kom de och hämtade oss och bjöd på lunch. Den var alltid god och bestod av en blandning av importerad mat och lokal fångst så som tonfisk, kokoskrabba, tropikfåglar eller havssulor. Den importerade maten som de kallade för ”white mans food”, var sådant som seglarna hade bidragit med från sina förråd. Efter lunchen kunde vi antingen leka med barnen, spela volleyboll, hjälpa till med det dagliga arbetet (som inte var så betungande) eller bara ta det lugnt. På kvällen, eller när det passade oss, körde de ut oss till båten igen. Det kändes verkligen som om vi tillhörde familjen.

Det fanns också en yacht klubb på ön. Medlemskapet kostade 20 USdollar för fem år och som medlemmar hade vi fri tillgång till varmdusch och tvättmaskin.

Atollen ligger mycket avsides och det kommer ytterst sällan några fartyg hit. Det kan ta både fyra och fem månader mellan besöken. Det var därför de ville ha med en del förnödenheter med La Brique när de hörde att vi skulle komma från Aitutaki.

En morgon vid frukost, hörde vi något som frustade utanför båten. När vi tittade ut såg vi tre knölvalar, större än La Brique, som simmade omkring bland segelbåtarna. De dök, kom upp igen och blåste innan de rullade runt ett par varv i ytan, viftade med bröstfenorna och dök igen. De kom sedan tillbaka nästan varje dag.

Efter fem dagar lättade vi ankar och seglade vidare västerut. Vi kunde ha stannat mycket längre på detta underbara ställe, men vi ville ha lite tid kvar för Niue och Tonga innan vi var tvungna att segla söderut till Nya Zeeland.

Nästa stopp var på den gröna ön Niue. Den fyra dagar långa seglingen dit bjöd på allt från stiltje till 18 m/s med skummande 3 meter höga vågor. Vi fick även en del regn, men det gjorde inte så mycket, för på sista tiden sitter vi inte ute i dåligt väder utan går bara ut varje kvart för att kolla horisonten och att allt ser bra ut med båten.

V

i kom fram vid soluppgången och räknade spänt båtarna i ankringsviken. Där finns 15 bojar för segelbåtar, men om de är upptagna måste man ankra och det är 25-30 meter djupt. Som tur var fanns det flera lediga bojar när vi kom. Det var fascinerande att komma in mot land här för vattnet var otroligt klart. Man såg tydligt botten på 30 meters djup. I broschyrerna påstods att det var upp till 70 meter sikt, och det är säkert sant.

Det var inte bara vattnet som var unikt, jolleparkeringen var också mycket speciell. När vi skulle iland, tog vi gummibåten till den stora betongpiren. Här fanns det trappor upp, men man fick inte lägga jollarna där. I stället hade de byggt en liten elektrisk lyftkran för småbåtar. Med den lyfte vi upp gummibåten, lade den på en liten specialbygd vagn och körde bort den till en ”parkeringsplats”. Där låg den tryggt utan risk att driva bort eller skadas av dyningen som ibland rullade in i viken.

Ganska snart märkte vi att faktiskt hela ön var speciell. Den hade bildats på ett helt annat sätt än de öar vi dittills sett. Den var inte vulkanisk, eller en del av ett levande korallrev, utan den har bildats genom att ett havsbottnen lyfts upp av kontinentalförskjutningen. Ön bestod av kalksten och var full av grottor och djupa raviner. Vi tillbringade mycket tid iland och åkte runt på våra hyrda cyklar. Cyklarna var jätte fina, nästan nya mountinbikes med 24 växlar och fjädring i framgaffeln. I Stockholm tar man in sådana cyklar i sovrummet för att inte få dem stulna, här hade vi dem olåsta i hamnen hela veckan utan problem. Dessutom var de billiga att hyra. Vi betalade lika mycket för en vecka på Niue som vi betalat för en dag på Bora-Bora.

V

i besökte flera grottor och klättrade även ner i en av de djupa ravinerna. Ingången till ravinen gick genom en smal brant grotta. När vi gått på skrå i 25 meter på den branta hala sidan av grotta kom vi fram till ett 10 meter lodrät stup. Med hjälp av ett par rep som hängde där, klättrade vi ner i själva ravinen. Det var säkert livsfarligt, men ganska härligt. Där nere fanns två små sötvattendammar som vi svalkade oss i innan vi klättrade upp igen och gick ner till kusten och hade picknick.

En dag gick vi en 2 timmars tur med guide genom två fantastiska droppstensgrottor. Vi gick och kröp med vars en lampa nere i kolmörkret. Ibland öppnade sig gången till stora salar fulla med droppstenspelare och kalkstensdraperier i alla möjliga färger och former och ibland var det så smalt så vi knappt kom igenom.

På söndagarna gjorde vi ingenting. På både Cook öarna, Niue och Tonga, är söndagarna helgdagar. Då ska man vara fin klädd och gå i kyrkan och absolut inte arbeta. Det är i lag förbjudet att fiska, och turister anmodas att vara mycket diskreta om de vill bada eller besöka sevärdheter. I Aitutaki var det fredagen som var festdag, för på lördagen stängde barer och restauranger klockan 24.00. Även på den isolerade ön Palmerston var det förbjudet att spela kort och volleyboll på söndagarna.

F

Ann-Christine och Lasse på Tonga.

ör att inte störa helgfriden, väntade vi med att lämna Niue tills det blev måndag. Vi var dock tvungna att se till att inte kom fram till Tonga på en söndag, för då skulle vi fått vänta ombord tills tullen öppnade igen på måndagen. Det gick bra, trots att onsdagen 22 september försvann då vi passerade datumgränsen. Även på denna segling fick vi ett dygn med kulingvindar, men vi började nu vänja oss vid det. Fördelen är ju att det går fort. De 240 sjömilen avverkade vi på mindre än två dygn. Den sista biten in till Neiafu gick dock långsamt. Visserligen var det sjölä från öarna, men det blåste 15 m/s motvind och vågorna var korta och branta. Vi gick med motorvarv för 5 knop, men La Brique gungade mest upp och ner som en gunghäst och gjorde bara 1,5. Till slut kommer vi i alla fall fram till Neiafu som är största staden i Vavau gruppen i Kungariket Tonga.

Vi förtöjde vid den stora kajen och väntade på myndigheterna. Det är ej tillåtet att gå iland innan de varit ombord. Efter bara en liten stund kom de. Tullaren var fint klädd i klassisk Tongakjol medan tjänstemannen från karantänmyndigheten var mer europeiskt klädd. De var vänliga och trevliga, men tog all färsk frukt och grönsaker inklusive kokosnötter. De tog också hand om våra sopor.

När de var klara, var det bara att försöka hitta en ledig boj eller ankra. Det fullständigt kryllade av segelbåtar i viken, så hur vi än letade hittade vi ingen ledig boj. De flesta ankrade båtarna låg på 20 meters djup och det tycker vi är för djupt, i alla fall Lasse som ska ta upp ankaret för hand. Till slut hittade vi ett grundare ställe ganska nära land. Det var kanske lite väl grunt, men vi hade ju vant oss vid det på Aitutaki.

A

Söndagsklädda svenska långseglare.

nledningen till att det var så mycket båtar där just då kan ha varit att kungen av Tonga skulle komma på besök den helgen. Vi fick en skymt av honom när han lämnade kyrkan, men vi fick inte komma in på den stora samlingen i parken dagen innan. Vi var inte tillräckligt finklädda. Lasse hade t-tröja och kortbyxor, men man skulle ha skjorta och långbyxor för att komma in. På söndagen var alla finklädda. Det var svårt att känna igen alla långseglare när de kom i vitskjorta och långbyxor i stället för badbyxor eller avklippta jeans. Lokalbefolkningen var ändå finare. Alla män hade den långa raka Tongakjolen med ett bastförkläde runt midjan. Även barnen och till och med tonåringarna var klädda så. De enda som inte hade det var motorcykelpoliserna som eskorterade kungen.

E

Ankring 11.

fter ett par dagar i Neiafu, lättade vi ankar och seglade till ankarplats 11. Båtcharterbolaget Moorings har en stor segelbåtsflotta här. Som hjälp till segelturisterna har de gett ut en mycket bra segelbeskrivning över Vavau med de bästa ankarplatserna utsatta. De är numrerade från 1- 42 och eftersom alla namn är omöjliga att uttala, kallas alla ställen bara med nummer. Det är inte konstigt att Moorings valt detta område som bas, för det är ett mycket fint seglingsområde. Det påminner om Stockholms skärgård med massor av små gröna öar med skyddade vikar. Hela området ligger bakom ett stort rev som tar bort dyningen och de stora vågorna så det känns precis som svensk innomskärs segling. När vi seglade tillbaka till Neiafu var det extra mycket så, för då regnade det också och var kallt.

Det har över lag blivit kallare ju längre västerut vi kommit. Ofta kommer tröjorna fram på kvällarna och termometern kryper ner mot 20 grader.

Sista stoppet på Tonga var på den sydliga ön Tongatapu där huvudstaden Nukualofa ligger. Där låg vi och väntade på bra väder och förberedde oss för den långa och ofta tuffa seglingen till Nya Zeeland. Det är 1100 sjömil dit och nästan rakt söderut. Vindarna är ofta hårda och kommer inte längre bakifrån, utan det är vanligt med motvind. Lågtrycken brukar stå på rad över Australien och går sedan österut över Tasmanska sjön och Nya Zeeland. Många viker neråt och blandar sig med stormarna söder om 40 grader, ”the roaring forties”, men en del väljer en nordligare rutt och hamnar mitt över alla långseglare som ska från Tonga och Fiji till Nya Zeeland.

Vi tog dagligen ner flera väderkartor och lyssnade på ”The Coconut Milk Run” nätet på kortvågsradion. Det är ett radionät där långseglare varje morgon rapportera in var de är och hur vädret är. Dessutom läser någon upp den officiella väderprognosen.

En av de sista förberedelserna vi gjorde var att skrubba skrovet under vattenlinjen. Det var 16 månader sedan vi bottenmålade, men det var förvånansvärt lite beväxtning Det fanns visserligen ganska mycket grön och röd mossa, men inga havstulpaner eller långhalsar. Det tog en timme att skrubba rent med en svamp och tack vare våtdräktsjacka och hårt arbete frös Lasse inte ihjäl. Nu går vi säkert en halv knop fortare.

Den 23 oktober tog vi upp ankaret och seglade iväg. Väderprognosen såg bra ut för de närmaste dagarna, men det var omöjligt att gissa hur det skulle bli innan vi var framme.

Vi hade en otrolig tur med vädret. Vinden kom aldrig mer framifrån än 70 grader och höll sig oftast runt 10 m/s. Efter som vinden aldrig var över 13 m/s, så blev vågorna inte heller särskilt stora Däremot gick det fort. Vi gjorde 110-140 mil per dygn och det är mycket för La Brique. Vi brukar räkna med 100, men i Stilla Havet har det ofta varit mindre.

Efter åtta dygn såg vi land och efter exakt nio förtöjde vi vid tullbryggan i Whangarei, Nya Zeeland

Den svenska båten Time Out som startade fyra dagar efter oss hade det betydligt värre. De hade aldrig vindar under 15 m/s och sista dygnet hade de mellan 25 och 30 m/s. De klarade sig som tur var utan skador, men det visar hur fort vädret ändrar sig här nere.

Reglerna för inklarering på Nya Zeeland är en av de saker det gått många rykten om. Får man ta in köttkonserver? Hur är det med träarbeten och flätade brickor från Tonga? Ska de ta hela vår snäcksamling? Strax efter vi hade förtöjt kom tjänstemannen från Karantän ombord. Han var mycket vänlig och trevlig men noggrann. Han ville se våra matförråd, kylskåp, campingutrustning, cyklar och snäckor, men han tog mycket lite. Av maten tog han bara honung och popcorn. Hade vi haft något färskt kött, frukt eller grönsaker kvar hade han även tagit det. Men det var redan uppätet Av campingutrustningen tog han lite gräs och en död larv som låg i tältet. I övrigt var det bara soporna som försvann.

L

Vår nyköpta bil.

agom till högvatten tuffade vi vidare upp för floden mot själva Whangarei och lyckades få en plats på Riverside Drive Marina. Den ligger 10 minuters promenad från centrum och ska vara vårt hem de närmaste sex månaderna. Båten blev snabbt förvandlad till sommarstuga med el, vatten och telefon. Vid lågvatten står den till och med med kölen ca 5 dm ner i bottenslammet. På parkeringen står en nyinköpt bil, så det är nästan bara gräsmattan som saknas. Bilen, en fin svart Nissan Cefiro från 1989, köpte vi på bilauktion för det otroligt låga priset 4000 NZ$ (ca 17 000 kr). Det är inte bara bilar som är billiga här, utan det gäller nästan allt. Det är en fröjd att gå i mataffärer både vad gäller pris och kvalitet. De första veckorna har vi levt på fina grönsaker och stora biffar. Dessutom är alla vi träffat jätte trevliga. Det är inte konstigt att det dräller av kvarblivna långseglare här.

Det enda vi inte tycker om är temperaturen. På nätterna kryper det ner till under 10 grader så den första morgonen hade vi bara 15 grader inne Burrr!!! Därför investerade vi i en elektrisk värmefläkt, så nu har vi åtminstone varmt inne. På dagarna blir det däremot varmt och skönt och vi är ju på väg mot sommar, så förhoppningsvis kan vi snart stoppa undan värmaren.

Om ett par dagar ska vi packa bilen full med campingutrustning och åka söderut. Vi tänker göra en 4 veckors tur runt sydön. Därför önskar vi redan nu God Jul och Gott Nytt År.

Lasse och Ann-Christine på La Brique.

Resebrev 9 från La Brique

Kia ora. Kei te pehea koutou.?

Hej. Hur mår ni?

Det första är skrivet på Maori, modersmålet för de ursprungliga Nya Zeeländarna. Maorierna har visserligen inte varit här så länge, de kom från Polynesien för ca 1000 år sedan, men det var långt före européerna. Den första europén som kom till Nya Zeeland var holländaren Abel Tasman. Det var på 1600-talet, men han blev bortjagad av Maorierna. Nästa europé som kom var James Cook som landsteg så sent som 1769. Efter det började den egentliga invandringen och nu är det bara ca 15% av befolkningen som är Maorier. Trots det lilla antalet, syns deras kultur och framför allt deras språk på många ställen. Många ortnamn härstammar från Maori, t.ex. Rotorua (två sjöar), Whangaroa (långa viken), Waikareiti (litet porlande vatten) och nyhetsuppläsarna på TV börjar alltid med hälsningsfrasen ”Kia ora, Good evening”.

De första bofasta européerna försörjde sig framför allt på val- och säljakt. Senare övergick de till fåruppfödning och skogsindustri. Här fanns tidigare stora skogar med enorma Kauriträd. De kan bli 2000 år gamla, över 50 meter höga och med en omkrets på upp till 16 meter. Under senare delen av 1800-talet var Kauri industrin en av Nya Zeelands största industrier. Man sågade stammarna till plank och använde kådan till bl.a. fernissa. Numer är Kauriträdet nästan utrotat men man kan fortfarande se några riktiga jättar i Waipoua Forest.

Det är nu åtta månader sedan vi kom till detta trevliga och sevärda land. Vi seglade in en solig morgon i november och förtöjde vid Riverside Drive Marina i Whangarei. Där blev sedan La Brique liggande i över ett halvt år. Själva har vi varit betydligt rörligare. Vi har under den tiden hunnit med fem veckors bilsemester på Nya Zeeland och en flygtur till Sverige via Thailand och USA.

Rundturen på Nya Zeeland, startade med en tur upp till norra spetsen, Cape Reinga. Våren hade kommit (slutet av november), träd och buskar blommade och pohutukawa träden var täckta av vackra röda rakborstar. Solen stod högt i norr på dagarna och det var varmt och skönt. Vi stod i solen vid fyren och såg ut över de ilskna vågorna där Stilla Havet och Tasmanhavet möts. Det kändes skönt att vara campingturist ett tag efter ett år med mycket segling.

Strax söder om nordspetsen, börjar en 150 km lång sandstrand som är så hårt packad att det går utmärkt att köra bil på den, hela vägen. Man ska bara hålla reda på tidvattnet som här kan vara upp till tre meter, annars kan man få en ofrivillig och grundlig biltvätt i saltvatten.

En bit söder om 90-mile beach, slog vi läger på campingplatsen i Waipoua Forest. Vi skulle se de stora Kauriträden. Stigen gick genom en nästan ogenomtränglig växtlighet bestående av olika sorters ormbunkar. Vissa såg ut som vanliga ormbunkar medan andra, pongaormbunken kan bli upp till 10 meter hög med raka stammar och en krona som liknar en palmkrona. Vi kände oss som om vi krympt till myrstorlek när vi gick genom ormbunksskogen. Den känslan blev starkare när vi kom fram till Kauriträden. De sträckte sig högt mot himlen med sina raka släta stammar. Det märkligaste med dessa jättar, är dock att dess blad är mycket små och obetydliga och ser närmast ut som lingonris.

Vår bilresa fortsatte sedan söderut. Vi passerade Auckland och stannade en natt i Taupo, mitt på nordön. Det är en turistort som ligger vackert vid sjön Lake Taupo med utsikt över de 2800 meter höga bergen. Turistsäsongen hade inte börjat, så vi var nästan ensamma på campingen. Likväl fick vi besök mitt i natten. Vi hörde något som prasslade i yttertältet och när vi lyste med ficklampan, såg vi två stora ögon som stirrade tillbaka. Vad det nu var, så försvann det snabbt ut. När vi följde efter, såg vi en opossum som satt under ett träd med vår frukostfranska i en påse. Den klättrade mycket motvilligt upp i trädet när vi tog tillbaka vår frukost. Opossumen är ett av de största importerade skadedjuren i det här landet. Det finns miljontals och de förstör mycket av den inhemska naturen, men de är söta att titta på.

Vi fortsatte söderut och kom så småningom till vår jordenruntresas sydligaste punkt. Det var sydspetsen på Nya Zeelands sydö. Den ligger på Syd 46^o40’. Det är bara Kap Horn som ligger längre söderut och dit kommer vi inte.

Sydöns natur är mycket omväxlande. Där finns höga berg med glaciärer, vackra fjordar, långa sandstränder, vingårdar och mycket annat.

En av våra favoriter var promenaden efter klippstranden vid Kaikoura. Det var lågvatten och överallt låg det pälssälar och solade sig. De brydde sig inte alls om oss utan vi var tvungna att ibland gå omvägar för att inte trampa på dem. De lokala fiskmåsarna var inte heller rädda. När vi skulle fixa några smörgåsar till lunch, kom ca 30 stycken och gjorde oss sällskap. En gång råkade vi komma mer än tre meter från mackorna och då var de genast där och stal. När Lasse jagade bort dem, lyfte de och började störtbomba. De fick in minst en fullträff på Lasses huvud.

Lite längre söderut såg vi betydligt lugnare fåglar. Det var de mycket sällsynta gulögda pingvinerna. Strax före skymningen kom de upp på stranden vid Oamaru. De hade då varit ute och fiskat sedan morgonen. Först stannade de en stund och soltorkade på stranden. Sedan vaggade de sakta in bland buskarna och upp för den branta kusten.

Fördelen med bil är att man inte bara kan se kuster, utan även inlandet. De centrala delarna av sydön är mycket bergiga. De kallas till och med ”The Alps”. Vi gjorde en avstickare från kusten in till Nya Zeelands högsta berg, Mount Cook 3754 möh. Vägen dit gick genom hela fält av blommande vild lupiner i rosa och blått omgivna av gulblommande buskar och vita får. Campingen låg i skuggan av de höga bergen och på kvällarna lyste solen länge på de snöklädda bergssidorna och glaciärerna. Vi gjorde en halvdagsvandring till Hookerglaciären vid foten av Mount Cook.

Vi gjorde senare en längre vandring efter ”Kepler Track”. Den startar vid sjön Te Anau i Fjordland National Park. Första dagen av tre startade med fem timmars vandring genom en fin ganska gles skog. Leden var välpreparerad men likväl var det tungt för två seglare att vandra 18 km med ca 700 meter stigning och full packning. Den sista timmen till Luxmore Hut gick på kalfjället med en fantastisk utsikt över sjön och bergen. Det var skönt att komma fram till fjällstationen och ta av sig kängor och ryggsäckar. Vi sov gott den natten i våra sovsäckar trots att huset saknade värme och det bara var +2 grader ute.

Andra dagen besteg vi toppen av Mount Luxmore och tredje dagen gick vi tillbaka till Te Anau. Det hade snöat en del på natten. Toppen som vi besteg dagen innan var helt vit när vi startade i snöslask. Längre ner blev det dock varmare och solsken.

Inte så långt från Te Anau ligger den stora turiststaden Queenstown. På vintern har de stora skidområden men på sommaren är det framförallt olika äventyrs evenemang som drar. Då kan man välja att åka speedboat eller gummiflotte i någon av de forsande floderna eller om man tycker mer om att flyga, kan man hoppa fallskärm eller bungy. Alla dessa aktiviteter är tyvärr mycket dyra. För att finansiera dem kan man åka till grannstaden Arrowtown och vaska guld. Den stora guldrushen pågick där i slutet av 1800-talet, men man ser fortfarande massor av folk med vaskpannor nere vid floden (men inget guld).

Vi begränsade våra äventyr till en fyra timmars guidad vandring på Franz Josef glaciären. Det var på själva julafton. Vi fick låna stegjärn och grova kängor innan vi startade. Vandringen var spännande och mycket vacker. Vi gick uppför branta isväggar med uthuggna steg och över smala hyllor kantade med blågröna sprickor som försvann ner i isen. Vi hade uppehållsväder under hela vandringen, men annars regnar det ofta just på Franz Josef glaciären. I medeltal kommer det ca. 7500 mm/år

Vi började nu närma oss slutet för vår bilsemester på sydön. Hittills hade det varit lätt att hitta bra campingplatser, men efter jul börjar Nya Zeeländarna sin semester. De tar då med bil, båt, grill, partytält, kökstält, sovtält och i vissa fall även tvättmaskin och flyttar ut på en campingplats.

Dagen före nyårsafton, tog vi den tidiga färjan från Picton till Wellington och körde sedan de 80 milen hem till Whangarei och La Brique. Hon hade legat tryggt förtöjd på marinan hela tiden.

Efter nyår började vi förbereda upptagning och den 7 januari låg vi på land.

Det var då 16 månader sedan sist, så det fanns en del jobb att göra, men det fick vänta ytterligare ett tag. Först skulle vi en sväng till Sverige.

När man ska från ena sidan av jordklotet till den andra och tillbaka igen, finns det flera vägar att välja på. Vi valde att flyga västerut ett helt varv.

Klockan ett på natten den 14 januari startade vi med bil från Whangarei. Eric och Christian från Ariel 4 var med. De skulle vara bilvaktare medan vi var borta.

Trettio timmar senare efter bl.a. åtta timmar i Melbourne, kom vi fram till Bangkok och vårt förbokade hotell. Vi hade lämnat det mesta bagaget på flygplatsen och hade bara med oss vars en liten ryggsäck. Med det skulle vi klara oss 10 dagar i Thailand.

Som riktiga backpackers tog vi lokalbussen och pendeltåget in till centrala Bangkok. Med Lonely Planet i ena handen sökte vi upp ett billigt hotell i närheten av Chinatown. Det vi valde var av mycket enkel standard. Det fanns visserligen toa (hål i golvet) och dusch (dock utan munstycke), på rummet, men väggarna saknade färg och dörrlåset var en hasp. Priset var endast 45 kr/natt.

De närmaste dagarna var vi turister i Bangkok och besökte massor av tempel, vandrade på smågatorna i Chinatown och gjorde även en shoppingrunda i de stora varuhusen. Staden var dock lite för rörig och bullrig för att passa oss, så efter ett par dagar tog vi tåget norrut till Chang Mai. Det blev ingen riktig backpacker resa, för vi lyxade till oss med första klass sovvagn. I Chang Mai fortsatte turistandet med flera tempel, elefant ridning och natt marknad. Vi tyckte bra om Thailand och kommer troligen att ta den vägen med La Brique när vi ska vidare.

Den 23 januari landade vi i ett vintrigt Sverige. Det var trevligt att träffa alla släktingar och vänner igen. Vi hade en hektisk månad med många middagar och bildvisningar. Det var även en hel del som vi skulle handla, framför allt båtprylar som vi inte hittat på Nya Zeeland t.ex. cutlesslager till propelleraxeln, diskbänk med inbyggd spis, bordsstativ till sittbrunnen och en ny brännare till fotogenlampan.

Det var med fullpackade väskor vi lämnade Sverige i slutet av februari. Som långseglare på flygtur, har man massor av konstigt bagage. Vi hade förutom det vi köpte i Sverige även några pumpar, vattenfilter, en trasig watermaker och en trasig radar samt en dator, ett par mobiltelefoner och några kameror med oss.

Resan från Sverige gick via USA. Det var dels för att vi skulle få vår SI-TEX radar lagad på garanti. Den hade världsgaranti i hela USA, dvs. var du än är i världen, kan du få den lagad på garanti om du skickar den till USA. En annan fördel med att flyga via USA är att man då får ta med mycket mer bagage. Normalt får man ju bara ta 20 kg per person, men flyger man via USA får man istället ta med max två väskor á 30 kg per person.

När vi landade i Los Angeles, stod vår turkosblå hyrbil och väntade. Första stoppet blev på West Marin i Long Beach. De var mycket hjälpsamma och tog hand om både vår trasiga radar och vår trasiga watermaker. Detta helt utan ersättning och utan att de var köpta hos dem. Tyvärr kunde de inte få watermakern fixad, men radarn kunde vi hämta lagad och gratis innan vi lämnade USA två veckor senare.

Under de två veckorna reste vi runt i Califonien, Nevada, Arizona och Utah och besökte ett flertal nationalparker samt Las Vegas. Trots att vi tidigare rest mycket och nu varit ute i tre år och seglat måste vi säga att USAs natur är mycket sevärd. Grand Canyon och Bryce Canyon i lätt snötäcke och sol, slår det mesta vi sett. Nackdelen med USA är att det är stora avstånd mellan de riktiga höjdarställena. Vi körde över 4000 km på de två veckorna.

Som kontrast till den vackra orörda naturen, tillbringade vi flera dagar i det helt konstgjorda Las Vegas. Vi trivdes alldeles ypperligt även där. Vi vann visserligen inget, men det var fantastiskt att vandra mellan de flotta kasinona med sina fantasifulla och påkostade fasader och flotta inredningar

Det gick mycket lättare och snabbare att flyga över Stilla Havet än att segla. Vi var tillbaka hemma på båten den 12 mars.

Nu började de riktiga båtjobben. Vi hade gott om tid, för vi hade beslutat att stanna ytterligare ett år på Nya Zeeland. Normalt seglar man vidare under maj månad, men vi ville ha mycket mer tid till att segla efter Nya Zeelands fina kust. På vår biltur hade vi besökt den norra delen av sydön, Marlborough Sound. Det är ett mycket vackert och skyddat seglinsområde och dit vill vi segla till sommaren (december-februari). Innan dess vill vi segla till Bay of Islands och även besöka andra fina ställen på nordön.

Men först var det dags för båtjobben. Listan var lång med både nya jobb och sådana som varit med sedan Sverige. Vi jobbade i nästan två månader med båten på land och sedan ytterligare en månad efter sjösättning. Det var kanske inte direkt heldagsjobb, för det fanns mycket annat att göra i Whangarei.

En dag hade t.ex. stadens marinaägare bjudit alla långseglare på lunch. De serverade hangi, kött, kyckling och grönsaker kokade i en klassisk Maori jordugn. Innan vi fick hugga in på maten, dansade en Maorikrigare en skrämmande krigsdans, haka, då han gjorde fula och hotfulla grimaser samtidigt som han svingade ett stort valben. Efter dansen utförde vi en hongi, en Maorihälsning då vi gnuggade näsorna mot varandra. Sedan njöt vi av den saftiga maten och pratade segling hela eftermiddagen.

Tillbaka till jobben. Det mesta vi gjorde var normalt underhåll motsvarande en svensk vårrustning, fast vi gjorde den mer noggrant än vi brukar. Ett av de viktigare jobben var att kolla alla genomföringar. Med åren, åldras de och blir spröda. Ett sätt att testa dem är att knacka på dem med en hammare, inte alltför milt. Alla våra höll, men Windfall hade en som föll i bitar vid testen. En av våra satt däremot lös så den fick vi ta bort och montera med ny tätningsmassa.

Övriga jobb på undersidan var byte av propellerlager och naturligtvis bottenmålning. Det mesta av färgen satt kvar, men på kölen var det nästan rent. Det är nämligen ganska grunt i Whangarei, så vid lågvatten stod vi med kölen ca 50 cm nere i leran. Med tiden slipar det bort en hel del färg. Ett svårlöst problem brukar vara hur man ska skydda propellern mot beväxtning. På Nya Zeeland har man ett patentmedel mot svåra problem, det är fårfett. I det här fallet skulle propellern värmas och fettet penslades på. Vi får se om det fungerar, det luktar i alla fall ladugård.

Ett av de större jobben var att försöka få lite glans och lyster i friborden. La Brique har aldrig varit särskilt blank och efter tre år i solen var den tegelröda färgen helt matt och flammig.

Alla tidigare försök har bara varat en kortare tid, men nu skulle vi försöka göra jobbet riktigt grundligt. Vi lade ner minst 40 timmar på att polera med rubbing, autosol och en kraftig polermaskin. Resultatet blev stråland. Hoppas att det håller ett tag.

Om vi fortsätter uppåt, så fanns det även lite att göra på riggen. Saxpinnar och popnitar har en viss förmåga att korrodera bort och försvinna. Vi bytte ca 10 popnitar samt ett par saxpinnar i bom och spridare. Seglen fick också lite omvårdnad. Det var framför allt akterliket (bakkanten) på genuan som var sliten. Ann-Christine och vår gamla Husqvarna fixade det genom att sy på en ny förstärkning hela vägen.

Träarbetena inne har med tiden blivit ganska slitna. Vi plockade ut hela pentryt, de flesta durkarna och trappan för att lacka dem. Under tre veckors tid hoppade vi omkring på balkarna, klättrade på motorn för att komma ut och kunde inte laga krångligare mat än te och kaffe. Tur att det finns fish and chips och pizza.

De större investeringarna vi gjorde var en ny spis och en ny toa. Den gamla spisen hade rostat sönder och den gamla toaletten var dålig redan när vi lämnade Sverige.

Vårt vita däck hade med tiden fått en helt annan kulör. Det var nu mer rostrött särskilt fördäck. Galvaniseringen på ankarkättingen har med tiden helt försvunnit, så det senast halvåret har både däck och Lasse varit tämligen bruna varje gång vi lättat ankar. Vi hittade en firma i Whangarei som med bra kvalitet och hyfsade priser galvaniserade om kätting och ankare. Priset var ca halva priset mot att köpa nytt. Det var betydligt svårare att få bort all rost från däcket. Till slut hittade vi ett surt rengöringsmedel som hette Grunt. Det var i pastaform och det var bara att pensla på, vänta i en kvart och spola av med vatten. Resultatet blev bra och om man skrubbade lite med en borste före avspolningen blev det mycket bra.

Till slut hade vi gjort det viktigaste på listan och ville ut och segla. Den 19 juni kastade vi loss efter sju och en halv månad i Whangarei. Det kändes ovant att vara på en båt som rör sig. Vi siktade mot Auckland 90 sjömil söderut, men hade ingen lust att segla på nätterna eller i dåligt väder. Därför har vi ännu inte kommit fram (4/7). Lågtrycken har hela tiden löst av varandra med vindar på 25-30 m/s och regn. Under den tiden har vi legat ankrade i skyddade vikar på Great Barrier Island och Kawau. Det är fortfarande 30 mil kvar till Auckland, men väderrapporten ser lite bättre ut för de närmaste dagarna så vi kanske snart är framme.

Ta en paus i Whangarei, Nya Zeeland.

Efter lång tid i Karibien, Syd- och Mellanamerika och Polynesien samt efter de långa seglingarna i Stilla Havet tyckte vi det var mycket skönt att komma till det välutvecklade, vänliga och välsorterade landet Nya Zeeland. Enligt ryktena skulle det vara besvärligt att komma in och ut ur landet med segelbåt. Vid inklareringen kollade de noga vad vi hade ombord, men vi fick behålla allt utom färskt kött samt frukt och grönsaker. Det har även varit hårda krav på båtarnas säkerhet och utrustning vid utklarering. De reglerna är nu helt borttagna och det utförs ingen kontroll av avgående båtar.

Whangarei där vi bott i ett halvt år, är ett mycket bra ställe för underhåll av båten. Det finns flera bra marinor, segelmakare, motormekaniker, hantverkare för både trä och rostfritt samt bra båttillbehörsaffärer. En av dem säljer och köper även begagnade båtprylar och sjökort. Det finns också en bra kopieringsfirma som kopierar sjökort med bra kvalitet. De har ett ganska stort förråd av egna sjökort och en del bra pilotböcker.

Staden i sig är trevlig med ett litet centrum där man kan hitta det mesta. Där finns biograf, klädaffärer, fotoaffärer, elektronik samt radio- och TV affärer. Sist men inte minst, finns flera mycket bra och billiga matvaruhus.

Trevlig sommar önskar Ann-Christine och Lasse från ett vintrigt Nya Zeeland.

 

Resebrev 10 från La Brique

Vi har nu varit ett år i Nya Zeeland. Under det året har vi seglat 600 sjömil och jämfört med tidigare års medeltal på 8000 är det inte mycket. Det har däremot varit sköna och behagliga 600 mil. Vi har bara seglat på dagarna, inte i dåligt väder och hela tiden i närheten av Nya Zeelands kust. På nätterna har vi ankrat i någon fin vik och ofta stannat ett par dagar innan vi fortsatt.

När vi avslutade vårt förra resebrev låg vi och väntade på bra väder för att segla till Auckland. Det var söndagen den 9e juli och strålande fint väder när vi närmade oss storstaden. Aucklands vackra skyline låg framför oss och i inloppet var det fullt av båtar i alla storlekar och former. Här samsas lastfartyg och färjor med segelbåtar, snabba motorbåtar och vindsurfare. Det kändes lite rörigt för en oceanseglare som bara är van att se en båt i veckan, men påminde mycket om en fin sommardag i Stockholm.

Vi gick in till Bays Water marina, som ligger på norra stranden med underbar utsikt över Aucklands skyskrapor och det spetsiga Sky Tower. Här skulle vi ha vår bas de närmaste två månaderna.

Från marinan tog vi färjan in till centrum. Auckland är Nya Zeelands i särklass största stad. Där bor ca 1 miljon människor och det är 27% av den totala befolkningen. De flesta bor i villor, så staden sträcker sig mil efter mil åt alla håll, utom österut för där ligger havet.

Själva centrum är däremot inte så stort. Vi promenerade längs den backiga huvudgatan och tittade fascinerat på alla stressade människor. I Whangarei hade alla tagit det lugnt och den allmänna klädseln var fritidskläder ofta kortbyxor och barfota. Här sprang kostymer och dräkter längs gatorna med mobiltelefoner och portföljer i högsta hugg. Det var bilar över allt, biltätheten här är mycket hög och avgasnivåerna är ofta högre än i London.

Fördelarna med en storstaden finns också här. Utbudet på affärer är stort. Här finns teatrar, flera fina museer och massor av restauranger och kaféer. När vi väl vant oss kändes det härligt att sitta på en gatuservering med en stor cappuccino och titta på folklivet. Efter kaffet gick vi till Sky City kasino och försökte dryga ut reskassan, men det gick naturligtvis åt andra hållet.

Vi kanske inte har seglat så många mil i år, men vi har avverkat desto fler med bil.

När vi hade utforskat Auckland med omgivning, lämnade vi båten i Bays Water och tog bilen söderut. Vi ville se mer av de centrala delarna av nordön med dess vulkaniska aktiviteter och Maori kultur. Det var nu början av augusti och mitt i vintern här nere så vi tog inte med tältet utan bodde i campingstugor och på backpacker ställen. Kortbyxorna hade vi bytt ut mot jeans och fleecetröjorna var på varje dag.

Det första stoppet var varken kulturellt eller vulkaniskt. Det var vid Waitomo Caves, som är stora och långa kalkstensgrottor bebodda av miljontals lysmaskar. På sina ställen satt de så tätt så vi kunde släcka våra lampor och fortfarande se varandra.

Sedan kom vulkanerna. Längst västerut ligger Mt Taranaki, som ser ut som Japans Mt Fuji. På långt håll såg vi den höga snöklädda vulkankäglan som reser sig över omgivningen. Vi körde så högt det gick, men vägarna tog slut innan vi kom upp till snön. På kvällen bodde vi i en campingstuga en bit upp på berget. Det var rejält kallt och på morgonen var det is på bilrutorna.

Nästa vulkan, Mt Ruapehu, ligger ganska mitt i landet strax söder om Lake Taupo. Här ligger det stora skidområdet på nordön med ett flertal skidliftar och nerfarter i alla svårighetsklasser. Så sent som vintern 1995 stängdes hela området av eftersom Mt Ruapehu fick utbrott och täckte hela skidområdet med grå aska.

När vi kom dit var allt lugnt och snön låg gnistrande vit i solskenet. Det såg så härligt ut att vi bestämde oss för att stanna en dag och åka skidor. Dagen efter var tyvärr det fina vädret borta. Det var mulet, disigt och snöade lätt. När vi körde upp mot backarna blev vi stoppade, för på grund av snön var det tvång på snökedjor. Som tur var fanns där ett ställe som hyrde ut kedjor, så efter en kort väntan fortsatte vi skramlande upp mot skidliftarna. När vi kommit upp och parkerat, hade vi fortfarande inte sett några snöhinder. Det låg visserligen ca 1 cm snöslask på vägen, men det skulle vi lätt ha klarat med våra sommardäck utan snökedjor.

Skidåkningen gick bra trots att det var disigt och 6 år sedan sist, men vi tyckte det var lite kallt. Värst tyckte Lasse det var för händerna, eftersom han inte hade några handskar. Det löste sig när han hittade reservstrumporna i fickan och använde dem som vantar. Auckländarna med sina tjusiga skidkläder tittade lite underligt, men vad gjorde det. Efter lunch gav vi upp, rättare sagt, benmusklerna gav upp. Man får inga vidare skidåkarmuskler av att sitta tre år på en liten båt.

Vi fortsatte då ner till staden Napier på ostkusten. Där finns ingen vulkan, men 1931 förstördes hela staden i en kraftig jordbävning. När den sedan byggdes upp igen, byggdes den i den då moderna Art Decco stilen. Napier har därför idag en av världens bäst bevarade stadskärnor i just Art Decco stil.

Vi följde sedan ostkusten norrut runt den ostligaste udden, East Cape, tills vi såg rökmolnet från den aktiva vulkanen på ön White Island. Den ligger ca 20 sjömil utanför kusten och spyr emellanåt ut så stora mängder aska så att de närmaste flygfälten måste stänga.

Nu lämnade vi kusten och körde till staden Rotorua. Här har de vulkaniska aktiviteterna tagit formen av kokande lerpölar och sprutande gejsrar. De finns på många ställen i och runt staden och alla campingplatser och motell gör reklam för sina naturligt varma bad.

När vi tröttnat på allt bubblande och pysande ägnade vi oss istället åt kultur.

Ett sådant här spektakulärt landskap har naturligtvis alltid lockat människor. Därför kom Maorierna tidigt hit och här finns idag ett av de största centrumen för Maorikultur. Vi besökte ett friluftsmuseum, liknande Skansen, där man visade konsthantverk, klassiska danser samt både gamla och nya Maori byggnader.

Nu fick det vara nog med kultur och vulkaner. Vi ville se båtar igen. På vägen tillbaka till Auckland passade vi på att besöka Tauranga, som har en populär marina för långseglare. Här återsåg vi flera gamla seglarvänner som, liksom vi, blivit kvar ett år i Nya Zeeland. Vissa av dem hade inte ens lämnat bryggan sedan de kom för ett år sedan.

Det skulle vi däremot göra nu. Efter bilsemestern kastade vi loss och seglade ut bland öarna.

Vi kunde inte riktigt släppa vulkanerna, så första stoppet blev på vulkanön Rangitoto. Den ligger två timmars segling från Auckland och är bara 600 år gammal. Vi vandrade upp på toppen och tittade ner i själva kratern, men där var allt lugnt. Det har det faktiskt varit i 250 år.

Vi fortsatte sedan sakta österut med ett par timmars segling och sedan flera dagars ankring. På ön Waiheke hittade vi en liten affär med ett ovanligt trevligt sortiment. Här fanns både Annas pepparkakor, saltlakrits, sill och Kalles Kaviar. Det visade sig att ägaren var svensk. Nu är det inte helt unikt med skandinavisk mat här på Nya Zeeland. Vi har ibland lyckats hitta både ABBA-sill och Kalles i de stora matvaruhusen och dessutom finns det en affär i Wellington som säljer skandinavisk mat på postorder.

Medan vi låg ankrade tog vi det oftast ganska lugnt. En kväll satt vi till exempel i två timmar och tittade på en flock kor som försökte ta sig till en grön fin äng på andra sidan en udde. Tidvattnet hade stigit över stranden så udden stupade lodrätt ner i havet. Medan korna försökte bestämma sig för hur de skulle komma förbi, steg tidvattnet ytterligare. Landremsan de stod på blev mindre och mindre. Dessutom översvämmades stranden de kommit från, så till slut var det tvungna att överge gräset och simmande ta sig tillbaka.

Great Barrier Island är en stor ö, ca 40 x 20 km, som ligger nordost om Auckland. Där finns massor av vackra ankringsvikar och flera av dem är väl skyddade för vågor och vind. Som tur var, var det i en av dessa vikar vi låg när ovädret kom.

Vädret här nere kan ändra sig mycket fort. Därför tar vi varje dag ner väderkartor via kortvågsradio samt lyssnar flera gånger om dagen på väderleksrapporten på VHF:en.

Det här ilskna lågtrycket bildades och utvecklades mycket snabbt. På morgonen den 24 september syntes ingenting på väderkartorna. Morgonen efter hade det bildats ett svagt lågtryck väster om Nya Zeeland och på kvällen blåste det full storm med vindstyrkor över 40 m/s utanför Great Barrier Island. Lågtrycket skulle gå lite söder om oss och det medförde att vinden skulle börja från väst och sedan vrida till syd. Det fanns ingen vik i närheten som var bra skyddad i båda riktningarna, så vi bestämde oss för att ligga kvar där vi låg. Där skulle det vara mycket bra skydd mot sydvindarna men lite sämre mot väst. På kvällen hade vi västvindar på över 20 m/s i ankarviken och vågorna fräste skummande förbi, men tack vare det skyddade läget blev de inte så stora. Vi satt ankarvakt med motorn igång och stirrade på både GPS:en och radarn för att se så vi inte draggade. Lyckligtvis höll ankaret och vid 23 tiden vred vinden till syd och det blev betydligt lugnare.

Dagen efter hade vinden mojnat till ynkliga 10 m/s. Vi hade lite sjögräs på fördäck men i övrigt var allt sig likt efter nattens övningar.

När det inte blåser storm, är det fint att gå iland på ön. Den är mycket bergig med en högsta topp på 621 meter och nästan helt täckt av svårframkomlig skog. Det bor ca 1500 människor i öns 6-8 byar, i övrigt är det vildmark. Det finns bara ett fåtal bilvägar, men många vandringsleder och även några campingplatser. Vi gick ett par mycket fina men jobbiga turer genom den annorlunda naturen. Här finns inga tallar och granar utan man går under 10 meter höga ormbunkar, höga rimu träd som ser ut som 20 meter hög ljung och enstaka palmer. Man ser också ett och annat ungt kauriträd. De kan bli flera tusen år gamla och otroligt stora, men de stora är sedan länge avverkade. Nere mot vattnet ser man pohutukawa träd som runt jul blommar med vackert röda rakborstar.

Efter Great Barrier Island, fortsatte vi norrut till ett annat av Nya Zeelands populära

seglingsområden, Bay of Islands. Det påminner mycket om ett Stockholms skärgård i miniatyr. Här finns söta små byar, massor av fina öar, smala sund och gott om grund.

Vi besökte flera av dessa öar i början av november. Tyvärr var inte vädret det bästa när vi var där. Det var kallt, regnade och blåste nästan hela tiden (men så var det visst på fler ställen i världen).

Bay of Islands är en av de vanligaste inklareringshamnarna för långseglare, med både tullstation och passpolis. Här finns också radiostationen Russel Radio som håller kontakt med långseglare på väg till Nya Zeeland och ger dem personliga väderprognoser. Marinan i Opua är nybyggd och fin med bra tvättmaskiner och varmduschar. Det finns även en liten mataffär och några båthantverkare i byn, men utbudet är mycket litet jämfört med Whangarei.

Vi låg här och väntade på ett par gamla bekanta, segelbåtarna Voi Voi och Sea Tramp. Förra året gick de norrut mot ekvatorn och tillbringade cyklonsäsongen på Penrhyn och Christmas Island medan vi gick till Nya Zeeland. Nu hade de kommit ifatt oss igen.

Medan vi låg i Bay of Islands började årets långseglarna komma. Tyvärr verkar det som om många i år har gått till Australien i stället. Det tycker vi är synd, för Nya Zeeland är definitivt värt ett besök.

Bay of Islands blev den nordligaste punkten på vår segling längs Nya Zeelands kust.

Den 12 november hade vi tänkt vända söderut igen, men den dagen gick det inte att segla. Då satt hela Nya Zeeland, och vi, och tittade på TV. De visade hur Nya Zeelands All Blacks slog Frankrike i rugby och sedan hur den lokala boxningsidolen David Tua fick stryk av Lennox Lewis i Las Vegas.

Dagen efter kom vi i alla fall iväg. Det tog oss tre dagars segling att komma hem till Whangarei. Stora delar av tiden gick vi för motor på grund av motvind. Tre års segling har på intet sätt ökat vårt intresse för att kryssa.

Sista etappen till Whangarei startade vi klockan 5 på morgonen för att vara framme vid högvatten. Det gäller att passa tiden, för floden i Whangarei är så grund att vi bara kan komma fram när den är som djupast. Den här dagen var vädret på vår sida med lagom vind från rätt håll. Exakt vid högvatten, klockan 12, förtöjde vi vid Riverside Drive Marina bredvid Voi Voi och Sea Tramp.

Vi stannade ett par veckor i marinan och det kändes mycket hemtamt. Vi gick runt i staden och besökte de välkända affärerna och pratade med alla gamla vänner.

Den 26 november avslutade vi vistelsen i Whangarei med ett lite tidigt adventsfirande. Vi var nio skandinaver som satt i solen på marinans grillplats och drack hemgjord glögg och åt Annas pepparkakor. Glöggen värmde vi på grillen.

Efter det var det dags att gå söderut igen. Vi hade då några veckor på oss att segla ner till Auckland för att möta våra svenska gäster som ska komma till nyår.

När vi backade ut från bryggan hjälpte åttaårige Christian från Voi Voi oss att hålla fören. Han råkade hålla i lite för länge, så rätt som det var stod han med fötterna på bryggan och händerna på La Brique som redan backat ut en meter. Det slutade med att han ett tag hängde som galjonsfigur i vår stäv innan han torrskodd lyckade svinga sig ombord.

Under seglingen söderut har följt ungefär samma rutt som när vi gick norrut och seglat i samma behagliga tempo. Den stora skillnaden är att det nu är betydligt varmare och soligare. Vattnet är nästan badbart, +20 grader. Kortbyxorna är framme igen och den första flaskan med solskydd har just tagit slut. På stränderna blommar julträdet pohutukawa för fullt.

God jul och Gott Nytt År

från Ann-Christine och Lasse på La Brique.

 

Resebrev 11 från La Brique

Nu har vi till slut blivit långseglare igen och lämnat landlivet i Nya Zeeland. Vi tycker fortfarande mycket om Kiwilandet, men samtidigt känner vi att det är dax att fortsätta västerut.

På tal om Kiwin, är den som ni alla vet, en brun lite lurvig frukt. Den går att köpa på ICA och är ofta märkt med en klisterlapp från Nya Zeeland. Det visste även vi när vi kom hit. Nu vet vi mycket mer om den, t.ex. att den även kallas för Kinesiskt Krusbär och kom från Kina till Nya Zeeland på 50-talet. Den växer nästan som vinrankor, skördas på hösten (april, maj) och kan sedan hålla sig i över 9 månader i kylrum.

Vad vi också har lärt oss är att på Nya Zeeland finns det många sorters Kiwi. Deras nationalfågel är den bruna nattlevande Kiwifågeln som inte kan flyga, deras pengar kallas Kiwidollar och folket kallar sig själva för Kiwis. Vad de kallar svenskar vet vi inte, men i affärerna kallas kålrötter för Swede (svensk).

Mycket av våra nya kunskaper om Kiwifrukten fick vi vid ett besök på en Kiwi plantage. Det var när vi hade svenskar på besök i januari och februari. Vi upprepade då förra årets fina rundtur från Cape Reinga i norr till Slope Point längst ner i söder. De första tre veckorna var vi sex personer. Vi körde med två bilar, vår samt en vi lånat. Allt gick bra, men en gång blev vi stoppade av polisen, för att vi körde för sakta. Det var på en krokig landsväg som i Sverige hade varit begränsad till 70. Vi höll 80, men på Nya Zeeland är det 100 på alla vägar och de flesta räknar med att man håller minst 110. Polisen tyckte vi skulle köra fortare eller stanna ofta för att släppa förbi Kiwisarna. ”Annars blir de vansinniga”.

På turen runt nordön besökte vi bl.a. Lysmaskgrottorna i Waitomo. Vi hade varit där tidigare, men den här gången gjorde vi en tur på de underjordiska floderna, flytande på uppblåsta gummislangar. Det var spännande och vackert att i pannlampssken flyta genom tunnlarna, med baken djupt nerstoppad i en bilring. Då vi släckte lamporna, tindrade lysmaskarna i taket, som en hel stjärnhimmel. På en del ställen var det små vattenfall som vi var tvungna att hoppa nerför och försöka landa med baken i bilringen.

När vi var på sydön besökte vi sälarna i Kaikoura, pingvinerna i Oamaru och albatrosserna i Dunedin. Vi njöt av de vackra bergen och fina stränderna och såg naturligtvis massor av får.

Efter rundturen kände vi att vi var färdiga med Nya Zeeland och ville vidare. Nu var det inte bara att kasta loss och segla iväg. Först måste vi sälja bilen och göra båten klar för havet. Bilen såg fortfarande bra ut och gick utmärkt fast att den nu var 15 månader äldre och hade gått ytterligare 2500 mil. Trots att den var så fin tog det oss två veckor att sälja den, troligen för att vi ville ha för mycket betalt.

Så fort vi hade sålt bilen, lämnade vi Auckland och seglade till Whangarei via den numera välbekanta vägen förbi Great Barrier Island. Den här gången hände i alla fall något nytt. Lasse lyckades för första gången sedan vi kom till Nya Zeeland fånga en fisk. Ja det blev till och med två ”Red Snapper” som vardera räcket lagom till en middag. Vi har sett massor av fiskeprogram på TV där de visar hur man ska göra och vilka beten man ska använda. Den här gången använde vi rökt kyckling som bete. Det har de aldrig haft på TV, men det fungerade.

I Whangarei gjorde vi klar La Brique för 6 månaders segling. En av de viktigaste delarna var att få vår water maker reparerad. Det har vi hållit på med sedan vi kom till NZ men utan framgång. Vårt sista försök var att skicka den till tillverkaren, PUR, i USA. Det gjorde vi i mitten av februari och när vi en månad senare kom till Whangarei låg den redan där och väntade på oss och den fungerade.

På Great Barrier Island hade vi snorklat under båten och konstaterat att den ett år gamla bottenfärgen fick klara sig ytterligare ett år. Friborden som vi polerade så noga förra året var också tillräckligt fina så vi bestämde att inte ta upp La Brique i år. Det får vänta tills vi kommer till Australien.

En närmare granskning av ”att göra listan” visade sedan att det bara var några service och underhållspunkter kvar innan vi kunde åka. Det var främst riggen som skulle kollas och motorn som skulle ha service.

Vi undersökte riggen från masttopp till röstjärn, men det var bara rull-linan till förseglet som behövde bytas och några block som behövde smörjas.

Motorn skulle också bli enkel. Den skulle endast ha normal 200 timmars service. Det blev naturligtvis inte så enkelt. När vi skulle byta impellern till kylvattenpumpen, saknades hälften av gummibladen. Det var inte så svårt att köpa och montera en ny impeller, men det stora jobbet blev att hitta de försvunna gummibladen någonstans i kylsystemet. Det var först sedan vi demonterat värmeväxlaren som vi hittade den näst sista biten. Den sista har vi ännu inte hittat. För att få bort värmeväxlaren var vi tvungna att lossa på avgaskröken. Det är den gjutjärnsdelen där avgaserna blandas med kylvattnet. Den delen är ett ökänt rostproblem och trots att vår motor bara är fyra år gammal, hade en av slangkopplingarna rostat sönder. Det var ju en fantastisk tur i oturen att vi upptäckte det i Whangarei och inte ute på havet. Turen fortsatte sedan, för mitt i staden hittade vi en agent för Nanni Diesel och han kunde på två dagar få hem den enda avgaskröken som fanns i Nya Zeeland. Dessutom kunde den mekaniska verkstaden i marinan svetsa på en ny koppling på den gamla avgaskröken, så nu har vi en i reserv.

Medan vi var på Nya Zeeland ville vi också passa på att handla så mycket som möjligt av det vi skulle behöva det närmaste halvåret, för länderna som låg framför oss skulle antingen vara mycket dyrare eller sakna det mesta. Det blev allt från mat till färg, glasögon och sommarkläder. Vi passade också på att gå till läkaren och bli undersökta samt komplettera våra vaccinationer och medicinförrådet.

Den 28e april kastade vi loss från Whangarei för sista gången. Vi siktade mot staden Opua ca 70 sjömil norrut där vi skulle klarera ut från Nya Zeeland. Nu var Nya Zeelands väder alldeles som vanligt, d.v.s. det blåser ofta, mycket och från fel håll så det var först den 6 maj som vi kom fram.

I Opua blev det en ny paus i väntan på bra väder. Nu skulle vi ut på havet och segla till Nya Kaledonien. Det är en överfart på ca 850 sjömil och det är drygt dubbelt så långt som vår första riktiga överfart, den från Danmark till Skottland. Väderförhållandena på den här sträckan är inte helt olika dem på Nordsjön, så vi var noga med att lyssna på väderprognoser och ta emot väderkartor via kortvågsradio.

Den 12 maj kastade vi loss. Då höll ett lågtryck på att passera och sedan skulle det komma ett högtryck. Vi fick som planerat motvind och lätt regn första dagen, men sedan skulle vi få medvind. Det fick vi visserligen, men högtrycket var mycket svagt så det blev nästan ingen vind alls. Dessutom passerade högtrycket snabbt över oss innan det gjorde halt. På baksidan, västsidan, av högtryck blåser det nordvindar på den här sidan jorden. Vi fick med andra ord motvind av varierande styrka. Det var aldrig riktigt hårda vindar, max 15 m/s, men det räcker när man kryssar till havs.

Till slut kom vi i alla fall fram till Nya Kaledonien. Det var en vindstilla morgon när vi för motor och med bara 20 liter diesel kvar passerade in genom ytterrevet. Havet låg spegelblankt med ett lätt morgondis när solen gick upp och lyste på angöringsfyren Amedee. Tre timmar senare låg vi förtöjde i marinan i huvudstaden Noumea. Det är nu den 22 maj.

Efter en smidig inklarering, där vi fick behålla allt utom de färska grönsakerna, gick vi iland.

Nya Kaledonien tillhör Frankrike och det märks. Man kör bil på höger sida av vägen, ofta med Renault eller Citroen, man pratar franska och i affärerna finns massor av franska läckerheter. Här bor många ljusa européer, men det finns även många kvar av ursprungsbefolkningen, de mörkhyade Kanakerna.

Det var skönt att vara iland igen. Vi gick runt och dreglade på alla goda ostar, patéer och bakverk, men köpte mycket lite. Priserna är astronomiska jämfört med Nya Zeeland. Det mesta är två till fyra gånger så dyrt. Dyrast hittills är gasolen. Den kostade här 120 kr för en 3 kilos flaska jämfört med 15 i Nya Zeeland. Det märkliga är att det går så fort att vänja sig vid priserna. Efter ett par dagar kändes det ganska billigt när morötterna kostade 25 kr/kg, och det gick utmärkt att köpa ost för 100 kr/kg.

Vi låg kvar ett par dagar i marinan för att tvätta och fylla på förråden sedan lämnade vi huvudstaden och seglade ut bland öarna.

Nya Kaledonien består av en stor bergig ö, samt några halvstora och massor av små öar. Den stora är ca 500 km lång och nästan helt omsluten av ett korallrev. Avståndet från ön till revet är 5-10 sjömil och där emellan ligger det fullt av små öar. En del är steniga kullar medan andra är låga sandbankar med lite buskar på. Det var mot dessa små sandöar med sina korallrev som vi siktade när vi lämnade Noumea. Vi hade jättesköna dagar. Vinden var svag och ytterrevet tog bort alla stora vågor. Vi seglade bara korta sträckor, max 20 sjömil per dag och ofta låg vi sedan flera dagar vid någon vit sandstrand och snorklade runt korallklumparna. Där fanns hundratals fiskar i alla tänkbara färger och former. Vi såg sköldpaddor, muränor, hajar och även en och annan färgglad havsorm. De är visserligen mycket giftiga, men fredliga och äter inte människor.

Lasse försökte flitigt att fixa middag med harpungeväret, men det blev inget. Det fanns massor av stora ätbara fiskar, men de hade tydligen sett jagande dykare tidigare. De höll sig hela tiden alldeles utanför skotthåll. Tillsynes var de helt oberörda och obekymrade om oss, men när vi simmade mot dem råkade de bara glida iväg en liten bit innan de fortsatte att beta av korallerna. På något vis visste de exakt hur lång lina det satt i harpunen.

Eftersom vi inte fick något tillskott i skafferiet, minskade förråden av färskvaror snabbt, så efter tio dagar var vi tillbaka i Noumea igen.

Där träffade vi ett par gamla bekanta. Det var den norska båten FamØs och den svenska Time Out.

Time Out hade haft stora problem med dieseln på vägen hit. Nästan all diesel som såldes på Nya Zeeland i april-maj var nämligen kraftigt förorenad och satte igen filterna efter bara ett par timmar. Det var det största raffinaderiet i Nya Zeeland som gjort något fel. Dieseln såg helt ren ut, men när den användes bildades det en fällning som snabbt satte igen filterna. Det är ju inte så ovanligt med dålig diesel i Karibien och Sydamerika, men i det civiliserade och välordnade landet Nya Zeeland trodde vi inte det skulle hända. Vi hade, som tur var, av gammal vana tankat genom vårt Baha filter och klarade oss därför med bara ett filterbyte på väg till Nya Kaledonien.

Vi stannade ett par dagar i Noumea och tog bl.a. lokalbussen till Tjibaou Art & Cultural Center. Det kan närmast jämföras med kulturhuset i Stockholm. Där finns en del utställningar av modern konst, bildspel, filmvisning och teaterscener, men det var framföra allt den ovanliga arkitekturen som vi fastnade för. Det är ritat av arkitekten Renzo Piano som även har ritat Georges Pompidou Centret i Paris.

Den 10 juni (exakt 4 år sedan vi lämnade Uppsala) lättade vi ankar igen och lämnade Noumea med fullt kylskåp. Den här gången gick vi söderut mellan småöar och rev till den stora viken Baie de Prony på huvudöns sydspets.

Navigeringen är inte helt enkel efter Nya Kaledoniens kust. Det finns gott om korallrev och sandbankar som inte är utprickade. De finns visserligen med i sjökorten, men det gäller att veta var man är. Vi hade mycket nytta av våra gamla kunskaper från seglingarna i Östersjön och vi kompletterade dem med positioner från GPSen. För att krångla till det lite extra, ligger öarna ca en sjömil fel på våra sjökort.

Det var tydligt att inte alla långseglare har varit i Östersjön. Klockan sju en kväll i Noumea, hörde vi ett MayDay anrop på VHF-radion. Det var en amerikansk segelbåt som hade gått på revet 2 mil utanför hamnen. Det blåste då 12-15 m/s och när de pratade i radion kunde vi höra hur det brakade i båten när den slog i korallerna. Ett tag var de färdiga att gå i räddningsflotten, men till slut kom hjälpen. Senare på kvällen såg vi båten komma tillbaka in i hamnen för egen maskin, men med svårt läckage och låg vattenlinje.

Vi kom i alla fall fram till Baie de Prony utan problem. Viken sträcker sig flera sjömil in i landet och vi gick så långt in vi kunde. Där låg vi väl skyddade i lugnt vatten i en vecka.

Det var inte så mycket att snorkla på, för vattnet var ganska grumligt. Istället tog vi långa promenader längs stränderna. Jorden är kraftigt orange-röd av mineraler och det var mycket vackert tillsammans med den gröna växtligheten och det blåa vattnet. Där finns också flera åar som rinner ut i viken och till och med ett par varma källor. Ett par gånger tog vi tvättbaljan med oss upp i en av bäckarna och tvättade kläder med fri tillgång på färskvatten. Vi passade även på att tvätta oss själva i det rena klara sötvattnet. Ann-Christine hade lite svårt att samsas med kräftorna som nöp henne i tårna och småfisken som luggades på benen, men till slut hade hon i alla fall lyckats skölja ut schampot ur håret.

Vi är nu långsamt på väg tillbaka till Noumea igen. Den här gången för att klarera ut och sedan segla vidare norrut till Vanuatu, men mer om det i nästa resebrev.

Trevlig sommar,

från Ann-Christine och Lasse på La Brique.

 

Resebrev 12 från La Brique

Hans farfar var kannibal, men själv använder han bara pilbågen till att skjuta fisk.

Han talar tre eller fyra språk.

Han lever av grönsaksodling.

Han bor i en bambuhydda och har många barn.

Hans enda fordon är en ca 4 meter lång utriggarkanot.

Det här är en beskrivning av en typisk innevånare i öriket Vanuatu, där vi tillbringat den mesta tiden sedan förra resebrevet.

Den 28e juni lämnade vi Noumea, Nya Kaledonien och seglade mot Vanuatu. Vi stannade på flera ställen efter vägen, dels för att vänta på bättre väder och dels för att besöka ön Lifou som ligger på 1/3 av vägen. Besöket där blev kort, för efter ett dygn vred vinden till väst och blåste rakt in i ankringsviken. Det blev rulligt och obekvämt, så vi fortsatte mot Vanuatu.

På morgonen den 7 juli siktade vi ön Efate och lagom till lunch ankrade vi vid karantänbojen i huvudstaden Port Vila. Det var en lördag och eftersom myndigheterna inte jobbar på helgen, förberedde vi oss på att vänta ombord till måndag morgon. Ett par timmar senare kom en båt långsides och undrade om vi ville klarera in. Det var en tjänsteman från karantänmyndigheten som var på väg hem. Han lovade att komma tillbaka söndag morgon, så redan på söndag förmiddag var vi tillräckligt inklarerade för att få gå iland.

Port Vila är en modern stad med flera banker, gott om bilar och fina restauranger. Utbudet i mataffärerna var lika bra som i Nya Zeeland och Nya Kaledonien. Priserna var tyvärr mest lika Nya Kaledoniens, dvs mycket höga.

Det finns även en stor fin fruktmarknad med lokala varor. Där var priserna bättre och vi köpte en hel del kända och okända grönsaker. All potatis var importerad och dyr så vi övergick istället till den lokala Kumanan, sötpotatisen. Där fanns också stora goda grapefrukter. En dag sålde de en hel korg till ett mycket bra pris. När vi kom hem med 10 kilos korgen, visade det sig att det inte var grapefrukt, utan jättestora citroner. Vi åt nu citroner till allt, citronmarmelad till frukost, citronsaft som lunchdryck och pressad citron i dricksvattnet.

På marknaden fanns även lokala specialitéer som vi inte provade, t.ex. levande hönor och stora fladdermöss.

Efter en dryg vecka i Port Vila, lättade vi ankar för att segla till några av de andra öarna i Vanuatu. Vi hade varit till tullen och fått kryssningstillstånd för att segla norrut. Kryssningstillstånd var mest en formsak och det var inga problem att få upp till fyra månaders uppehållstillstånd.

Vanuatu består av 12 större öar och ett 70-tal mindre som sträcker sig 1176 km i nord–sydlig riktning från 13 till 21 grader syd. Landet är en republik och de blev självständiga den 30 juli 1980. Där bor ca 200 000 innevånare och talas minst 105 lokala språk. Sedan självständigheten är nationsspråket en form av mycket förenklad engelska, Bislama. Före självständigheten styrdes landet gemensamt av Frankrike och England, så de flesta talar även lite franska eller engelska.

Från Port Vila seglade vi norrut ca 250 sjömil via öarna Epi, Malekula, Espiritu Santo, Vanua Lava till den lilla ön Ureparapara. Där vände vi söderut och gick via Gaua, Ambae, Maewo, Pentecost och Ambrym tillbaka till Malekula för att tillslut klarera ut i Luganville på Espiritu Santo.

Så fort vi lämnat huvudstaden, lämnade vi också den västerländska civilisationen. När vi efter ett dygns segling kom till Laman Bay på ön Epi, hade vi seglat flera hundra år tillbaka i tiden. Här var de stora betonghusen ersatta av bambuhyddor med palmbladstak och väggar av flätat gräs. Bilarna var utbytta mot utriggarkanoter av urholkade trädstammar och elektriciteten var utbytt mot fotogen. Den enda motor vi såg i byn drev kylaggregatet till ett litet fryshus för fisk.

En dag när vi gick runt i den för oss så exotiska och ursprungliga byn, hörde vi något bekant. Framför en av hyddorna satt en man och en kvinna och skalade rötter. Bredvid sig hade de en gammal kassettbandspelare som spelade ABBA.

Nästa by vi besökte var ändå mer ursprunglig. Det var på en liten ö strax söder om Malekula. Där bestod hela by av 6 hyddor och det fanns varken fryshus eller ABBA-musik. Så fort vi ankrat åkte vi iland med gummibåten för att avlägga det traditionella besöket hos hövdingen.

Byarna har ofta en komplicerad tradition där vissa områden är förbjudna, tabu, för kvinnor, andra är tabu för män, vissa tider på året får man bara fiska på ena sidan ön och så vidare. Det första vi gjorde när vi kom till ett ställe var därför att fråga om vi fick ankra i deras vik. När vi sedan kom iland fick vi ofta en ledsagare som följde oss runt och bl.a. presenterade oss för hövdingen. Vi hade alltid med oss någon mindre present till hövdingen, oftast en penna och en anteckningsbok med La Brique på framsidan. Pennan blev alltid väl mottagen.

I den här lilla byn hette hövdingen Chief Willy. Han tog själv emot oss på stranden. Vi pratade en stund på engelska. Willy uppskattade både pennan och blocket och byns barn tyckte mycket om ballongerna vi hade med. När vi skulle gå, bjöd Willy in oss till lunch dagen efter som var söndag.

Klockan 12 på söndagen åkte vi iland med en skål pasta- och tomatsallad samt en tillbringare saft. När vi kom blev det full fart. Kvinnorna plockade fram flätade mattor att sitta på och några udda tallrikar, sedan avtäckte de en stor laplap som låg på ”cooking leavs” i sanden. Laplap är vanuatubornas huvudsakliga föda. Det är en form av pudding gjord av kokosmjölk och yams, taro, bananer eller manioc. På den lägger man sedan fisk, kyckling, skaldjur eller något annat gott. Den slås in i laplap blad, ”cooking leavs” och gräddas i en jordugn, d.v.s. en grop i marken som man värmt med heta stenar.

Det var mycket exotiskt att sitta på mattor på stranden tillsammans med 10 mörkhyade vanuatubor och äta laplap med fingrarna. Den här var gjord på yams och små fiskar och överst hade de hällt vår pastasallad. Fiskarna var lite svåra att äta med alla ben och fjäll, men resten var gott. Som dryck fick vi vars en kokosnöt medan de med glädje drack vår saft.

Förutom gåvorna till hövdingarna, är det bra att ha med en massa bytesvaror. Många ville ha pengar för sina varor, men T-tröjor, rep och snören, cigaretter, metkrokar och fisklinor gick också bra att byta mot frukt, grönsaker och träsniderier. En gång lyckades vi byta till oss 5 fina tomater mot en Coca Cola av en törstig paddlare. På ett annat ställe fick vi ett par kumana och en gurka för några färgade skriv papper.

Efter Chief Willys lilla by, fortsatte vi norrut längs Malekulas ostkust till en ganska stor skyddad vik, Banam Bay. Där låg ett par byar med 50-100 personer i varje. I den ena hade de haft ett litet ”guest house” för turister, men årets kraftiga cykloner hade förstört själva bostadsdelen. Den var byggd av lokalt material d.v.s. bambu, lianer och palmblad så de kan bygga upp den igen, men för tillfället var det stängt.

På många ställen i Vanuatu försöker de hålla kvar vid sina gamla traditioner både vad gäller byggnader och ceremonier.

Just den här byn är känd för sina traditionella danser. De tillhör stammen ”Small Nambas” och den traditionella dansklädseln för män är vit färg och ett mycket litet blad, nambas. För kvinnorna är den bastkjol.

Uppvisningen började med att männen ca 20 stycken, dansade flera danser med mycket hoppande och stampande, ackompanjerade av de äldre männen med tamtam trummor. Det var olika typer av danser som t.ex. en välkomstdans och en födelsedans men för oss såg allt ut som krigsdanser. Efter det var det kvinnornas tur. Deras danser var lite lugnare och utan trummor. Det hela avslutades med att vi fick en god laplap med kyckling. Allt detta gjorde de för en publik av bara fyra vuxna och några barn.

En vecka senare såg vi ytterligare en Small Nambas dansuppvisning. Den här gången i byn Wala Mainland som ligger lite längre norrut på Malekula. Nu var vi de enda åskådarna. Här var dansarna lite mer amatörmässiga, men dansplatsen var mycket fin. Det var en traditionell kult- och festplats, Nassaru, med gamla träskulpturer och två meter höga tamtam trummor. Där fanns också en fin bambuhydda och Chief Stephan visade en del ceremoniella föremål som används vid deras ”pig killing” ceremonier. Det är en fest för en hövding som ska stiga i graderna. Då dansar de och dödar ett stort antal grisar, 20-40 stycken, med träklubbor. Efter det samlas männen i den stora bambuhyddan och äter gris och dricker kava i flera dagar.

En sjömil öster om Wala Mainland ligger den lilla ön Wala. Där var vi på Vanuatus nationaldag, 30e juli.

Vi kom dit dagen före och som vanligt kom en massa kanoter ut för att prata. En av de som kom var Kami. Hans uppgift i byn var att ta hand om turisterna på ön. Även här hade årets kraftiga cykloner förstört ”hotellet” så det var bara en och annan långseglare som kom till ön. De dagar vi var där var vi den enda båten så därför kunde han koncentrera sig helt på oss. Han tog oss på en rundtur på ön och visade oss en Nassaru och berättade om traditioner och ceremonier men också om lokala växter och hur de bygger sina hyddor. Det var även Kami som arrangerade dansuppvisningen i Wala Mainland.

Allt detta hände efter nationaldagen för den dagen vi kom var alla på väg från Wala till huvudön för att fira. Vi sjösatte gummibåten och följde efter alla kanoterna. När vi kom fram var ”parkeringsplatsen” nästa full. Det låg kanoter överallt. Vi fick hjälp att dra upp gummibåten till en liten lucka bland alla kanoterna. Sedan gick vi upp till den franska missionen som låg fint uppe på en kulle. Här fanns en skola, en kyrka och det viktigaste idag, en fotbollsplan. Runt planen hade man byggt massor av små bambustånd där de sålde mat och dryck. Nationaldagen firades med en tre dagars fotbollsturnering med lokala lag. Det var lite svårt för oss att skilja lagen åt för de flesta hade inga fotbollströjor. De flesta spelarna hade inte ens skor. Kami visade oss runt ett tag och innan vi skildes föreslog han en picknick för morgondagen.

Nationaldagen började med ösregn och det fortsatte hela dagen. Trots det tyckte både vi och Kami att vi skulle ha picknicken som planerat. Vi lastade pastasallad och saft i gummibåten och Kami lastade mat, fru och ett barn i sin kanot. Sedan åkte vi över till ”fastlandet” i ösregnet. Det var ca en sjömil, men efter bara ett par hundra meter blev vår utombordare överhettad. Kylvattenpumpen hade gått sönder. Vi fick nu ta fram årorna och försöka hålla jämna steg med kanoten. Det var naturligtvis omöjligt för Vanuatuborna är mycket duktiga paddlare. De kan antagligen paddla innan de kan gå. Till slut var vi i alla fall framme. På den här stranden fanns en liten grotta dit vi bar all maten. Kami lämnade sedan fru och barn i grottan och tog med oss till missionen igen. Nu var det inte så mycket folk där, möjligen på grund av regnet, men troligen på grund av att de inte spelade fotboll utan det var någon som höll tal istället. Så småningom kom fotbollen igång igen men då var det lunchdax. Det regnade fortfarande men vi höll oss ganska torra under vårt bananbladsparaply. I grottan på stranden var det torrt och fint. Där var dukat med palmbladsmattor på golvet och på dem stod kyckling, grillspett, sallad och ris. Efter maten och lite vila gick vi tillbaka till missionen och tittade på fotbollen och folklivet.

Vi stannade sedan flera dagar på Wala. En dag kom en av byborna, David, och undrade om vi kunde laga hans elverk. Det var inget större problem, för det var bara smuts i förgasaren, men vad skulle han ha det till? Det visade sig då att i en del av dessa enkla bambuhyddor fanns det både elektriskt ljus, videobandspelare och TV apparater.

Det var också på Wala som vi började bygga upp vårt lager av träsniderier, genom att köpa ett par små snidade tamtam trummor.

På grannön Vao köpte vi betydligt fler. Den ön är känd för sina fina träarbeten. När vi gick iland fick vi en ledsagare som tog oss runt hela ön till flera duktiga snidare, men så fort vi var klara med rundturen flydde vi. Här var nämligen barnen för nyfikna. Vi hade hela tiden en mindre flotta kanoter runt båten och ofta hängde de i relingen och tittade in genom fönstren. Var femte minut ropade de på oss för att få prata lite.

Vår utombordare var nu riktigt dålig. Kylvattenpumpen fungerade inte alls så när vi skulle köra var AC tvungen att för hand ösa havsvatten i motorn.

Ön Vao ligger bara en dags segling från Vanuatus näst största stad Luganville, så vi fortsatte dit för att försöka hitta en ny pump. Staden var ful och tråkig. Den hade varken Port Vilas västerländsk moderniteter eller småbyarnas charm. Vi lyckades i alla fall få tag i en ny impeller till pumpen och även fylla på förråden av färskvaror som smör, ost och kött.

Almanackan visar nu mitten av augusti och det var kräfttid i Sverige. Det är en delikatess som vi hittills fått klara oss utan, men på Vanuatu hade vi kräftskiva. Efter Luganville seglade vi nämligen norrut till Waterfall Bay på ön Vanua Lava. Där kunde man enligt våra guideböcker få tag i något som kallades sötvattenräkor. Vi visste inte hur de såg ut, men bytte till oss en fångst mot en repstump och några fiskekrokar. Morgonen efter kom fiskarna med ca ett kilo sötvattenräkor. De såg ut ungefär som vanliga kräftor, men var lite mindre och hade betydligt mindre klor. Vi kokade dem i havsvatten och dillfrön och både smak och färg blev mycket bra. Senare var vi även iland och åt med en av familjerna. Då fick vi bland annat sötvattenräkor kokta i kokosmjölk. Det smakade också utmärkt.

Den 14 augusti kom vi till vår nordligaste punkt i Vanuatu. Det var den lilla ön Ureparapara i ögruppen Banks Islands.

Öarna så här långt norrut är mycket isolerade. Längre söderut kommer små lastfartyg, koprabåtar, flera gånger i månaden med varor som ris, mjöl, kläder och fotogen. När vi kom till Ureparapara var det många månader sedan något fartyg varit där, så de tog tacksamt emot det lilla vi kunde avvara. Vi var bl.a. till skolan med lite skrivmateriel och böcker. Skolväsendet på Vanuatu är väl utbyggt med 6-årig skola i nästan alla byar och högstadium i många av de större byarna.

Vi vände nu söderut och vårt huvudmål på vägen söderut var att bestiga den aktiva vulkanen på Ambrym. Det skulle enligt guideböckerna vara en arbetsam vandring och vi visste inte om vår långseglarkondition skulle räcka. Därför tog vi nu alla möjligheter att promenera. Bland annat gick vi en guidad tur till en stor sjö på ön Gaua. Vandringen gick i 30 graders värme uppåt genom tät urskog. Efter 3,5 timmar var vi framme och kunde titta ut över den största sötvattensjön i södra Stilla Havet. Utsikten över sjön var vackert med den stora vattenytan och en rykande vulkan i bakgrunden. På vägen tillbaka hade vi nedförsbacke så den tog ”bara” 2,5 timmar.

Seglingen söderut från Gaua till Ambae blev tuff. Det är ofta besvärligt att segla söderut i Vanuatu beroende på att det så här års nästan alltid blåser sydost vindar. Tidvattenströmmarna är också ganska kraftiga och när strömmen och vinden möts blir vågorna höga och branta.

Den här passagen var ca 70 sjömil så vi var tvungna att göra en nattsegling. Innanför revet runt Gaua var det lugnt, men så fort vi kom ut blev det gungigt och stampigt. Det blåste ca 12 m/s ren motvind och vågorna var 2-3 meter höga. La Briques kryssvinklar blir mycket dåliga i sådan sjö så vi gick för motor rakt mot vinden och vågor hela natten. Det var skönt att ha den starka motor vi köpte innan vi lämnade Sverige. På morgonen fick vi sjölä från ön Maewo och seglingen blev lugn och behaglig trots att vi fortfarande hade 10 m/s motvind.

Ett trevligt stopp på vägen söderut var i byn Asamvari på ön Maewo. Dit kommer det ofta långseglare så de har till och med en liten yachtklubb. När vi var där var vi totalt 10 segelbåtar ankrade i viken. På kvällen ordnade Chief Nelson med lokala danser och middag. Vi fick då också möjlighet att testa den lokala rusdrycken kava. Den görs av kavaroten som mals till pulver och blandas med vatten som sedan filtreras. Resultatet blir en brungrå, grumlig vätska som smakar som gammal urskog. Den kommer aldrig att bli någon succé som måltidsdryck, men visst blir man berusad.

Kavan används även i vissa läkemedel och numera exporteras en hel del kava från Vanuatu. En annan ”export vara” från Vanuatu är bungyhoppet. Det är en gammal tradition på ön Pentecost att fira den nya yamsen med att hoppa från höga trätorn med en lian runt foten. Numera är det även en stor turist attraktion, men vi var där vid fel årstid, så vi fick bara se tornen.

Den 2a september kom vi till vulkanön Ambrym. Många av Vanuatus öar är vulkaniska men det är bara på ön Tanna i södra Vanuatu och på Ambrym som man kan bestiga en aktiv vulkan.

Ven Mount Marum.

i startade från båten klockan 6 på morgonen och gick de 2 kilometrarna till byn Ranvetlam för att träffa guiden. I ryggsäcken hade vi packat kameror, bröd och massor av vatten. Tillsammans med guiden och ytterligare en turist började vi vandra uppåt genom djungeln.

Efter ett par timmars vandring på fina stigar, men hela tiden uppåt, kom vi ut ur skogen. Framför oss låg en stor slätt täckt av lavagrus med den rykande vulkanen i bakgrunden. Där växte några träd och buskar, men stora områden var helt kala. Det var dessutom alldeles platt så här gick det lättare att gå trots att temperaturen var drygt 30 grader i skuggan. Sista biten upp till kraterkanten gick däremot brant uppåt längs en grusås och var ganska jobbig. Efter fyra timmar och 11 kilometers vandring med en stigning på ca 1000 meter stod vi på kraterkanten. V

i var trötta, men utsikten var definitivt värd besväret. Framför våra fötter låg ett 300 meter djupt stup ner i en stor dal. Det rykte och pyste överallt i dalen och rakt nedanför oss låg en ca 100 meter stor krater fylld med kokande magma. Ibland var de lugnt i kratern och ytan täcktes av svart slagg, men strax efter skiftade den färg till lysande orange och flytande sten kastades högt upp i lyften. Vi satt länge och tittade på skådespelet innan vi vände neråt igen. Vi var tillbaka på båten halv fem, trötta, törstiga och smutsiga men mycket nöjda.

Vi blev sedan kvar i Ranvetlam i ytterligare en vecka och gick på upptäcktsfärd till byarna i närheten. Vi besökte bland annat byn Fanla som ligger en timmes promenad upp i bergen. Den är kända för sina unika Rom danser. För oss ser danserna mycket lika ut med hoppande och stampande gubbar, men här var dansarna klädda i mycket märkliga dräkter. De var helt täckta av torkade bananblad och såg ut som dansande höstackar med toppiga hattar.

Tillslut kom vi i alla fall iväg från Ambrym. Nu var vi färdiga med Vanuatu och siktade mot Australien. De flesta seglar från Port Vila till Nya Kaledonien och sedan vidare till Australien. Vi hade redan sett Nya Kaledonien, så vi planerade att gå direkt från Luganville till Australien och då passera norr om Nya Kaledonien. Den vägen är lite kortare och det är lite mindre risk för motvind.

Den 27e september klarerade vi ut från Vanuatu i Luganville. Vi hade då bunkrat ordentligt med diesel, men däremot bara lite färsk mat. De Australiska karantänmyndigheterna är mycket strikta och beslagtar all färsk mat som kött, frukt, grönsaker och mejeriprodukter.

Vi hade nu framför oss en segling på drygt 1000 sjömil till Bundaberg på Australiens ostkust. Väderutsikterna såg bra ut, men det kunde ändra sig många gånger under de 8-10 dagar som vi skulle behöva för överfarten. Det gjorde det också, ett tag hade vi ett fult lågtryck strax söder om oss och efter det bildades det ett nytt lågtryck alldeles bakom oss, men där vi var, var det hela tiden fint väder.

Vi hade oftast bra vindar mellan 5 och 10 m/s, aldrig mer än 12 och för det mesta slör eller läns. När vi hade 150 sjömil kvar tog vinden helt slut, så de sista 36 timmarna in till Bundaberg gick vi för motor.

Vi kom fram på förmiddagen lördagen den 6e oktober och förtöjde i Bundaberg Port Marina. Vi hade gjort en, för oss, snabb överfart med en medelfart på över 115 sjömil per dygn. Den svenska båten Time Out hade gått ändå fortare. De hade startat två timmar efter oss från Vanuatu och hade redan varit framme i drygt ett dygn när vi kom in.

Inklareringen gick förvånansvärt lätt. De tog visserligen alla grönsaker och färskvaror, men det var bara ett halvt paket smör och en påse popcorn. Det kan ibland även vara problem med träsniderier och flätade mattor, men vi fick behålla allt.

Här slutar årets segling förutom att vi har gått de åtta milen uppför floden Burnett River, till Midtown Marina, som ligger mitt i Bundaberg.

Sedan dess har vi tagit paus som långseglare och istället varit campingturister. Vi hyrde en liten campingbil från en firma som heter Wicked Campers. Den var vit och motivlackad med en grön drake på ena sidan och en stor svartvingad djävul på andra. Den hette Puff och var vårt hem under sju veckor. Vi gjorde en rundtur i östra Australien från Brisbane västerut till Mount Isa, vidare söderut till Alice Springs, Ayers Rock och Adelaide. Sedan fortsatte vi via Melbourne och Sydney för att komma tillbaka till La Brique den 4e december. Det blev en liten tur på 12 000km. En av favoriterna var naturligtvis den stora röda klippan Ayers Rock men vi tyckte mycket om hela Out Back (öknen). Det var som att segla fast på land och utan vågor. Trots att landskapet tillsynes var ändlöst och tråkigt, ändrade det sig lite hela tiden, precis som havet. Vi var varnade för att det skulle vara mycket öde, men vi tyckte nog att det var betydligt mer trafik än på havet. Där ser vi ett fartyg i veckan här mötte vi ibland flera bilar i timmen.

Vi såg också många djur. På sina ställen fullkomligt kryllade det av kängurur och wallabies. Vi såg opossum, vilda kameler och massor av olika fåglar. Ett tag hade vi även två små möss som husdjur i bilen. En dag märkte vi att någon tjuvätit av våra jordnötter. En närmare kontroll visade att det inte bara var jordnötterna utan det var gnagt på det mesta i matväg. Då vi lyft ut nästa allt ur bilen för att kontrollera skadorna, såg vi en mussvans som stack ut bakom en gammal kudde. AC fångade den och släppte ut den i gräset. Trots det fortsatte gnagandet och ett par dagar senare hittade vi ytterligare en mus. Även den blev fångad och utsläppt. Sedan fick vi ha maten ifred.

Något annat som var lite besvärligt under resan var de stora temperaturskillnaderna. I Alice Springs var det ibland över 40 grader varmt och vindarna kändes som om de kom från hårtorken. Senare i bergen norr om Melbourne hade vi -1 grad och snö (burr).

Nu är vi tillbaka i den sköna värmen i Bundaberg, +30, och ska snart segla söderut till Brisbane för att ta upp La Brique på land. I mitten av februari kommer vi till Sverige på besök. Då blir det säkert för kallt igen.

Lite om segling i Vanuatu.

• Man kan klarera ut och in i Port Vila på ön Efate och i Luganville på ön Espiritu Santo. Det går numera även att göra det på ön Tanna och i Sola på ön Vanua Lava men det kostar troligen extra.
• Inklareringen kostade 225 kr plus 525 kr för första månaden och därefter 7,50 kr/dag
• Gasol finns att fylla i Port Vila och Luganville
• Diesel och bensin finns också i Port Vila och Luganville samt i ett fåtal av de större byarna.
• Det finns bra mataffärer i Port Vila och hyfsade i Luganville. I övriga byar finns oftast inget utom lokala grönsaker. Där finns ibland en eller flera ”affärer” men om de över huvud taget är öppna, är utbudet begränsat till enstaka konservburkar och kex.
• Vi fick halvbra väderprognoser via Nambasnätet varje dag. Det var ett radionät med framför allt amerikanska långseglare som sände på SSB på marinbandet. Där kunde man även få tips om aktiviteter på olika öar.
• Oavsett väderprognosen tyckte vi att det ofta blåste ganska mycket, 12-15 m/s på eftermiddagarna.
• Vågorna var ofta stora och kantiga även i lätta vindar.
• Den vanligaste vindriktningen, när vi var där, var sydost.
• De flesta ankarvikar är väl skyddade från sydost men ofta helt öppna mot något annat håll, så det gäller att hålla ett öga på vädret.
• Vi hade mycket nytta av boken ”Yacht MIZ MAEs guide to Vanuatu”, både för att hitta bra ankarvikar och för att få tips om sevärdheter. En annan värdefull bok var ”Lonely Planet.”
• Malaria är mycket vanlig i Vanuatu. Många Vanuatubor får det varje år. Under seglingsperioden, juni-oktober, är det däremot inte så vanligt. Vi åt för säkerhets skull Lariam som profylax, men såg mycket få myggor.
• Vi trivdes mycket bra på Vanuatu och landet är definitivt värt ett besök.

God Jul och Gott Nytt År

från Ann-Christine och Lasse på La Brique.

 

Resebrev 13 från La Brique

BANG! Ytterligare en fräsande våg rullar in i La Briques stäv. Genom förpiksluckan ser vi bara grönt vatten och ca 100 liter havsvatten spolar längs däck och forsar ner i sittbrunnen. Strax efter har vågen rullat bort, självlänsarna har tömt sittbrunnen och vi seglar vidare. Vinden ylar fortfarande i riggen, men det började vi bli vana vid. Vi är på väg från Australien till Nya Kaledonien. De senaste 5 dygnen har vi seglat bidevind i 12-15 m/s vind och vågorna har vuxit till ca 4 meter. Nere i båten ser det ut ungefär som vanligt förutom att allt lutar i 20-30 grader och alla kläder har ramlat ner från hyllan i förpiken. I salongen ligger Lasse på golvet och läser en bok och Ann-Christine sover middag. På navigationsbordet står datorn fastsurrad och tar emot väderprognoser. De ser tyvärr ut exakt som de gjort de senaste dagarna med hårda ost vindar. Vi har två dygn kvar till Noumea, så det är bara att bita ihop och stampa vidare mot vinden.

Den här överfarten var nog den jobbigaste vi haft hittills. Visserligen har vi haft hårdare vindar ibland och även större vågor, men aldrig så länge och motvind. Båten skötte sig utmärkt hela tiden. Vi seglade med två rev i storseglet och 1/3 av genuan utrullad. Vindrodret styrde ca 50 grader från vindögat och det blev nästan rätt kurs. Det som blev jobbigt var bullret från vind och vågor och den rent fysiska ansträngningen att röra sig i den lutande och stampande båten. Vi tillbringade därför mesta tiden liggande och var ute så lite som möjligt. Radarn var igång hela tiden och larmade om något kom närmare än 3 sjömil, vindrodret styrde och vi kollade bara kursen då och då på GPSen. En gång i timmen gick vi ut och tittade att allt såg bra ut med båten och med seglen samt att jollen var ordentligt surrad.

Den 4e maj närmade vi oss Nya Kaledonien, men var ca 20 sjömil norr om Passe de Uitoe, som var revpassagen vi siktade mot. Då vi slog för att komma längre söderut, blev kryssvinklarna så dåliga i de stora vågorna att vi knappast kom närmare målet. Klockan 9 på morgonen startade vi därför motorn och gick rakt mot passet som var 15 sjömil bort. Vi var också tvungna att gå rakt mot vinden som hade ökat till 18 m/s. Det kändes skönt att ha den ”nya” starka Nannimotorn till hjälp.

Det gick sakta i motvinden så först klockan 14.00 var vi igenom passet. Då minskade vågorna, fast inte vinden. När vi senare kom närmare land minskade också vinden till behagliga 10 m/s.

Vid 6-tiden började det mörkna. Det fanns inga användbara fyrar längs vår rutt, däremot en del små öar och undervattens rev. Navigeringen kunde ha blivit mycket besvärlig om vi inte hade haft vår dator med sjökortsprogram kopplad till GPSen. Nu var det mycket lätt att hitta, för vi hade hela tiden ett bra sjökort på dataskärmen med en tydlig markering av La Briques position samt en pil som visade kursen. För säkerhets skull hade vi vanliga sjökort framme och radarn igång.

Halv åtta på kvällen den 4e maj ankrade vi i Nya Kaledoniens huvudstad Noumea efter 9 dygn till havs. Det kändes extra skönt att vara framme den här gången.

Men varför har vi seglat till Nya Kaledonien igen? Vi var ju där förra året.

Hittills har vi någorlunda väl följt den ursprungliga rutten, fast det har gått mycket långsammare. Från början skulle vi ju vara tillbaka efter 5 år och den 10 juni i år hade de 5 åren gått. Vår budget var också planerad för 5 år, plus några år extra, så nu måste vi sätta fart för att vara tillbaka inom 2 år.

Det tycker vi inte känns bra. Alternativet är att stanna och arbeta någonstans efter vägen, helst då i Australien eller Nya Zeeland. Det är tyvärr mycket svårt att få arbetstillstånd i båda dessa länder, trots det tänker vi försöka i Nya Zeeland. Därför har vi nu ändrat vår rutt och vänt stäven österut, tillbaka till förra årets fina öar i Nya Kaledonien och framför allt Vanuatu. Inför cyklonperioden i november räknar vi med att gå mot Nya Zeeland.

Fortfarande efter våra gamla planer, lämnade vi Bundaberg i Australien dagen före julafton 2001 och styrde söderut mot Brisbane. Vi tyckte att det gungade förfärligt och blev lätt sjösjuka trots att vågorna var måttliga. Det berodde nog mest på att vi inte hade varit på havet på nästan 3 månader. På eftermiddagen kom vi in i Sandy Strait, mellan Fraser Island och fastlandet. Där blev gungandet lite bättre, men istället fick vi fullt upp med att navigera. Leden var glest markerad med bojar och det var gott om sandrev och grund. Vi hittade i alla fall en hyfsad ankring för natten.

På julaftons morgon lättade vi ankar och fortsatte söderut längs Fraser Island. Det gick fort med medvind på ca 10 m/s och 2-3 knops medström. Emellanåt var det bara ett par meter vatten under kölen, så för att kunna nödbromsa, tog vi ganska snart ner seglen och startade motorn. Det var tur, för plötsligt var det bara ett par decimeter kvar till botten och innan vi fått stopp stod ekolodet på 0,1 m. Vi visste då att vi var utanför leden, men inte var den gick. Medan vi funderade på om vi skulle vända eller försöka längre österut, kom en motorbåt från fastlandet och lade ut en ny boj istället för en som hade försvunnet. Nu var det lätt att komma vidare, men vi hade fått nog för den dagen och ankrade så fort vi hittade lite våglä bakom ett rev. Där dukade vi upp sill, ägg, Kalles kaviar och julmusik, men det var trots det svårt att få någon riktig julstämning bland sandreven i den 35 gradiga värmen.

Vi låg kvar bakom vårt sandrev hela juldagen och fortsatte sedan sakta söderut. Den 28e december gick vi in i Brisbane River och på kvällen förtöjde vi utanför botaniska trädgården, mitt i staden.

Det var ingen riktig marina med bryggor utan ett antal grova pålar som stod en bit ut i floden. På stranden fanns duschar, toaletter, färskvatten och en liten jollebrygga. Vi förtöjde mellan två pålar och satte oss sedan i sittbrunnen och tittade på folklivet i storstaden.

Vi blev kvar en hel månad mellan våra stolpar. Det var en mycket central och bra plats för att se Brisbane. Efter en kort tur med jollen till bryggan, var det bara 10 minuters promenad till stora shoppinggatan Queen Street. Vi gick i affärer, på kasino och på museer, tittade på årets två stora filmer, Harry Potter och Sagan om Ringen, samt besökte en fin Koala park. Där fanns hundratals söta koalor och även en del andra lokala djur, t.ex. kängurur och dingos.

Det enda problemet vi hade var att vår 7-år gamla Quicksilver gummibåt var helt slut. Limfogarna släppte en efter en. Så fort vi fått den nästan tät, öppnade sig någon annan fog. Till slut var vi rädda att den skulle sjunka med motor och allt. För säkerhets skull surrade vi därför en tom 20-liters dunk längst bak för att hålla motorn flytande. Som tur var sjönk aldrig båten, men vi var tvungna att pumpa upp den före varje åktur.

När vi var i Brisbane passade vi på att boka flygbiljetter till Sverige. Det var två år sedan vi var hemma senast och dessutom fyllde Lasse pappa 80 år i februari, så det var hög tid för ett besök. Efter lite letande på olika resebyråer fick vi tag i den flygrutt vi ville ha till ett acceptabelt pris, ca 10500 kr/person. För det fick vi flyg från Australien via Los Angeles till Stockholm och via Bangkok på vägen tillbaka.

Den 28e januari lämnade vi Brisbane och seglade en halv dag norrut till marinan i Scarborough. Det är en fin och välskött marina med både bra platser vid bryggor och med möjlighet att ta upp och arbeta med båten på land. Där finns en båttillbehörsaffär, flera båthantverkare och ett par bra restauranger. Däremot är det långt till något vanligt köpcentrum och mataffärer. Vi trivdes bra i Scarborough och det var lätt att arbeta med båten, mycket tack vare den hjälpsamma personalen både i marinan och i tillbehörsaffären. När det blev för tomt i kylskåpet tog vi bussen ca 15 minuter till ett stort fint köpcentrum eller också lånade vi bilen av Olav på den norska båten Sol.

Vi ville inte ha La Brique i vattnet medan vi var i Sverige och dessutom behövde hon bottenmålas och kollas på undersidan, så den 4e februari lyfte vi upp henne på land. Hon var rejält lerig på undersidan efter fyra månader i grumliga floder, men efter högtrycksspolning och avtorkning såg hon riktigt bra ut trots att det nästan var 2 år sedan hon var uppe senast.

Nu var det dags att förbereda för Sverigeresan. Det var massor av stora och små souvenirer och presenter som skulle packas. Väskorna blev rejält tunga trots att vi inte hade med några båtprylar den här gången.

Vi lade också ner en hel del tid på att sortera de tusentals digitalbilderna vi tagit det senaste året och välja ut några för att visa i Sverige.

Resan gick bra. Den första etappen gick till Los Angeles och sedan vidare med hyrbil till spelens och neonljusens stad Las Vegas. Där hade vi hade bokat ett rum på ”familjekasinot” Circus Circus i 5 nätter. Inte heller den här gången blev vi miljonärer, men hade fina dagar på den storslagna och lyxiga kasinogatan The Strip.

Månaden i Sverige var mycket trevlig men hektisk. Det var stora och små kalas, föredrag, båtmässa, deklarationer och massor av andra pappersarbeten, men framför allt var det trevligt träffade alla gamla vänner. Allt detta i ett kallt och ofta mycket vackert vinterlandskap med omväxlande sol och snöstorm.

Vi ägnade även en del tid till att leta efter en ny gummibåt. Trots att det fanns många på båtmässan, var nästan ingen gjord av UV-beständig hypalon och de få som fanns tyckte vi var onödigt dyra. Tillslut hade vi kilovis med broschyrer men ingen jolle.

På vägen tillbaka till Australien stannade vi några dagar i Thailand, dels för att dela upp den långa flygningen, men också för att vara turister och handla billiga bytesvaror. Vi var nu inne på tanken på att segla tillbaka till Vanuatu den här säsongen och då behövde vi billiga t-tröjor och andra varor att byta mot frukt och grönsaker. Det blev dessutom några nästan äkta märkesjeans till Lasse.

Efter en lång flygning landade vi, den 25e mars, i Brisbane. Det var skönt att vara framme, men i tullen blev det stopp. De letade mycket noga igenom allt vårt bagage, bläddrade igenom alla böcker och tittade överallt. Det var inga problem för vi hade deklarerat allt, men det tog tid. Redan i Sverige hade vi börjat planera att stanna och arbeta i Australien eller Nya Zeeland, så vi hade tagit med en del betyg och tjänstgöringsintyg. När tullen hittade dem blev det fullt pådrag. Tre tjänstemän från imigrationsmyndigheten kom och frågade ut oss i minst 20 minuter om varför vi hade papperna med oss och vad vi hade för planer med besöket i Australien. De var helt övertygade om att vi tänkte stanna och arbeta olagligt. De letade till och med igenom Lasses plånbok för att se om där fanns några misstänkta visitkort eller adresser. Det var först sedan de kollat våra bankkonton och sett att vi hade tillräckligt med pengar som de motvilligt släppte in oss.

Allt detta tog över en timme och då hade vår förbeställda buss sedan länge åkt. Vi fick efter en stund tag i den på telefon och de hade fortfarande tid att köra oss hem.

På båten var allt bra och det var mycket skönt att vara hemma igen. Efter uppackningen sjönk vi ner i vars ett soffhörn med ett lass fish and chips och tittade på Oscarsgalan på TV.

Nu började båtjobben. Listan med jobb var som vanligt lång, men det var inte så många stora arbeten. AC hade en hel del jobb vid symaskinen, för med åren hade solen förstört många av tygsakerna ute. Hon sydde bl.a. ett nytt bomkapell och seglen fick också en del nya sömmar.

Lasse bytte en skrovgenomföring som började bli rosa och några kranar som inte gick att stänga Vi lagade en läckande toa-pump och naturligtvis putsade vi skrov och däck.

Det stora jobbet var fortfarande att försöka hitta en ny jolle. Till slut köpte vi en ful, begagnad glasfiber jolle för ca 10% av priset för en gummibåt. Den var som väntat mycket rankare än vår gamla jolle, men vi vande oss ganska snart och nu tycker vi den är riktigt bra. Den är dessutom mycket oömmare och lättare att laga än en gummibåt.

Den 25e april var vi klara, i alla fall med det viktigaste, och satte kurs mot Nya Kaledonien. De första dagarna var det lugn fin segling, sedan kom den hårda ostvinden.

Det var nu inte oväntat, för den normala vindriktningen så här års är ost eller sydost, men vi hade hoppats på lite svagare vindar och mer från sydost än det blev.

En av fördelarna med att segla österut, var i alla fall att vi kom tillbaka till platser vi kände igen. Det har inte hänt särskilt ofta under vår segling, men när vi nu seglade in i Noumea visste vi t.ex. redan hur man klarerade in, var bankomaten låg och var man köper bröd och ost en söndag

Vi stannade ett par dagar i staden och seglade sedan ut bland öarna. Där besökte vi några gamla favoriter, som den mycket lugna och stilla viken Baie de Prony.

Den längsta tiden tillbringade vi sedan på ett nytt ställe. Det var på den fina ön Ile des Pins som ligger ca 80 sjömil söder om Noumea. Ön är mycket vacker med långa vita sandstränder och stora korallrev. Längre in på ön höjer sig små berg och kullar, täckta av tät grönska och de toppiga höga barrträden, Norfolk Pine, som gett ön dess namn. Vi kryssade fram mellan reven och ankrade i flera fina vikar där vi badade, solade och besökte de små byarna. En dag hyrde vi en skoter och åkte runt hela ön. Den är ca 15 km lång och ungefär lika bred. Vägarna var asfalterade och fina, fast det fanns inte så många. Det var mest skog och ganska öde, men vi kom också ut på flera fina sandstränder och besökte ett par vackra droppstensgrottor.

Efter en månad i Nya Kaledonien klarerade vi ut och seglade vidare mot nordost och ön Tanna som tillhör Vanuatu. Även nu var det motvind, men inte så hård som på förra överfarten. Den här överfarten var dessutom betydligt kortare och tog bara två dygn.

Igryningen den 4 juni var vi framme och ankrade utanför byn Lenakel. Ankringen var rullig och byn var ganska ful, men det var här man skulle klarera in. Väl iland märkte vi att vi var tillbaka i Vanuatu. Alla log, vinkade och ville prata med oss. Tulltjänstemannen skjutsade oss glatt till banken i grannbyn i tjänstebilen för att vi skulle kunna växla pengar och när vi promenerade tillbaka till båten, stannade genast en liten lastbil och gav oss lift.

Efter inklarering lättade vi ankar igen och seglade runt ön till den skyddade viken Port Resolution. Här mötes vi av leende vanuatubor i utriggarkanoter och i skogskanten låg små byar som mest bestod av bambuhyddor.

På flera ställen i skogen steg det upp ånga från heta källor. En av dem låg på sandstranden nere vid vattenbrynet och den användes av byborna både för bad och klädtvätt och ibland för matlagning.

Hela området runt viken är vulkaniskt och den stora attraktionen är den aktiva vulkanen Yasur som ligger och spyr ut rök ca 12 km väster om ankringen.

En eftermiddag tog vi en guidad tur till vulkankratern. Vi fick först åka en skumpig färd på lastbilsflak till askslätten nedanför själva vulkanen, sedan var det 5 minuters vandring upp till själva kanten. Hela tiden spydde Yasur med ojämna mellanrum ut mörka rökmoln. Väl uppe på kanten fick vi se ett

magnifikt fyrverkeri av glödande lavaklumpar och varma stenar som kastades högt upp i luften. Efter att ha tittat och fotograferat i ca 10 minuter tyckte vulkanen att vi sett tillräckligt och började kasta lavan och stenarna på oss. Det mullrade som av åska och stenarna flög högt över vår huvuden, för att sedan regna ner som jättestora heta hagel bland besökarna. Som tur var blev ingen träffad, men vi drog oss snabbt tillbaka till bilarna och åkte hem.

Efter ytterligare ett par dagar i viken, tog vi adjö av byborna och seglade norrut mot huvudstaden Port Vila. Vi gjorde ett kort stopp på ön Erromango som ligger en dags segling från Tanna. Även här blev vi väl mottagna och hövdingen, Chief William, ville visa oss deras grottor. Vi åkte först en kvart i jollen och klättrade sedan upp en liten bit i urskogen. Vår guide, hövdingens dotter, stannade sedan utanför en liten grottöppning och bad oss vänta medan hon bad ”The Old People” om tillstånd att få komma in. Ann-Christine hade som vanligt läst på bättre än Lasse och visste vad vi skulle få se, men Lasse blev mycket förvånad när han kröp in i grottan och stod ansikte mot ansikte med fem väl bevarade dödskallar med tillhörande skelettdelar. Vi lyckades aldrig få reda på vilka de var och varför de låg där. Det enda guiden sa var att de var mycket gamla. Vi blev i alla fall inte uppätna och efter att ha fotograferat ”The Old People” klättrade vi ut i solen igen och åkte hem.

Senare den kvällen lättade vi ankar och seglade till Port Vila. Där är vi nu och kommer att stanna till efter midsommar, för att sedan fortsätta norrut till de välbekanta öarna från förra året. Det ska bli mycket roligt att återse alla våra vanuatuvänner och se hur mycket byarna har förändrats på ett år.

Glad midsommar

från Ann-Christine och Lasse på La Brique.

 

Resebrev 14 från La Brique

Kvart i sex ringer väckarklockan. Det är ljust ute, lugnt och tyst. Efter frukost och nyheter på radio, åker Lasse till jobbet. Lunch halv tolv och strax efter fem är arbetsdagen slut. Då blir det middag och några TV-program, sedan tillbaka till sängen.

Det här skulle ha kunnat vara en vanlig dag i Uppsala före långseglingen. Lägger man däremot till att det är början av januari, 30 grader varmt och att första delen av jobbresan går med jolle över en vacker turkosblå vik, blir det lite mer exotiskt. Vi har dessutom bara 50 meter till en liten vacker ö med sandstrand och kokospalmer. Den ligger mitt i Vanuatus huvudstad Port Vila.

Här har vi legat förtöjda vid en boj sedan våra uppehålls- och arbetstillstånd blev klara i slutet av november. Om ett par veckor räknar vi med att flytta till ett litet hus och då tar vi med La Brique och ställer henne i trädgården. Det kommer sedan med största sannolikhet att bli ett längre uppehåll i vårt långseglande.

För oss är det just att bo i ett hus som står på land som är det exotiska. Däremot känns det mycket hemtamt att bo och leva i Vanuatu. De senaste två åren har vi varit här i sju månader och lärt känna människorna och en del av deras seder.

Tidigare i år har vi varit på två lokala bröllop. Det första hittade vi av en slump. Vi var ute på en av våra många långpromenader på ön Ambrym, när vi träffade en massa finklädda människor mitt ute i skogen. De kom från byn Fanla och var på väg till ett bröllop i grannbyn Limbul. Bruden kom från deras by och brudgummen kom från Limbul, så det var där bröllopet skulle vara. Alla hade med sig någon present till brudparet och det var som på alla andra bröllop mest olika typer av husgeråd och möbler.

När alla hade kommit, gick de med sina presenter till brudparet som satt i skuggan under en blå presenning, tillsammans med sina familjer. Alla som kom och gratulerade brudparet blev pudrade med vitt parfymerat puder. Det blev snabbt mycket dammigt i det varma tältet, så det var ett under att brudföljet kunde sitta kvar.

Efter att presentutdelningen var klar, var det dags för brudgummens by att betala brudpriset. Det bestod av stora mängder mat, framför allt grönsaker och rotfrukter, men även några grovstyckade kor och levande hönor. Samtidigt hölls det en hel del tal, men det var ingen formell vigsel. Det skulle prästen komma och göra någon annan dag.

Det hela avslutades med att man öppnade jordugnarna och tog fram stora bladknyten med kokta grönsaker och nötkött. En av de ledande männen i byn, Sam, hade tagit hand om oss och förklarat vad som hände och han såg även till att vi fick en rejäl portion med mat.

Det andra bröllopet vi besökte var också på norra Ambrym. Det var mycket likt det första, men här bestod inte brudpriset av rotfrukter och kor, utan av levande grisar och kontanter. När vi hade gratulerat brudparet och ätit, släpade man fram ca 20 grisar och tjudrade dem vid stolpar. Sedan tog brudgummens far fram en lång lista och ropade fram en person i taget som fick sin del. Vissa fick 100 kronor i kontanter medan de riktigt fina gubbarna fick en gris.

En annan fest vi besökte var invigningen av en nybyggd sjukstuga.

Här i Port Vila finns flera privatläkare och ett hyfsat sjukhus, men ute på öarna är sjukvården mycket primitiv. I många byar finns bara en ”sjukvårdare” som kan dela ut malariatabletter och sätta på plåster, men inte så mycket mer. På initiativ från en seglande amerikansk läkare har man på ett par ställen byggt sjukstugor, som under seglingsperioden bemannas av långseglande läkare.

När den nybyggda sjukstugan i Ranon skulle invigas var vi där och deltog i festligheterna.

Hyddorna var byggda på en vacker platå på toppen av en kulle. De var stabilt byggda med murade grunder och vackert mönstrade väggar av bambu.

Festligheterna bestod först av en massa tråkiga tal på både engelska, franska och bislama. Sedan var en dansgrupp där och dansade traditionella danser till nyskrivna sånger om sjukstugan. Till slut kom det viktigaste, maten. Det var ungefär samma mat som på bröllopen, men här fanns även lite ”white mans food” som läkarna hade tagit med. Allt var dukat som buffé och när vi hade serverat oss av godsakerna satte vi oss i gräset framför sjukstugan och åt tillsammans med alla byborna.

Som ni säkert förstått är maten en viktig del av festerna, men det är inte bara på fester som mat är viktigt i Vanuatu. Landets två största exportvaror är nämligen nötkött och kopra (kokos). Överallt ser man människor som samlar och torkar kokosnötter och runt de större byarna ser man ofta stora inhägnade områden med planterade palmer och betande kor. I de mindre byarna har man inga hagar utan korna står bundna vid ett träd i utkanten av byn. Många av dem är vildkor som man fångat och de är inte alltid helt tama. Ibland tog vi för säkerhets skull stora omvägar runt de som såg ilsknast ut.

En dag hamnade vi mitt i en riktig kojakt. Vi var på väg i jollen från sandstranden ut till La Brique, när en ko kom utrusande ur skogen med en hel flock hundar efter sig. Sist kom 6-8 män i 20-års åldern springande med rep och palmblad. Kon var inte det minsta intresserad av att bli fångad, utan sprang rätt ut i havet och simmade iväg. Lasse tog då jollen och vände tillbaka mot land och jagade kon mot jägarna, som försökte fånga den i vattnet med repen. Det var nu inte så lätt, för kon var en nästan fullvuxen och stark tjur, som varken var särskilt rädd för hundarna eller jägarna. Flera gånger fick de ett rep runt halsen eller hornen på den, men varje gång lyckades tjuren komma loss. Ibland såg det ut som om det var tjuren som jagade männen och hundarna. Till slut, sedan de fått låna ett långt rep av oss, lyckades de få fast den ordentligt och släpa hem den till byn.

Nästa dag kom de ut till oss med en hel kanot full av frukt och grönsaker och bytte till sig repet.

Trots att det finns gott om boskap, var det svårt för oss att få tag i nötkött. Ute på öarna finns inga kyl möjligheter, så de slaktar bara till de stora festerna och då endast så mycket som de själva behöver.

Vår största proteinkälla var istället fisk. Vi brukar ofta ha en fisklina ute när vi seglar och i år fick vi en hel del fisk. Det blev tonfisk och guldmakrill men även en del annan djuphavsfisk. Man kan även meta eller harpunera fisk på korallreven, men då riskerar man att drabbas av ciguatera förgiftning. Ciguatera är ett gift som kan finnas i fisk som lever på korallrev. Det ger förutom kraftiga kräkningar även långvariga smärtor i huden, framför allt vid kontakt med kalla eller blöta saker. Upprepade ciguateraförgiftningar kan till och med leda till döden.

De flesta revfiskar kan ha ciguatera, men det är vanligare bland vissa arter och framför allt är risken större hos gamla fiskar. Det finns inget säkert sätt att testa om en fisk har ciguatera. Långseglare förlitar sig ibland på dyra testkit, men de fungerar inte. Lokalbefolkningen har sina egna knep, allt från att ”det syns i ögonen på fisken” till att först bjuda katten på en bit. Vi har valt det enda säkra sättet och det är att inte äta någon revfisk, utan bara djuphavsfisk.

Både bröllopen, invigningen och kojakten upplevde vi medan vi låg ankrade i närheten av byn Ranon på norra Ambrym. Det var ett av våra favoritställen förra året, och även i år låg vi där i flera veckor. Den här gången var vi inte till vulkanen, men vi tog många och långa promenader upp till de små fina byarna i bergen. Under vandringarna kunde vi inte låta bli att köpa några träsniderier, men det blev bara en bråkdel mot förra året.

Ett annat ”gammalt” ställe vi besökte var byn Asanvari på ön Maewo. Förra året när vi var där, ordnade de en trevlig fest för oss långseglare med traditionella danser och god mat. Det var då vi provade vår första kava och sa att det även skulle bli den sista. Men under året har det blivit några fler. Det är nämligen mycket oartigt att tacka nej om man blir bjuden och kava är nästan lika vanligt i Vanuatu som kaffe är i Sverige.

Även i år ordnade de en trevlig fest medan vi var där, men nu tog vi det mycket försiktigt med Chief Nelsons starka kava.

Vi kom även till en del nya ankringar. Det var många områden vi inte hann med förra året, som till exempel de norra delarna av ön Santo. Där gjorde vi två flodturer med jolle. Den första gick uppför floden Matevulu, där det enligt guideboken skulle finnas ett ”blue hole”. Vi visste inte riktigt vad det var, men det var fint och avstressande att på tomgång glida fram genom ett grönt och frodigt landskap. Efter en timme ändrade floden plötsligt färg från grågrönt till djupblått och slutade i ett tjugo meter djupt hål, där vattnet kom upp ur underjorden. Turen tillbaka ner till havet var om möjligt ändå lugnare då vi drev med strömmen och bara styrde försiktigt med årorna.

Den andra turen skulle gå uppför floden Jordan River längst norrut på Santo. Efter trettio minuter längs sandstranden kom vi fram till flodmynningen och som alltid var själva mynningen mycket grund. Vi klev ur och släpade jollen 50 meter och klev sedan ombord igen för att fortsätta. Men snart var det för grunt igen och det blev bara värre och värre. Floden var bred och fin, men mycket grund och efter en timmes slit kom vi till en strid fors. Då gav vi upp och gick iland på en av de många sandreven. Här gick vi runt och letade efter en djupare flodfåra, men det fanns ingen. Innan vi vände hem, passade vi i alla fall på att elda en månads sopor. Det var inte så mycket som man skulle kunna tro. När vi är till havs eller seglar runt bland småöarna, sorterar vi sopor i fyra delar.

Matavfall och hushållspapper kastar vi direkt i havet.

Grövre papper t.ex. kartonger kastar vi i havet medan vi seglar, minst ett par mil från land.

Burkar och glas, sänker vi i havet på djupt vatten långt från land.

Plast eldar vi upp, helst på öde stränder. Det brukar bli en plastkasse i månaden.

I år ankrade vi även i några vikar som inte var beskrivna i den populära pilotboken ”Yacht MIZ MAEs guide to Vanuatu”. Ett av de ställena var byn Narovorovo på ön Maewo. När vi kom dit i slutet av augusti, var vi den första yachten som ankrat där i år. Vi blev som vanligt väl omhändertagna, presenterade för hövdingen och visade runt i byn. Själva byn såg lite förfallen ut, men de hade en fin teknisk skola, där de utbildade bilmekaniker och grovsnickare. En dag gick vi till skolan för vi ville se hur undervisningen gick till i en bambuhydda, men när vi kom dit var det vi som fick prata. De ville veta en del om oss, men framför allt hur det var att bo och arbeta i Sverige. Vi hade med svenska broschyrer och de var mycket intresserade av bilderna, särskilt bilden av en pimpelfiskare som satt på en frusen sjö och fiskade genom ett hål i isen.

Den 21 september var vi tillbaka i Port Vila för att klarera ut och segla till Nya Zeeland för att försöka hitta arbete. Vi hade visserligen pratat lite om att man kunde stanna i Vanuatu, men vi var lite oroliga för cyklonerna och hade dåligt med tid för att leta jobb. Vi kontaktade i alla fall den svenske konsuln, Karl Walderbäck, i Port Vila. Över en kopp kaffe, berättade han att om vi bara fick ett kvalificerat jobb var det inga problem med arbetstillstånd. Dessutom gav han oss en lista på personer som eventuellt var intresserade av en elektronikingenjör.

Efter ett par dagars telefonerande utan att hitta något, gav vi upp och klarerade ut. På väg tillbaka till båten träffade vi konsul Karl, som stod och väntade på oss vid jollen. Han hade troligen fixat ett elektronik jobb, om vi kontaktade TelSat Pacific. En timme senare träffade vi ägaren och på kvällen var Lasse anställd. Företaget tar emot ett antal satelit-TV kanaler och distribuerar dem via mikrovågslänkar till hotell och hushåll i Port Vila. Arbetet består av drift och underhåll av systemet, men i praktiken är det mest frågan om reparationer av TV apparater och satelit mottagare. Det finns mycket få erfarna teletekniker i det här landet, så vi får även in en del andra jobb. Just nu sitter Lasse och försöker att få igång en av Radio Vanuatus FM-sändare.

Stormfågel. Tidigare svensk, nu med hemmahamn Noumea.

Medan vi väntade på att alla papper skulle bli klara, var vi tvungna att vara borta från Vanuatu. Vi seglade då de 300 milen till Noumea i Nya Kaledonien. Där åt vi bagetter och franska ostar, besökte marknader och dansuppvisningar samt seglade runt lite bland de fina öarna och lugna vikarna. Nya Kaledonien är också ett land där vi kunde tänka oss att stanna och arbeta, om det inte hade varit för språket, franska.

Sista november var vi tillbaka i Port Vila och den 9 december började Lasse jobba. Medan Lasse är på jobbet, försöker AC få ordning på alla papper från fem års segling. Det är framför allt alla bilder som ska organiseras, men även kassaböcker och dagböcker.

När vi kom hit var vi lite osäkra på vad vi skulle göra med La Brique under cyklonperioden. Vi fick i alla fall tag i en cyklonklassad boj som ligger på en av de mest skyddade platserna i Port Vila. Dessutom har alla sagt att eftersom det är ett El Niño år ska cyklonerna hålla sig längre österut i Stilla Havet. Detta hade lugnat oss ända till den 27 december, då Zoe kom farande med kurs mot Vanuatu. Zoe var inte bara en cyklon, utan den utvecklade sig till en av de största som någonsin varit i Södra Stilla Havet, med vindar i centrum på ca 100 m/s. Vi fick full fart med att ta bort allt från däck, inklusive segel, bom, radar och vindgenerator. Därefter förstärkte vi förtöjningarna med kedjor och drog även rep från aktre knap och vinschar till bojen i fören. Som avslutning tog vi ut så mycket som möjligt av elektronik, papper och annat fuktkänsligt från båten och körde till vårt hus. När allt var klart satte vi oss ner och väntade samt lyssnade på väderprognoser. Som tur var svängde Zoe söderut och försvann så vi märkte aldrig något av den.

Vårt hus med stormluckorna påsatta inför cyklonen Zoe.

Nu hoppas vi på att cyklonerna håller sig borta, i alla fall tills vi flyttat in i huset och parkerat La Brique med kölen i en grop i trädgården.

Eftersom detta är ett resebrev och vår resa för tillfället har tagit paus, kommer det här att vara det sista resebrevet från La Brique tills vi lämnar Vanuatu. Om det kommer att ta 6 månader eller 6 år vet vi inte idag.

God fortsättning på 2003

från Ann-Christine och Lasse på La Brique.

 

Vardag i Vanuatu (Resebrev 15 från La Brique)

La Brique ligger ankrad, ensam och öde på yachtankringen i Vanuatus huvudstad Port Vila. Hon ligger högt i vattnet och visar minst 2 dm av bottenfärgen, ankarkättingen är grön av sjögräs och både vindroder, radar och vindgenerator är bortmonterade.

Det låter ganska sorgligt, men är inte så farligt som man kan tro. Varje helg kommer vi ut på besök och hon har den senaste månaden fått en välbehövlig putsning och lackning inombords. Hon har också mått mycket bra av att få vila från alla smulor, kletiga fingrar och framför allt, spillt vatten och kondens från oss människor. Det var länge sedan hon var så torr och fräsch inuti som hon är nu.

Själva har vi det mycket bra i vårt hus här i Vanuatu. Även vi har haft ett års välbehövlig paus från seglandet. När vi kom in till Port Vila, i december förra året, hade vi bott 66 månader ombord och var ganska trötta på att skvalpa omkring på havet eller vara heltidsturister.

 

I början av februari flyttade vi in i vårt lilla gula hus. Det är 50 kvadratmeter, har ett stort allrum med barkök, ett sovrum och ett badrum med varmdusch. Det ligger ca 100 meter från en lång sandstranden och vi har fin utsikt över havet, med Hideaway Island och inseglingen till Port Vila.

Runt huset har vi en stor trädgård med massor av olika tropiska fruktträd och varje dag går AC en runda och plockar dagens lunch. Just nu är det mango och papaya som är mogna.

På helgerna brukar vi ta med oss vår blandrashund, Pippi, på en lång promenad bland kullarna bakom huset. De är ett par hundra meter höga och täckta av tät regnskog, som ibland öppnar sig i små lokala trädgårdar. Där ligger också en av Port Vilas stora turistattraktioner, vattenfallet ”The Cascade Waterfall” med sina välskötta promenadstigar och badbara sötvatten dammar.

Från huset har vi 10 km till centrala staden och dit tar vi oss med cykel eller tjänstebilen.

Där finns i stort sett allt som vi behöver förutom en del svenska specialiteter som sill och Kalles kaviar. Det finns däremot gott om ”svenskt” öl, för bryggmästare Lennart, som driver landets enda bryggeri, är svensk och han har ett visst samarbete med Pripps. Lennart visar gärna sitt bryggeri för alla besökande skandinaver och visningarna brukar avslutas med frikostig provsmakning.

Det bor totalt 6 svenskar här i Port Vila och vi träffas lite då och då för att öva vårt modersmål och äta lite svensk mat. Då får vi nykomlingar chansen att lära oss mer om Vanuatu och dess seder av gamlingarna på ön, Karl och Claes. Karl har varit här i 15-20 år och Claes närmare 25. Han är till och med Vanuatumedborgare.

De mesta vardagssederna får vi annars från våra lokala arbetskamrater och grannar. Ja, det är faktiskt våra arbetskamrater, för även AC har arbetat en del på Lasses jobb det senaste halvåret.

Eftersom hon inte har något arbetstillstånd får hon bara ta oavlönade volontär arbeten på sjukhus, skolor eller liknande. Då kändes det mycket friare för henne att då och då hjälpa till på Lasses jobb. Det har framför allt blivit kvalitetsarbete, som att göra upp arbetsrutiner, hålla koll på de kundapparater som ska lagas samt att göra inventeringar.

AC har jobbat när hon har haft lust och det har blivit ca 3 eftermiddagar i veckan.

Lasse har varit tvungen att jobba även när han inte har haft lust, men han har å andra sidan fått betalt. Det var lite ovant att få fasta rutiner efter 5 års segling, men det har gått ganska bra. Det som märks mest, är att tiden går så fort. Dagarna bara försvinner och på kvällarna blir det mest mat, TV och sova. Det är egentligen bara på helgerna som det blir tid över för privata saker, men så var det ju även i Uppsala.

Utsikt från vår altan.

Det har blivit vardag att leva i Vanuatu. När vi satte oss ner för att skriva kändes det inte som vi hade så mycket att berätta, men efter ett år här är det är lätt att förbise det exotiska och märkliga i vardagen.

Här är det ändå inte riktigt som i gamla Sverige. När jag lyfter blicken från datorn ser jag hur solen skiner över gräsmattan, palmerna vajar i brisen och vågorna plaskar mot stranden. Då och då hörs en duns när en mogen kokosnöt faller till marken. Några av gårdens hundar ligger slött i skuggan och tuggar på ett ben. När det blir lite svalare kommer de att springa runt och jaga varandra eller brottas på gräsmattan. Just nu i mitten av december är det 31 grader varmt, solsken och dagarna är långa. Det är ljust från före 5 på morgonen till närmare 19 på kvällen.

När det blivit svalare blir alla lite aktivare. I bakgrunden lagar grannarna sin gamla kanot.

Runt midsommar var dagarna fyra timmar kortare och termometern höll sig runt 25 grader på dagarna och under 20 på nätterna. Då passade vi svenskar på att fira med glögg, pepparkakor och Janssons frestelse. Svensk kolonin var då betydligt större än normalt, för det var mitt under seglingsperioden, så även flera av årets gästande svenska seglare var med.

Trots att vi nu bor på land, vill vi gärna ha kontakt med långseglarna som passerar, dels för att kunna ge dem lite Vanuatu tips, dels för att få höra vad som händer inom långseglingen. Därför hade vi i början av säsongen satt upp ett anslag vid Yachting World med våra namn och telefonnummer. På det viset fick vi kontakt med de flesta skandinaviska båtarna som passerade Port Vila i år och det var ca 20 stycken.

Om vi sedan lämnar vårt hus och tar vägen mot Port Vila, kommer vi snart till en av förorterna, byn Mele. Det är inget betong getto med höghus utan här har alla hus bara en våning och ytterst få är byggda av betong. Några är gjorda av murade cementblock, men de flesta är byggda av korrugerad plåt och naturprodukter som palmblad, bambu och skogspinnar. De rostiga plåtarna är inte särskilt vackra, men det är mycket högre status att bo i ett rostigt plåthus än i en vacker bambuhydda.

När vi passerar floden som rinner genom Mele ser vi flera kvinnor som står i vattnet och tvättar kläder. Här tvättar de även sig själva, men mycket sedesamt med alla kläderna på.

Lite längre uppströms tvättar sig männen och här tvättar de även byns bilar.

Många av landets bilar skulle inte klara en svensk bilbesiktning. Här kör man omkring med allt som rullar. Det är helt oväsentligt om alla dörrar och stänkskärmar finns kvar. På vissa bilar är axlar och fjädring så slitna och krokiga så hjulen pekar åt alla håll och då ska vi inte tala om rostangreppen. Polisen har ibland trafik razzia, men då kollar de mest att man betalat skatt, att nummerplåtarna är hela och att föraren har körkort.

Trafiksäkerheten i övrigt verkar inte heller vara så viktig. Det är nog bara vi i hela landet som använder bilbälte. Här åker folk gladeligen stående på flaken, sittande överst på ett stort grönsakslass eller till och med sittande på taket på lastbilarna. Det märkliga är att det är mycket få allvarliga trafikolyckor i landet. Det beror troligen på att alla kör sakta, de flesta ligger under 60 km/h på landsväg och 30 i sta´n. Taxibilarna kör aldrig över 30.

När man kommer in till centrala Port Vila är det inte så stor skillnad mot Sverige. Här finns stora bankpalats och hotell, köpcentrum och små butiker, bilhandlare och datoraffärer och massor med folk. Här är det människorna som gör den stora skillnaden.

För det första är de flesta svarta. Hudfärgen på Ni-Vanuatuborna varierar från svart till ljust chokladfärgad, men alla är betydligt mörkare än vi. Det ser man inte som något fint eller fult, utan det bara är så. I vissa länder blir man nerslagen eller skjuten om man kalla någon för svart, men inte här. Här är det en helt accepterad beskrivning av en person.

Det andra man lägger märke till är klädseln. Många går idag klädda i t-tröjor och jeans, men en hel del av kvinnorna bär fortfarande den klassiska färgglada klänningen ”Island dress” som lyser i folkvimlet. Förutom klänningarna, är det alla leenden som lyser upp staden. Alla här, även i storstaden, är mycket vänliga och hjälpsamma, man får alltid ett vackert leende och ett vänligt ord av kassörskan i mataffären och många både kända och okända vinkar glatt när vi kommer körande i bilen.

Vanuatu har även andra exotiska fenomen som är lite besvärligare. Det besvärligaste för oss seglare är orkanerna. Förra perioden låg vi förtöjda vid en bra orkanklassad boj i hamnen, men ingen boj i Port Vila kan klara en kraftig orkan. Våra planer på att gräva ner båten i trädgården visade sig bli för dyra, så i år ska vi ta upp La Brique på det lokala småbåtsvarvet. Hon kommer att stå surrad i en av deras kraftiga vaggor, men det är fortfarande ganska nervöst när orkanerna nu flyttar över på södra halvklotet. Förhoppningsvis kommer ingen hit i år heller.

Som ni nog förstår, trivs vi mycket bra som Vanuatubor. Hade det inte varit för det svenska pensionssystemet och det låga löneläget i Vanuatu, kunde vi ha stannat här mycket länge. Som det är nu, räknar vi med att segla vidare västerut i juni 2004 eller senast 2005.

God jul och Gott Nytt År

önskar Ann-Christine och Lasse på La Brique.

 

Resebrev 16 från La Brique

Under hela vår segling har vi försökt undvika orkaner, men nu gick det inte att komma undan. Som tur var låg La Brique säkert surrad på land och vi satt i vårt lilla gula hus på Vanuatu.

Varningarna började komma in för ett par dagar sedan och nu var alla förberedelser klara, vinden hade ökat och det ösregnade. Vi satt inne i vardagsrummet tillsammans med trädgårdsmöbler, cyklar, blomkrukor och allt annat som kunde blåsa bort. Till och med jollen hade vi lyckats trycka in och bilen hade vi kört in på verandan för att skydda den mot fallande träd och kringflygande bråte. Det var mörkt inne för alla fönster var täckta med tunga fönsterluckor, så vi satt i lampsken och väntade på Ivy. Det var eftermiddag den 25:e februari.

Vinden ökade hela natten och vi förväntade oss att Ivy skulle ha försvunnit söderut på morgonen, men hon låg kvar strax norr om Efate i ett helt dygn och inte förrän på eftermiddagen 26/2 passerade ögat Port Vila. Det blåste hårt hela tiden. Enligt väderrapporten låg vinden på 50 m/s med byar på över 60. Vi trodde inte att det var så mycket, men det kan bero på att vi hade lite lä från kullarna norr om oss och sedan märks inte vinden lika mycket i ett stenhus som den gör på en liten segelbåt. Det var ibland så pass lugnt att vi kunde gå ut på verandan i lä bakom bilen och titta på ovädret. Annars höll vi oss inne hela dagen. Där var det mörkt. Elektriciteten hade försvunnit redan på morgonen, så vi hade bara fotogen lampor som ljus och vattnet fick vi ta ur dunkar. Spisen fungerade i alla fall, för den gick på gas.

På morgonen den 27/2 var ovädret över. I trädgården låg flera omkullblåsta träd, många nerblåsta grenar och miljoner sönderblåsta löv. De löven som satt kvar på träden var så skadade att även de föll av de närmaste dagarna. Alla bananer och papaya var också förstörda, men husen och bilarna hade klarat sig bra

La Brique klarade sig också bra i sin kraftiga vagga på båtvarvet. Vindexen och pilen till vindinstrumentet i masttoppen hade blåst bort, men i övrigt var allt bra. Den enda båten på varvet som fått några större skador var varvsägarens egen. Han hade tagit upp den i sista minuten och slarvar med surrningen, så den hade blåst omkull. Den låg på marken med två stora hål i skrovet.

I hamnen hade två koreanska fiskebåtar sjunkit och en stor rysk fiskfabrik hade blåst upp på ett rev, en 35 fots segelkatamaran som tillhörde ett av hotellen hade sjunkit och flera av fritidsbåtarna i hamnen hade fått skador.

Inte oväntat hade många av Port Vilas TV-antenner och paraboler blåst sönder, så Lasse hade massor med jobb de närmaste veckorna. Ja, det varade enda tills det var dax för oss att lämna Vanuatu och börja segla igen.

Redan före orkanen hade vi bestämt att vi skulle fortsätta västerut i år. Det var ett mycket svårt beslut, för vi trivdes bra med både jobb, vänner och boendet i Port Vila. Det som framförallt avgjorde var det låga löneläget i Vanuatu och det svenska pensionssystemet. Ska vi överhuvud taget kunna klara oss på våra pensioner måste vi tillbaka till Sverige och jobba.

La Brique hade nu stått obebodd och urplockad i över ett år, så det var mycket som måste göras för att få henne sjöduglig igen. Medan Lasse sprang på taken och lagade TV-antenner hade Ann-Christine bråda dagar med att slipa, lacka, sy och inventera. På helgerna hjälpte Lasse till med båtjobben och plastade den läckande jollen, gjorde välbehövlig service på motor och vindroder, samt kollade all elektronik som stått oanvänt. Det mesta hade klarat sig förvånansvärt bra. Det var bara autopiloterna som vägrade starta. De hade båda fått saltvattenskador på kretskorten, men efter mycket tvättande och lödande fick vi i alla fall igång den ena. Vi hade också problem med spisen. En av plattorna brann dåligt och sotade. Det visade sig att en liten spindel hade flyttat in i luftintaget till brännaren. När vi jagat ut den fungerade spisen bra igen.

Lasses sista arbetsdag var torsdagen den 8:e april. Vi hade sedan två dagar på oss att flytta ut ur huset innan vi skulle flyga till Sverige. La Brique låg då fortfarande på land, så det blev många vändor upp och ner för stegen. När huset tillslut var tomt, var båten mycket full. Trots att vi hade varit försiktiga, hade vi köpt en hel del nya saker medan vi bodde i huset.

Tidigt på morgonen den 11:e april började vi flygresan mot Sverige. Första stoppet var i Brisbane, Australien. Där hade vi tänkt att besöka alla Skandinaviska seglare som skulle vidare i år och höra om deras planer. När vi kom till marinan i Scarborough visade det sig att alla utom en redan hade åkt. Det var Onyx och de höll på med de sista förberedelserna före avfärd. Vi låg alltså långt efter de andra och skulle få svårt att hinna ikapp.

Månaden i Sverige var mycket bra. Det var naturligtvis trevligt att träffa släkten och alla gamla vänner och vi hade dessutom en fantastisk tur med vädret. När vi kom i mitten av april, var det strålande sol och det låg fortfarande snö i skogsbackarna. När vi sedan reste igen efter en månad, blommade både hägg, syren och fruktträd och det var sommar i luften.

Den 23:e maj var vi tillbaka i Port Vila. Nu började en hektisk tid med att få La Brique klar för sjösättning. Det var den vanliga vårrustningen med bottenmålning och vaxning, men sedan skulle också allt som vi tagit bort inför orkansäsongen tillbaka. Det var solpaneler, vindgenerator, livflotte och det mesta av den löpande riggen. Dessutom skulle allt vi burit ombord från huset stuvas och monteras. Efter en veckas hårt och smutsigt arbete kunde vi sjösätta, men det tog ytterligare tre veckor innan allt var klart för avfärd. Då hade vi även ordnat visum till Papua Nya Guinea och beställt kryssningstillstånd till Indonesien. Pappersarbetet för att få segla i Indonesien är besvärligt, så många seglare brukar åka med någon av de två rallyn som går från Darwin varje år. Då tar tävlingsledningen hand om alla formaliteter och dessutom är det en massa festligheter i samband med både start och mål. De flesta av våra seglarvänner som skulle norrut var med, men vi hade inte en chans att hinna till Darwin i tid. Vi hade fått tips om att man istället kunde ordna kryssningstillståndet via Internet genom att kontakta Bali Marina. Det fungerade utmärkt, så innan vi lämnade Vanuatu mailade vi alla papper till dem. När vi sedan så småningom kom till Darwin, hade vi fått alla nödvändiga papper till vårt hotmail.

I slutet av juni lämnade vi Port Vila efter många avsked. Det värsta var nästan att åka ifrån vår lilla hund Pippi och hennes kompis Earny från grannhuset. Pippi lämnade vi till en svensk-australiensisk familj med tre barn och ett stort hus, så hon skulle säkert få det mycket bra, men ändå kändes det svårt att åka.

Den 22:a juni lättade vi ankar. Framför oss hade vi en lång segling i områden som var ökända för byråkrati, pirater och annan kriminalitet. På mindre än 6 månader skulle vi från Vanuatu via Papua Nya Guinea, Australien, Indonesien, Singapore och Malaysia till Phuket i Thailand, en sträcka på 6000 sjömil. Det är ungefär lika långt som från Stockholm till Kapstaden. Dessutom skulle det vara dåligt med vind, så vi skulle vara tvungna att gå långa sträckor för motor. Det visade sig att all oro var obefogad förutom motorgången. Alla vi träffat har varit mycket vänliga och tillmötesgående och myndigheterna har varit trevliga, flexibla och hjälpsamma.

Vårt första stopp var på Louisiaderna. Det är en ögrupp som tillhör Papua Nya Guinea och ligger i sydöstra hörnet av landet. Seglingen dit, ca 1000 sjömil, gick lätt med i huvudsak medvind. De första dagarna var visserligen jobbiga och vi var båda sjösjuka, men det berodde mest på att vi inte varit till havs på 18 månader. När vi väl vant oss kändes det bra att vara på sjön. Dagarna gick lätt, solen sken över det blå havet, ibland kom några delfiner och hoppade en stund runt båten och en dag gled en 10 meter lång val förbi.

Tidigt en morgon gick vi in genom det stora revet runt Calvados öarna och ankrade utanför den första lilla ön Nimoa. När vi var på väg in i viken kom en man ut i sin utriggarkanot och välkomnade oss och guidade oss sedan mellan korallerna till en bra ankarplats. Vi blev sedan kvar på Nimoa i 5 dagar. Där promenerade vi längs stränderna, besökte missionsstationen, sjukhuset och skolan. Överallt möttes vi av leenden. De var dock inte vita leenden utan röda, för alla tuggade betel, män kvinnor och barn. Många var också intresserade av byteshandel. Det kom ofta ut kanoter till oss med frukt, grönsaker, hantverk och ibland hade de även med en nyfångad hummer. När de sedan åkte tillbaka hade de med sig kläder, fiskeredskap, plastburkar och cigaretter. Ganska snart var våra matförråd fulla igen.

Vi skulle gärna ha stannat längre, men vi var tvungna att ta oss till provinshuvudstaden Missima för att klarera in hos tull och immigration. För att inte överanstränga oss, dagsseglade vi sakta västerut längs Calvados kedjan. På kvällarna ankrade vi bakom någon ö och låg ofta kvar en dag innan vi fortsatte. När vi kom till Missima hade vi redan varit i landet i 10 dygn och det brukar inte myndigheterna tycka om. Så var det inte här. Det enda problemet vi hade med myndigheterna var att det tog nästan två dygn innan de hade tid med oss.

Under tiden tittade vi lite på samhället. Det är centralorten för området, men fortfarande bara en liten ful håla. Där fanns ett par små affärer och en grönsaksmarknad längs en dammig gata, men inte så mycket mer. Vi satt mest på båten och väntade medan vi tittade på den lokala krokodilen. Den bodde i mangroven 100 meter från vår ankring och låg mest i ytan och såg ut som en stock. Enligt lokalbefolkningen var det en snäll krokodil, för den hade aldrig bitit någon, men de sa samtidigt att vi nog inte skulle bada. Nu var det ingen risk att vi skulle göra det, för vattnet i viken var mycket dåligt. När vi tillslut fått våra stämplar seglade vi därför omedelbart tillbaka till det klara fina vattnet i Calvados kedjan.

Vi besökte flera öar och promenerade längs de fina sandstränderna på läsidan eller klättrade på de svarta vassa klipporna på den mer utsatta vindsidan. Vattnet utanför var blått och klart och korallerna på botten var ovanligt fina med klara, starka färger. Vi besökte också flera byar och överallt var alla lika vänliga. Husen var byggda av skogspinnar och stod på stolpar. Nedanför gick massor av grisar och höns och lite utanför byarna låg trädgårdarna. De var väl inhägnade med gärdesgårdar av ris och pinnar för att skydda dem mot grisarna. Byborna fiskade mycket, mest med lina och krok, men ofta även med spjut från sina urholkade trädstamskanoter. Vid längre resor mellan öarna seglade de med stora utriggarkanoter, med segel av hopsatta plastsäckar eller presenningar. Ibland använde de istället sina snabba plastbåtar med utombordare, men oftast hade de ingen bensin.

Förutom segelkanoterna, var det inte många båtar i området. I de flesta vikarna låg vi ensamma och totalt under den månad vi var där, såg vi mindre än 10 segelbåtar och de flesta av dem var i Missima.

Den 3:e augusti avslutade vi vistelsen i Louisiaderna med att dyka på ett gammalt japanskt Zero plan från andra världskriget, sedan satte vi kurs mot Australien och civilisationen.

De 700 sjömilen till Thursday Island var lugna och behagliga med lätta vindar och måttligt med motorgång. Det enda problemet vi hade var med fåglar. Det började egentligen redan på vägen till Louisiaderna. En kväll kom en stor havssula, ungefär så stor som en gråtrut, och satte sig på solpanelen. Lasse försökte jaga bort den ett par gånger med vårt gamla paraply, men när den envisades med att komma tillbaka gav han upp. Resultatet blev att det tog över en timme nästa dag att tvätta bort all fågelskiten. Efter det var vi envisare med paraplyet och jagade bort alla fåglar som kom ombord. På vägen till Horn Island kom det i alla fall en likadan fågel och satte sig utom räckhåll i masttoppen. Den försökte sätt sig på vindexen trots att det gungade en hel del. Det hela slutade med att fågeln snart flög bort och lämnade kvar en halv vindex. Resten hade gått i sjön.

Vi stannade bara ett par dagar vid Thursday Island för vi ville vidare till Darwin. Innan vi fortsatte gick vi till myndigheterna för att få kryssningstilstånd och passade då också på att få strömtabellen för sundet ut till Golf of Carpentaria. Sundet är bara några hundra meter långt, men strömmen kan bli 4-6 knop så det är gäller att komma vid medström.

Samma problem fick vi sedan på många ställen under seglingen. Det var ofta svårt att få information om strömmarna i Indonesien och Malaysia, så det hände flera gånger att vi kom vid fel tid. Då var det bara att vända och gå in i någon vik och ankra, istället för att sega sig fram mot strömmen med mindre än en knops fart över grund.

Vårt nästa smala pass med kraftig ström var Cape Don, nordost om Darwin. Där lyckades vi passa strömmen och rusade fram i över 10 knop, med gott om strömvirvlar runt oss. Det var på eftermiddagen den 19:e augusti och strax före midnatt ankrade vi i Funny Bay i Darwin. Det var en mörk natt utan måne och det var gott om fiskebåtar, fartyg och bojar, men allt gick bra med hjälp av modern teknik. Vi hade GPSen kopplad till sjökorten i datorn, så där var en röd prick på skärmen som markerade vår position. Radarn var på, så att vi kunde se båtar och bojar och vi styrde med knapparna på autopiloten. Det var som att spela ett TV-spel.

Ankringen utanför segelklubben i Darwin är lite speciell. Det är ganska långgrunt och tidvattnet kan variera med ca 7 meter. Resultatet blev att vi måste ankra ca en kilometer från stranden och ändå hade vi bara 0,5 meter vatten under kölen vid lågvatten. När vi sedan kom iland vid högvatten och skulle ut igen vid ebb, var vi tvungna släpa jollen ca 300 meter ner till vattnet. Det blåste dessutom en ganska kraftig sjöbris på eftermiddagarna med 1 meter höga, korta och branta vågor, så vi var ofta genomblöta när vi kom hem. Som tur var fanns det små vagnar på segelklubben som vi kunde dra jollen på och det fanns omklädningsrum så vi kunde byta till badkläder innan vi började hemfärden.

När vi väl var iland, tyckte vi att Darwin var en fin stad. Det finns gott om affärer av alla slag, många turistaffärer men också båtaffärer, kopieringsfirmor och stora matvaruhus. Det finns även många bra cykelvägar runt staden och en av de sakerna vi tagit med från Vanuatu var våra cyklar. Det är normalstora 18 växlade mountain bikes som tar mycket plats, men vi tyckte det var synd att göra oss av med dem. Vi visste först inte hur vi skulle stuva dem, men sedan vi tagit av hjul, trampor och styre blev de hanterbara paket som fick plats i förpiken. Nu var de bra att ha. Vi cyklade runt en hel del och jagade båtprylar och besökte gamla segelbekanta i marinorna. Det fanns några få kvar i Darwin, men de flesta var redan långt uppe i Indonesien.

Efter drygt två veckor i Darwin var vi klara att fortsätta. Den 4:e september lättade vi ankar och seglade mot ön Flores i Indonesien. Nu var det slut med vinden. Det är ca 650 sjömil från Darwin till Flores och när vi har fulltankat i alla dunkar har vi diesel för ca 350 mil. Vi måste alltså segla minst 300 sjömil. Vädret var fint och soligt, men vinden var mycket svag. På nätterna gick vi för motor, men dagtid försökte vi segla. Det gick mycket sakta så till slut gav vi upp. Vi startade motorn och lade om kurs till ön Roti i stället. Där gick vi in i en fin skyddad vik och ankrade. Det låg ett stort färjeläge längst in i viken, men det fanns ingen diesel. Vi åkte iland med en dunk och frågade och blev då skjutsade på motorcykel till en ”bensin mack”. Det var ett fallfärdigt hus med ett antal oljefat på gården. Ett av dem innehöll diesel och de mätte upp 20 liter till oss med ett vanligt litermått. Pris: 2 kronor per liter.

Nu kunde vi ta oss vidare till Flores och sedan västerut via Rinca, Gili Air och Lombok till Bali.

Rinca är grannön till den mer kända ön Komodo. Det är en av de få öarna i världen där det lever Komodo varaner eller ”Komodo dragons”. De är stora köttätande ödlor som kan bli 3 meter långa och väga över 100 kg. Vi gick in och ankrade i viken utanför nationalparken och gick sedan upp till ranger stationen. När vi kom dit hade några drakar just jagat och dödat en hjort alldeles utanför vandrarhemmet och höll som bäst på att äta upp den. Vi stod länge och tittade på dem, men höll oss på respektfullt avstånd.

Dagen efter gick vi en guidad tur på ön och såg då flera ödlor som låg och vilade eller väntade på byte. Vi fick då komma så nära som en meter från dem. De var inte intresserade av oss, men det har hänt att de även anfallit människor. För säkerhets skull hade guiden med sig en lång grov påk.

När vi kom till Bali gick vi in i Bali Marina. Där träffade vi andra långseglare för första gången sedan Darwin. Det var den svenska långfärdsbåten New Life, nu med ny svensk ägare och besättning. Torben i den danska båten Blåtunga var också där, samt flera tyska segelbåtar.

Vi blev kvar en vecka på Bali och ägnade större delen av tiden åt att vara turister. Vår första utfärd gick med cykel från marinan till turistområdet runt Kuta. Här fanns det inga fina cykelvägar som i Darwin, utan vi tog oss fram 10 kilometer längs en hårt trafikerad motorväg full av bilar och motorcyklar. Det var bullrigt och troligen farligt, men vi kom i alla fall både fram och tillbaka.

Efter det lämnade vi cyklarna hemma och hyrde i stället en bil i tre dagar. Vi körde norrut, upp i bergen och besökte kulturstaden Ubud. Här såg vi Balinesiska danser, tog en promenad bland alla aporna i Monkey Forest och trängdes bland stånden på marknaden. Där fanns det mycket fint som man skulle kunna köpa och allt var billigt, men tyvärr är La Brique full.

Lovina Beach är en populär ankring på norra Bali. Det var vårt nästa mål, för vi ville se vika båtar som låg där, men viken var tom. Hela byn var ganska öde, för dels var det lågsäsong och dels lider turistindustrin fortfarande svårt efter Bali bombningen 2002. Många fina resorter står tomma och förfaller både på Bali och på grannön Lombok.

Det var ganska besvärligt att köra bil på Bali. Vi var i och för sig vana med vänstertrafik från Australien och Nya Zeeland, men här körde inte riktigt alla till vänster. Det hände då och då att det kom några motorcyklar på fel sida och ibland även någon bil. Trafiken var också mycket tät, men det var framför allt svårt att hitta. Vår nyköpta karta stämde inte med verkligheten och vägskyltarna var svåra att förstå, så vi körde fel flera gånger. Tillslut hittade vi alla fall tillbaka till La Brique. Vi blev kvar ytterligare en dag på Bali och passade på att köpa en massa god och billig mat på Makro, sedan kastade vi loss. Nästa mål var staden Kumai på Kalimantan, Indonesiska Borneo.

Redan som liten hade jag hört talas om Borneos djungel med sina huvudjägare och stora apor, men trots att vi stannade en hel vecka i Kumai och gjorde en båttur långt in i djungeln såg vi inga huvudjägare. Alla människor vi träffade var lika vänliga och trevliga som i övriga Indonesien. Däremot såg vi många apor som gibbonapor, näsapor, makaker och framför allt orangutanger. Makaker finns det överallt, men de andra såg vi bara under ett besök i nationalparken Tanjung Puting.

Utfärden startade tidigt en morgon med en hissnande båtfärd längs en smal, grund och krokig flod. Vi var tre turister plus guide och båtförare i en liten racerbåt som kryssade mellan stockar och flytande grenar i 15 till 20 knops fart under närmare två timmar. Förutom bullret från motorn var det fascinerande att rusa fram mitt inne i urskogen. Då och då skymtade vi små primitiva hus längs stränderna och vid ett av de många stoppen såg vi en hel flock näsapor.

Huvudmålet med utfärden var att se orangutanger. Nationalparken tar emot tama och föräldralösa orangutanger och försöker få dem att klara sig själva i naturen. De hjälper dem då med mat varje dag och vid matningstillfällena får turister vara med. Vi satt på bänkar mitt ute i skogen och på en plattform 10 meter bort låg maten. Genast kom de brunröda intelligenta aporna. De var i alla storlekar, från små ungar till hannar på över 100 kilo. Senare såg vi flera orangutanger på skogsstigarna och runt ranger stationen. Några kom så nära att vi kunde ta på dem och de såg mycket mänskliga ut, med fantastiskt uttrycksfulla minspel.

Den 24:e oktober passerade vi ekvatorn på longitud ost 105^o25´ Vi var då på väg till Batam Island för att klarera ut och hade tänkt stanna där i minst en vecka för att vila efter seglingen genom Indonesien. Marinan vid Nongsa Point var fin och inte så farligt dyr, men tyvärr var den rullig och låg mycket långt ute på landet. För att komma till närmaste stad och mataffär var vi tvungna att åka taxi i 40 minuter och det var dyrt.

Vi stannade bara i tre dagar, sedan sade vi adjö till Indonesien och gick mot Singapore. Vår rutt skulle då korsa en av världens mest trafikerade farleder, så det var lite pirrigt när vi gick norrut i morgondiset. Hela Indonesien hade i och för sig varit fullt av båtar, framför allt fiskebåtar. De var överallt, särskilt på nätterna och de förde sällan riktiga ljus. I bästa fall hade de ett starkt arbetsljus tänt, men ofta hade de bara en svag vit lampa eller ingenting. Därför hade vi alltid radarn på när vi seglade i mörker. Det hjälpte, men fiskebåtarna var för det mesta byggda av trä och gav mycket svaga ekon på radarn. Många gånger syntes de bara en halv sjömil.

Det var inga problem att se tankfartygen utanför Singapore, där var problemet att hinna korsa fartygsleden utan att bli påkörd. Vi såg pärlbandet med stora båtar som kom från båda hållen, och det kändes som att försöka korsa Essingeleden i rusningstrafik. När vi kom lite närmare visade det sig att det fanns stora luckor mellan båtarna, så till slut behövde vi bara stoppa eller väja ett par gånger innan vi var över på andra sidan.

Vi siktade på östra sidan av Singapore och gick sedan runt ön i det smala sundet mot Malaysia. Vårt mål var staden Johor Bahru, JB, som ligger i Malaysia men har vägförbindelse med Singapore.

Här hann vi ifatt våra gamla vänner Jörgen på Sea Tramp samt Ole och Kirsten på Voi Voi. Det var då två år sedan vi senast träffade dem och det var mycket trevlig att ses igen.

De hade redan legat flera veckor i JB och kunde visa oss alla bra affärer, matställen och hur bussarna till Singapore fungerade. Johor Bahru är en lagom stor, trevlig och modern stad. Där finns flera stora varuhus och oräkneliga små restauranger. Allt var billigt, särskilt DVD-filmer och dataprogram. Även datorer och kameror var billiga men utbudet var betydligt större och modernare i Singapore.

Bussen dit tog ca en timme och vi åkte över ett par gånger. Det blev varken kamera eller dator, men vi köpte en ny 220 volt inverter i stället för den gamla som brann upp på vägen till Darwin.

Normalt lagar vi all mat ombord, men i Malaysia var maten på de enkla matserveringarna så billiga att vi åt lunch ute varje dag. Vi fick en rejäl portion ris med någon gryta eller kyckling för 10-15 kronor per person. Efter en sådan lunch räckte det med frukt eller sallad till middag.

Förutom att vattnet i sundet var extremt skitigt, var ankringen i Johor Barhu mycket bra och säker. Vi låg med tullens patrullbåtar på ena sidan och marinpolisens kanonbåtar på den andra och när vi rodde iland, drog vi upp jollen på marinpolisens område.

Vi stannade kvar i två veckor, men sedan ville vi fortsätta norrut för att träffa gamla Ericsson vänner i Kuala Lumpur.

Seglingen uppför Malaysias kust var annorlunda mot vad vi var vana vid. Dels blåste det inte, så vi gick för motor hela vägen. Det var inte längre något nytt och vi trivdes ganska bra med det. När vi väl vant oss vid bullret var det mycket bekymmersfritt att gå för motor, inga segel som behövde passas, det lutade inte och batterierna var alltid fulladdade. Det speciella med den här sträckan var att vi kunde dagssegla hela vägen och ankra på kvällarna. På det viset fick vi sova på nätterna och slapp kryssa mellan fiskebåtar och nät i mörkret. Det fanns några öar att lägga sig bakom och lite närmare land var det så grunt så det gick att ankra överallt. Dessa ankringar var dåligt skyddade, men vi hade svaga vindar och små vågor hela tiden så, det fungerade bra. Vi hade däremot onödigt mycket åska. Nästan varje kväll drog det in mörka moln och vid femtiden började det regna och blixtra. Vi klarade oss bra, men en tysk båt fick all elektronik, från radiosändare till vindgenerator, förstörda av ett blixtnedslag.

När vi skulle åka till Kuala Lumpur parkerade vi La Brique i Admiral Marina i Port Dickson och tog bussen därifrån. Expressbussen kostade bara 15 kronor per person för en resa på ca 80 kilometer.

När vi kom fram blev vi mycket väl omhändertagna av Anders och Jeanette. Vi bodde hos dem, de bjöd på god mat och visade oss runt till alla turistattraktioner i staden. En speciell attraktion för oss långseglare var IKEA. Där fanns samma möbler som på IKEA i Uppsala, men det vi var intresserade av var den speciell avdelning med svensk mat. Där fyllde vi på vårt matförrådet med både pepparkakor, sill, Kalles och svensk snaps. Det enda som fattades var julskinka, men det får/vill de inte sälja i det muslimska Malaysia.

Efter Kuala Lumpur och Port Dickson gjorde vi ett stopp på turistön Pangkor. Där stannade vi ett par dagar och kollade bland annat båten på undersidan. Ända från Bali har vattnet varit grumligt med mindre än en meter sikt och det har varit mycket skräp som flutit i ytan. Ett par gånger har något fastnat i propellern, men som tur var har vi lyckats få bort det genom slå back i maskin. På Pangkor var vattnet ovanligt fint så där passade vi på att bada. Allt såg bra ut och inte det minsta snöre satt kvar i propellern.

Sista natten före Penang träffade vi den första otrevliga personen i Malaysia. Vi hade seglat hela dagen och när det började mörkna ankrade vi på ett stort grundområde mitt ute i havet, 10 sjömil söder om Penang. Klockan nio kom en ilsken fiskare och sa att vi måste flytta, för han skulle lägga sina nät exakt där vi låg. Det fanns flera kvadratkilometer med tomt vatten runt omkring, men han skulle tvunget fiska där vi var. Efter en del skrikande tyckte vi det var bäst att åka, så vi tog upp ankaret och gick de sista milen till Penang. Där ankrade vi i en liten vik klockan 11 på kvällen och sov gott resten av natten.

Dagen efter, 1:a december, gick vi in i marinan strax söder om bron på Penang. Där förtöjde vi bakom våra gamla bekanta Eva och Öivin på den norska båten Famös. De har legat här det senaste halvåret och verkar trivas. Marinan är liten och har varken duschar eller tvättstuga, men den är välskött, har el och drickbart vatten på bryggan och är mycket billig. Vi betalar 460 kronor i månaden.

Det känns nu som om vi hade hittat en bas för nästa års segling och vi ser fram emot att ligga still ett tag. Här har vi el, vatten, TV, telefon och flera bra köpcentrum inom cykelavstånd och det tar 45 minuter att ta sig till George Town med buss eller cykel. Priserna är låga och utbudet av varor är stort, så som sagt är det synd att det är så fullt på La Brique.

En dryg vecka efter oss kom Sea Tramp och Voi Voi och ankrade utanför marinan så nu är vi en liten nordisk koloni här som ska fira jul tillsammans. Efter det fortsätter vi alla norrut till Langkawi, men sedan tänker vi inte segla längre i år. Våra ursprungliga planer att ta oss till Phuket i Thailand får vänta till nästa år.

God jul och Gott Nytt År

önskar Ann-Christine och Lasse på La Brique.

Segla lugnt.

 

Resebrev 17 från La Brique, december 2004 – december 2005.

Förra resebrevet avslutades bara en vecka före katastrofen, den stora tsunamin 26 december 2004. I Sydost Asien var det framför allt Indonesien och Thailand som drabbades, medan Malaysia som ligger mitt emellan klarade sig mycket bättre.

Vi hade tur som ändrat våra planer och stannat på Penang för att fira jul, i stället för att vara på Phuket i Thailand. Viken Nai Harn på sydvästra delen av Phuket är den stora samlingspunkten för långseglare runt jul. Där låg även förra julen ett stort antal båtar ankrade, däribland flera av våra skandinaviska vänner. Här slog vågen in med stor kraft, men alla vi känner klarade sig utan större skador, även båtarna. Det blev naturligtvis rörigt och stökigt och några båtar slog ihop i de kraftiga strömmarna, men skadorna blev minimala, särskilt om man jämför med vad som hände på land.

Vi hade då just lämnat Penang och var på väg norrut mot Malaysias nordligaste ö, Langkawi. Strax norr om Penang mötte vi några konstiga vågor på det annars lugna havet. De var korta och branta men inte stora, kanske 2 meter, och det bröt ovanligt långt från stranden. Där vi var bröt de däremot inte och efter ca 10 minuter var allt lugnt igen. Det var dock bara lugnt en liten stund, sedan började SMS, mail och anrop på VHFen att strömma in. Mailen och SMSen kom från Sverige där alla undrade om vi levde. VHF-samtalen kom från marinan vi just lämnat. De hade hört rykten om en tsunami och undrade om vi hört eller märkt något, för i marinan hade vattennivån bara långsamt gått upp och ner ett par gånger.

När vi mötte vågorna hade vi gissat att det var en jordbävning, men kunde inte föreställa oss hur stor skada den hade gjort. Det tog åtskilliga dagar innan vi begrep hur enorm förödelse som vågen hade orsakat.

Dagen efter tsunamin kom vi till Langkawis huvudstad, Kuha. Där kunde vi inte se några spår av tsunamin, men ganska snart fick vi rapporter om stora skador på två av marinorna. De är båda mycket väl skyddade laguner med trånga inlopp och borde kunna klara mycket hårt väder, men det här var de inte byggda för. Flytbryggorna slets loss och virvlade runt i hamnbassängen med båtarna fortfarande förtöjda vid dem. Nästan alla båtarna fick skador och flera spolades upp på land eller sjönk. De båtar som legat för ankar utanför marinorna hade däremot klarat sig mycket bättre, men även vissa av dem hade fått skador.

På land var det framförallt en fiskeby på västsidan som hade blivit förstörd. Där hade många hus blivit bortspolade och många av fiskebåtarna var sönderslagna.

När vi två månader senare seglade till Thailand kunde vi se den otroliga förstörelsen. Vi besökte ett par av de populära badstränderna på sydvästra Phuket. Där hade uppröjningen gått ganska fort och turistlivet var i full gång, men på den lilla fina ön Phi Phi Don var det annorlunda. Där fanns nästan ingenting kvar. De flesta husen var bara stora högar med betong och sten. I bråten stod enstaka möbler och på de lutande väggarna satt fortfarande vackra turistaffischer och fladdrade uppgivet i brisen. De flesta människorna såg också uppgivna ut där de försökte röja upp i all bråten. Den blomstrande turismen inskränkte sig nu till ett 50-tal hjälparbetare.

Nog om elände. Året har i övrigt varit fullt av trevliga händelser.

Den första var att vi fick besök från Sverige strax efter nyår. Det var Ann-Christines bror och svägerska, Calle och Maiet, som kom. Vi mötte dem på flygplatsen i Kuala Lumpur och började med att vara turister i huvudstaden i 4 dagar. Det blev många affärer, marknader och tempel i denna fina men mycket stora och röriga stad. En av höjdpunkterna var den goda buffén och den strålande utsikten från toppen av KL-tower.

Sista dagen blev det extra rörigt då hela staden plötsligt blev strömlös i flera timmar. Ni kan tänka er trafikkaoset när alla trafikljus slocknade och tunnelbanor och pendeltåg stannade mitt i lunchrusningen.

Dagen efter tog vi bussen till Cammeron Highlands. Det är ett område uppe i bergen som är mest känt för sina te-odlingar. Där var det mycket lugnt, stillsamt och svalt efter röran och värmen i Kuala Lumpur. Vi tog igen oss med sköna promenader och besök på teplantager, rosenträdgårdar och jordgubbsodlingar.

Nästa stopp var på Penang. Där låg La Brique snällt och väntade i marinan. Vi flyttade ombord i vårt lilla hem igen medan gästerna flyttade in på ett fint hotell i George Town. Medan vi var där inföll den stora hinduiska högtiden Thaipusam. Hela staden var full av vackert klädda indier och framför allt vackra indiskor. Vi lyckades ta oss till det stora templet trots trängseln och efter ett litet tag kom huvudpersonerna. Först såg vi några kvinnor och barn som kom gående med tunga offergåvor på huvudet efter att ha gått ett par kilometer i värmen. Senare kom flera män med stora krokar instuckna i ryggen och mindre järnspett rakt igenom kinderna. Andra hade ett 30-tal små behållare upphängda med krokar rakt igenom skinnet. I behållarna var det pressad citronsaft som sakta rann ner i alla såren. Till allt detta självplågeri och färgprakt, dundrade kraftig musik. Det var ett märkligt men fascinerande skådespel.

Besöket från Sverige avslutades med ett dygns segling till Langkawi och en veckas sol och bad vid den långa vita sandstranden Pantai Tengah.

Efter att ha firat ett trevligt kinesiskt nyår tillsammans med ett stort gäng svenskar som bor i Malaysia, kastade vi loss och styrde mot Thailand. Det har nu hunnit bli 28e februari.

Vi kryssade runt i en dryg månad i vattnet runt Phuket. Vi besökte de fina men turistiga sandstränderna Nai Harn och Kata Beach på västsidan, men mest seglade vi runt bland de mycket vackra och spektakulära öarna mellan Phuket och Krabi. Där är det nära mellan ankringarna, relativt skyddat och framför allt är det vackert och spännande. Öarna är branta och höga, en del är 50 meter höga lodräta pelare och många är så branta att det inte går att komma iland eller ännu mindre bygga hus på. Där har fiskarna istället byggt små hus på nerrasade stenblock i vattnet nedanför branterna.

Flera av öarna har grottor och tunnlar som går långt in i ön och sedan mynnar i en helt innesluten lagun, hong. Ibland är den helt vatten fylld, men ofta kan man gå iland.

Vi besökte bland annat ön Koh Muk. Där ankrade vi i en liten fin vik med en sandstrand längst in och tog sedan jollen bort till grottöppningen. Vi stängde av motorn och paddlade sakta in i den fina grottan. Vattnet var klart och hundratals små fiskar syntes tydligt, belysta underifrån av ljuset från öppningen. Längre in blev det kolmörkt och vi trevade oss fram med hjälp av vår lilla ficklampa. Tunneln var ca 100 meter lång så det tog en stund att komma igenom men tillslut när vi rundade en krök såg vi ljuset från utgången och lite senare paddlade vi ut i solen. Honget var ett runt hål mitt i ön cirka 60 meter i diameter, med lodräta 25 meter höga väggar och en liten sandstrand där det växte några buskar och träd. Tunneln var den enda vägen in så när vi gick på stranden och tittade upp längs branterna, kände vi oss helt avskilda från resten av världen.

Senare besökte vi flera honger, både större och mindre, men alla var vackra och fascinerande.

Vi besökte också James Bond Island eller Ko Phing Kan. Det var där som Bondfilmen ”Mannen Med Den Gyllene Pistolen” spelades in. Ön var lika fin som på filmen med den höga smala stenpelaren mitt i viken, men vi såg däremot ingen Roger Moore. Ön är idag en stor turistattraktion och det går flera båtturer dit varje dag.

Den 6e april var vi tillbaka på Langkawi, Malaysia igen. Där vilade vi oss i några dagar från turistandet med böcker, DVD-filmer och restaurangmat. Vi seglade också ett varv runt hela ön och ankrade på flera ställen, både vid fina sandstränder med flotta turisthotell och i skyddade kanaler i mangrovesträsket.

Vädret hade nu börjat bli onödigt varmt, så när en flaska champagne exploderade av sig själv i värmen, bestämde vi oss för att segla tillbaka till marinan i Penang och skaffa flygbiljetter till Sverige. En annan anledning till att åka hem var att Ann-Christine fått ett halvårs vikariat på Pharmacia Diagnostics och det skulle inte skada med lite färskt kapital i kassan.

Den 3e maj gick vi in i marinan och började förbereda La Brique för att ligga ensam i vattnet i 5 månader. Hamnen är väl skyddad både mot vågor och obehöriga personer, men trots det var det var det en hel del att göra, all mat måste städas bort och det skulle vara så rent som möjligt för att minska risken för ohyra och mögel. Vi satte också nät för alla ventiler för att hålla råttorna borta och konserverade motorer och elektronik mot fukt och rost. Som avslutning täckte vi hela båten med solskyddsnät och dubblerade alla förtöjningar.

Flyget till Sverige gick lätt med Malaysia Airlines direktflyg KL – Stockholm och på eftermiddagen den 2 juni klev vi av på Arlanda.

Det var skönt att vara hemma i Sverige igen. De senaste åren hade det underbara livet som långseglare mer och mer blivit vardag och vi uppskattar inte riktigt allt det fina och exotiska vi ser. Från och med nu tänker vi avsluta vår tid som heltidsseglare, flytta tillbaka till Sverige och bara segla delar av året.

Det första vi gjorde sedan vi flyttat in i Maiet och Calles lilla stuga var att skriva in oss i Sverige igen. Det gick lätt även om en del av formulären var skrivna för asylsökande flyktingar och inte för hemvändande svenskar, men med vår mångårig erfarenhet av inklarering och konstiga blanketter gick det bra.

Efter det köpte vi Calles drygt 20 år gammal Mercedes diesel. Den behövde Ann-Christine för att kunna ta sig de 5 milen till jobbet i Uppsala och den 13 juni började hon. Det var på samma arbetsplats som hon jobbade på innan vi åkte, och trots att det var många år sedan sist, var mycket sig likt och många av arbetskamraterna var kvar. Hon tyckte det var jätte trevligt att vara tillbaka igen.

Lasse höll sig mest i Östervåla och tog hand om en massa pappersarbete. Han höll också ögonen öppna efter någon bostad, framför allt något litet torp på landet, ej för långt från Uppsala och inte för dyrt. Något sådant fanns naturligtvis inte, men han såg en annons hos den lokala mäklaren att Östervåla Baptistförsamling skulle sälja sitt gamla kapell i Staffansbo.

Mest på skoj, åkte vi dit och tittade. Det såg ut som ett typiskt kapell på landet från slutet av 1800-talet. Ett ganska långsmalt trähus med en stor sal, ett mindre rum, ett litet kök och på 70-talet hade man byggt till en hall med två toaletter och dragit in vatten. Visst fanns det stora potentialer att göra något av det, men det skulle kräva en hel del ombyggnad inomhus för att få det till en bostad. Dessutom låg det lite väl långt från Uppsala och 3 kilometer från närmaste busslinje.

Efter det, tog bostadssökandet bättre fart, men efter flera veckors intensivt sökande utan att ha hittat något mer prisvärt bestämde vi oss i alla fall för Kapellet. Den 14e juli blev vi ägare till ett hus på två rum och kök på totalt 170 kvadratmeter och 3 meter i takhöjd.

Nu blev det ändrade planer. Vi hade tänkt åka runt en del i Sverige och hälsa på en massa gamla vänner samt deltaga en del i långseglarklubbarnas aktiviteter, men istället blev det mest husjobb.

F

örst flyttade vi dit alla våra saker som vi haft i förrådet. Det mesta hade klarat sig bra, men visst fanns det en del mögel och fuktskador. Sedan började vi planera ombyggnaden. Det viktigaste var att sätta upp ett par väggar i stora salen för att få ett sovrum, samt att bygga om en av toaletterna till duschrum.

Nu var det inte bara Ann-Christine som hade jobb, Lasse hade långa arbetsamma dagar med såg och hammare. Sakta men säkert kom väggarna upp och den sista september var sovrummet klart och vi flyttade in. Under tiden hade vi också skaffat en massa möbler. Det vi hade i förrådet var lagom till en normal 2a, men det räckte inte på långa vägar till Kapellets vardagsrum på 120 kvadratmeter.

En månad senare flög Lasse tillbaka till Malaysia för att göra klar La Brique för den sista etappen tillbaka till Sverige. Båten hade klarat de 5 månaderna förvånansvärt bra. Det fanns varken råttor, kackerlackor eller mögel och det mesta fungerade lika bra som när vi åkte. Trots det var det mycket att göra för att få båten klar för långsegling. När Ann-Christine kom mer den 3e december fungerade allt mekaniskt och elektriskt någorlunda, men däremot behövde seglen lagas och vi behövde ett nytt soltält till sittbrunnen.

Nu, den 17e december, är även det klart och de senaste dagarna har vi ägnat åt att shoppa. Dels har vi köpt en del billiga men fina gardin- och draperityger till Kapellet, men framför allt har vi handlat mat.

Vår rutt till Sverige går från Malaysia över Indiska Oceanen, Röda Havet och Suezkanalen in i Medelhavet. Det finns fler länder att besöka efter vägen, men som världsläget är just nu med pirater, krig och sjukdomar vill vi stanna på så få ställen som möjligt. Vi har därför tagit ombord mat och andra förnödenheter för att räcka hela vägen till Europa, en segling på fyra till fem månader. Det enda vi behöver fylla på efter vägen är dieselolja och det kommer vi troligen att ta ombord i Maldiverna, Djibouti och Sudan.

Rutten genom Medelhavet är fortfarande osäker, men när vi kommer till Frankrike tänker vi gå in i Rhône och sedan vidare på floder och kanaler, för att komma ut i Östersjön i slutet av sommaren.

Nu börjar vi bli klara här i Penang, så någon av de närmaste dagarna kommer vi att kasta loss och segla de 60 sjömilen till Langkawi. Där ska vi fira jul och sedan handla de sista färskvarorna innan vi startar västerut någon gång i början av januari.

 

God jul och Gott Nytt År

önskar Ann-Christine och Lasse på La Brique.

 

Resebrev 18 från La Brique, januari 2006 – augusti 2006.

Så var det då dax för den stora finalen, slutspurten, hemresan med stort H. Vi skulle segla La Brique från Lankawi i Malaysia till Uppsala i Sverige. Det är en segling på ca 8000 sjömil genom piratområden och vatten ökända för motvind och branta vågor. Det var inget som vi såg fram emot. Vi hade flera gånger funderat på att sälja båten eller skicka henne med lastfartyg, men vi ville egentligen ha vår lilla båt kvar för svensk skärgårdssegling och framför allt fullfölja vår jordenrunt segling.

Därför satt vi nu den 4e januari i sittbrunnen med kurs mot Maldiverna och såg hur Lankawi sakta sjönk ner under horisonten. La Brique var tyngre än någonsin, med mat för fyra månader och 200 liter diesel i dunkar. Vi räknade med mycket motorgång dels på grund av svaga vindar på Indiska Oceanen, men framför allt för att gå mot nordvindarna i Röda Havet.

Det kändes ovant att vara på havet. Vi hade visserligen gått ett knappt dygn från Penang till Langkawi, men det var före jul och innan dess var det åtskilliga månader sedan vi var till havs.

Nu var lyckligtvis havet vänligt med små vågor och lätta vindar. De första dygnen blev omväxlande segling och motorgång och vi vande oss så sakta med livet till havs, den ständiga rörelsen och nattpassen med hjälp av radarn. Det krävdes en hel del passande för fartygstrafiken blev snart tät, ofta med 5-6 fartyg i sikte samtidigt. Vi trodde att det skulle bli bättre sedan vi passerat sundet mellan norra Sumatra och Nicobarerna, men det blev det inte. Tydligen seglade vi mitt i en av de större fartygslederna. När vi lagt om vår rutt och gått ner söder om 6 grader nord, blev det mycket bättre och allt var frid och fröjd ombord ända tills fredagen den 13e. Ingen av oss är särskilt skrockfull, men den dagen var inte riktigt bra. Först tog vinden slut, men det var ju inte så ovanligt, sedan slutade kylskåpet att fungera, watermakern började ge alldeles för salt vatten, avloppsröret till toaletten sprack och när vi fick lite vind igen visade det sig att även vindgeneratorn gått sönder. Som extra krydda rapporterade väderlekstjänsten att en cyklon höll på att bildas ca 300 sjömil rakt förut.

Inget av felen var någon katastrof, utom möjligen toaletten, men den lagade vi med en slangklämma och karosseri kitt. Cyklonen kunde också ha blivit besvärlig, men den valde som tur var en nordvästlig kurs och kom aldrig i närheten av oss.

Resten av seglingen till Maldiverna gick utan problem med omväxlande medvind, motvind och motorgång.

Den 20e januari efter 1630 sjömils segling passerade vi in genom den stora revöppningen och ankrade bakom ön Uligamu i norra Maldiverna. Det var fantastiskt vackert med det kristallklara vattnet som skiftade från djupblått där vi låg till blågrönt över korallrevet och turkost närmare land där det övergick i en gnistrande vit sandstrand. Lite längre upp på ön såg vi höga palmer och mörkgrön undervegetation. Vi kunde också se låga hus byggda av korallsten och några lokala träbåtar. Det var jätteskönt att vara framme.

Vi var den enda båten som låg utanför ön och ganska snart kom en speedboat med 5 uniformerade yngre män ut till oss. Männen var mycket trevliga och inklareringen gick lätt, men de var lite bekymrade över att vi inte hade någon skeppsstämpel. Till slut fick det duga med kaptenens fingeravtryck. De var också oroliga över att det inte kom några långseglare. La Brique var en av de första båtarna i år och vid den här tiden förra året hade det kommit många fler. Vi kunde lugna dem med att det var massor av båtar på väg. Varje dag lyssnade vi på yachtisnätet ”The Flying fish net” på kortvågsradion för att få väderinformation, men framför allt för att höra vilka segelbåtar som var på väg mot Röda Havet och det var åtminstone ett 30-tal.

Redan andra dagen kom den första och när vi lättade ankar efter 9 dagar låg där ytterligare 4 båtar

Under de dagarna njöt vi av att ligga still. Vi promenerade på ön, snorklade på revet och latade oss ombord, men hade också en del jobb att göra sedan fredagen den 13e. När vi fortsatte mot Djibuti fungerade allt igen utom kylskåpet. Det hade vi nu lärt oss att klara oss utan och åt svettig ost, halvsmälta chokladkakor och drack ljummen öl med god aptit. Den känsligare maten hade redan tagit slut och det var förvånande hur länge andra kylskåpsvaror som majonnäs, smör och Kalles kaviar klarar sig i 30 graders värme.

Den 29e januari lättade vi ankar. Det var tungt att få upp ankaret från 17 meter utan ankarspel, men med hjälp av några block och en hel del svett, gick det bra. Nu började en av de farligare delsträckorna på hela jordenrunt seglingen. Enligt ryktena ska det finnas massor av sjörövare i Karibien, Indonesien och Malackasundet, men där har vi bara hört talas om enstaka angrepp på segelbåtar. Däremot i Adenviken mellan Somalia och Yemen har det rapporterats flera bordningar och försök till bordningar varje år. Dit var vi nu på väg. Före avresan och även på radionäten diskuterades det mycket om hur man skulle skydda sig. Hur tungt beväpnad skulle man vara? Skulle man gå i konvoj? Skulle man hålla radiotystnad eller bara ange kodade positioner? Var det möjligt att få militäreskort? Ja, det fanns även företag som mot skyhöga avgifter eskorterade fritidsbåtar genom det farligaste området.

Vi valde att smyga oss förbi och försöka vara så osynliga som möjligt. När vi närmade oss det område där de flesta attacker ägt rum gick vi så långt från land som möjligt med släckta lanternor, utan segel och med nertagen radarreflektor. Vi valde dessutom att gå direkt från Maldiverna till Djibouti utan att gå iland i Oman eller i någon annan hamn. Om det berodde på vår smygtaktik eller något annat är svårt att säga, men vi såg i alla fall inga pirater eller andra mystiska båtar på hela seglingen, men däremot flera krigsfartyg och spaningsflyg. Ett par gånger ropade de upp oss och begärde uppgifter om besättning, båt och destination.

Vi fick senare rapporter från flera andra seglare som blivit förföljda av snabba lokala båtar som avlägsnat sig först sedan krigsfartyg, flyg eller handelsfartyg kommit till undsättning. Det kan ha varit försök till sjöröveri, men naturligtvis även nyfikenhet eller vanligt tiggande.

Klockan 17.30 den 17e februari efter 19 dygn och 1873 sjömil ankrade vi utanför den nerlagda yachtklubben i Djiboutis hamn. Hela seglingen hade gått förvånansvärt bra, med hyfsade vindar och inga större haverier. Lasse hade varit lite orolig för att maten skulle bli tråkig, nu när vi inte hade någon kyl, men Ann-Christine lyckades trolla fram något gott varje dag med hjälp av burkar, salami, lök och våra hemmaodlade böngroddar. Seglingen i övrigt var däremot lite tråkig, men vad gör det när allt gick bra.

Djibouti blev inte något av våra favoritställen. Visserligen fanns det bra och fina råvaror i affärerna, men de var dyra. Vi träffade också många vänliga och hjälpsamma människor, men alltför många ville ha bra betalt för sin hjälp, till exempel 100 kronor per dag för att vakta jollen eller en CD-spelare för att bära en dieseldunk 25 meter. Nu var alla priser förhandlingsbara, så vår jollevakt, Ismael, fick 25 kronor för 3 dagar och hjälpte oss då med att få tag i både diesel och vatten.

Så fort vi fyllt på förråden, fortsatte vi in i Röda Havet.

När man går norrut genom Röda Havet kommer man förr eller senare att få hård nordvind. De tre första dagarna gick det bra, men sedan kom den första motvinden. Vi gick då in och ankrade bakom en ö men redan dagen efter var det seglingsbara sydost vindar igen.

Enligt våra väderprognoser skulle det nu vara bra vindar några dagar och vi hoppades kunna ta oss förbi Sudan före nästa nordvind. Nu blev det inte så. Efter ett dygns segling avtog vinden och vi startar motorn. Allt var lugnt och fridfullt när det plötsligt kommer ett kraftigt tjut från motorn och det välde ut rök genom motorluckan. En snabb koll visar att kylvattenpumpen skurit och det var inget som gick att laga till havs. Där missade vi ett bra väderfönster, men som tur var hade vi bara 20 sjömil till Eritreas största hamnstad, Massawa.

Vi satte alla segel i den svaga vinden, men hann inte fram före kvällen. Det var inte att tänka på att försöka segla in i en okänd hamn i mörker, utan motor, så vi trimmade back i genuan och låg bi till morgonen. I gryningen fortsatte vi seglingen mot Massawa, men vinden var mycket svag. För att över huvud taget komma framåt, surrade vi jollen längs styrbordssidan och bogserade oss med hjälp av utombordaren. På så vis kunde vi ta oss in i hamnen och förtöja vid kajen, framför en fransk segelbåt.

Tur igen. Fransmannen hade haft problem med sin dieselpump och hade just då två motormekaniker ombord. De fick genast vår trasiga vattenpump och skulle titta på den redan samma dag.

Som väntat fanns det ingen sådan pump i Eritrea, men mekanikerna lyckades hitta lager och tätningar som passade och efter 4 dagar fungerade motor igen.

Under tiden hade vi tittat lite på Massawa. Det var en fattig, sönderskjuten stad med havet på ena sidan och öknen på den andra, men på något konstigt sätt gav den ett prydligt intryck. Det fanns inga stinkande sophögar eller högar med bråte efter gatorna och man försökte sköta om de få ägodelar de hade. Människorna var lite reserverade, men svarade gärna på frågor och hjälpte till utan att hålla fram handen. Vi trivdes riktigt bra och var nästan glada att motorn gott sönder, för annars hade vi inte kommit dit.

När vi nu i alla fall var i Eritrea ville vi också se huvudstaden Asmara. Den ligger fyra timmars bussresa upp i bergen, så tidigt en morgon packade vi de små ryggsäckarna och tog oss till busstationen. Resan gick först genom öknen med enstaka hyddor men mest sand. Efter två timmar stannade bussen på en dammig sandplan tillsammans med en massa andra fortskaffningsmedel. Där var många bussar i olika storlekar, men också fullastade kameler och åsnor. Överallt fanns det barn som sålde nötter och olika sorters godis, allt väl kryddat med ett tunt lager sand. För oss var det mycket exotiskt och det var första gången på vår resa som vi sett hur man lastar och rider på kameler.

Efter 20 minuter fortsatte vi upp i bergen. Nu blev det grönare och lite svalare. Staden Asmara ligger ganska skyddat uppe i bergen och har klarat sig bra genom alla krigen. Här finns fina trädkantade gator, flotta hus och flera fina kyrkor och moskéer. Människorna är klädda i moderna västerländska kläder och det är gott om bilar på gatorna. Skillnaden mot Massawa var slående. Där kände vi oss som rika lyxturister men här i Asmara såg vi ganska slitna och fattiga ut i våra yachtiskläder. Vi stannade två dagar och gick runt och tittade på de fina byggnaderna, satt på några av de många gatukaféerna och drack gott italienskt kaffe samt besökte den mycket fina frukt marknaden. Där fanns förutom berg av fin frukt, även hundratals säckar med olika bönor och fröer. Innan vi åkte tillbaka till Massawa, besökte vi också Egyptiska ambassaden och ordnade visum.

Den 9e mars var vi klara att segla vidare norrut, men då kom nordvindarna. Vi hade ingen lust att gå ut och stångas mot vind och vågor, utan låg istället kvar i Massawa och blev pudrade med sand. Det var sand överallt och mast och rigg ändrade färg till gulrött. Efter tre dygn minskade vinden och vi seglade norrut, men efter ett dygn var den hårda nordvinden tillbaka igen. På det viset fortsatte det ända tills vi kom till Kreta, nordvind, nordvind, nordvind med någon enstaka dag eller timme med lättare nordvind eller sydvind.

Vi passade på att ta oss norrut under de lugnare perioderna och gick sedan in i någon marsa och ankrade i väntan på nästa avbrott i nordvinden.

Längs hela västkusten i Röda Havet går ett grunt korall- och sandrev som sträcker sig mellan 100 och 500 meter ut. Med ojämna mellanrum går det in djupa vikar i revet som kallas marsa. De är idealiska ankarplatser med bra våglä. Problemet med dem är att de är svåra att se om inte solen står högt på himlen, för revet ligger ofta helt under vattenytan.

Tyvärr var avståndet mellan de bra marsorna lite för långt, för att vi skulle hinna fram medan det var tillräckligt bra ljus, så antingen fick vi segla ut på fritt vatten och gå hela natten eller också starta före soluppgången. Vi provade båda varianterna. Det var mycket spännande att i kolmörker följa den smala kanalen genom revet bara med hjälp av GPS-positionerna från inseglingen. Alternativet, att segla dygnet runt, var mycket obekvämt för oftast kom den hårda nordvinden tillbaka långt innan vi var framme vid nästa ankring.

Tillslut kom vi i alla fall till Egypten och gick in i den nybyggda marinan i Port Ghalib.

Det var här man skulle klarera in i Egypten om man ville göra det enkelt och billigt. Priserna kan variera mycket beroende på vilken hamn man kommer till och hur mycket agenterna ska ha. Här var det klart billigast och servicen var bra.

Port Ghalib är en turiststad som är under uppbyggnad och där kommer att bli hundratals lägenheter och hotell. Då vi kom dit var det bara ett dykhotell och marinan som var klar, men när allt är färdigt, blir det ett underbart ställe att segla in i, särskilt efter flera veckorna i fattiga, krigshärjade städer eller ankringar mitt ute i öknen.

Efter ett par dagar i marinan kom ett bra väderfönster och vi fortsatte norrut.

Efter ett dygns fin segling kom vi till turiststaden El Gouna och fick plats i Abu Tig marina. Här fanns allt som man drömmer om ute på havet. Båten låg stilla, ansluten till el och vatten. Staden var full av barer och restauranger. Det fanns mataffärer och tvättinlämning och trots att det var i ett turistområde var priserna relativt låga.

Äntligen var vi tillbaka i civilisationen efter 3 månader till havs eller i fattiga dammiga städer. Nu kändes det för första gången som om vi närmade oss slutet av Röda Havet och vi kunde ta en välbehövlig paus från seglingen.

Abu Tig är ett bra ställe att lämna båten för att resa in i landet och besöka Egyptens fantastiska gamla monument. Här fanns alla möjligheter till resor, allt från lokalbussen till Luxor till en lyxresa med kryssningsfartyg längs Nilen. Vi valde en av de lyxigare.

Klockan 5 på morgonen den 8e april blev vi hämtade med minibuss. Det var ett internationellt seglargäng från tre båtar som åkte, ett franskt par, en engelsman, en irländska och vi.

Bussen tog oss genom öknen till Safaga, där vi anslöt till en stor konvoj. Hela Egypten var fullt av tungt beväpnad militär och på grund av terroristfaran fick turistgrupper bara resa i beväpnad konvoj. Lagom till lunch var vi framme i Luxor och checkade in på Nile Plaza, en av de fina flodbåtarna. Där skulle vi bo i fyra nätter medan den tog oss upp längs Nilen till Assuan. Därifrån gick resan med buss till Abu Simbel och sedan tillbaka till marinan med tåg och minibuss. Hela tiden hade vi en bra guide som berättade om alla gamla tempel, hieroglyfer och förhållandet mellan gudar och faraoner. Det blev en trevlig semester med god mat och många gamla stenar, kanske lite väl många. Utfärderna startade ofta före 7 för att slippa den värsta hettan, men innan vi var tillbaka på båten var det i alla fall närmare 40 grader varmt i skuggan och ofta fanns det ingen skugga.

Den 14e var vi tillbaka ombord på La Brique och ett par dagar senare startade vi den sista sträckan mot Port Suez. Som vanligt började vi med att gå för motor och storsegel mot 8-10 m/s motvind. Sedan vi lämnat Eritrea var det inte många timmar vi seglat utan att ha motorn igång. Det var tät trafik med stora fartyg när vi gick upp genom Suez viken och för att stöka till det ytterligare mötte vi första natten en segelbåtseskader på ungefär 50 båtar. Tidigt på morgonen 20e april var vi framme i Port Suez och vår segling uppför Röda Havet var slut. Hurra!!!

Redan i Abu Tig hade vi kontaktat Felix Maritime Agency för att få hjälp med alla papper för Suez kanalen och vi blev nu väl omhändertagna. De mötte oss vid Yacht klubben och gick sedan noga igenom hela proceduren för att gå igenom kanalen och vad det skulle kosta. Redan samma dag kom mätningsmannen som skull mäta in La Brique för prissättning ombord och dagen efter fortsatte vi in i kanalen. Priset blev totalt 328 US inklusive agenten, helgtillägg och diverse ”presenter”.

Seglingen genom Suezkanalen är inte mycket att skriva om. Vi gick för motor i ett stort rakt dike genom öknen med militärposteringar varje kilometer. Lotsen, som ska vara ombord på alla båtar, styrde och vi tittade på. Efter någon timme mötte vi den sydgående konvojen med stora fartyg och då blev det lite mer att titta på och lite mindre plats. Klockan 7 på kvällen var vi framme i staden Ismaelia och satte iland lotsen. Här måste alla småbåtar stanna och vänta på dagsljus, men vi stannade en hel vecka.

Det var en trevlig och riktig stad, med vanliga affärer och någorlunda fasta priser på varorna och de var billiga.

Efter ett par dagar i Ismaelia skulle vi vara turister igen och se Kairo och pyramiderna. Nu blev det ingen lyxkryssning utan lokalbussen och ett billigt halvruffigt hotell. Vi kom till Kairo en helgdag så det var ganska lugnt på gatorna då vi promenerade till Kairo Museet. Där var det fullt av gamla stenar, sarkofager och hieroglyftavlor så det blev snabbt tämligen tråkigt. Tutanchamons gravskatt var däremot långt ifrån tråkig. Där fanns mycket väl bevarade vardagsföremål, vagnar och statyer, fantastiskt vackra föremål i guld och ädla stenar och själva dödsmasken var sagolikt fin.

Dag två skulle vi se pyramiderna. Först tog vi tunnelbanan ut till Giza och fortsatte sedan med buss. Det var lite svårt att hitta, men med hjälp av en trevlig man som pratade bra engelska gick det bra. Han tyckte inte att vi skulle gå den vanliga turistturen utan föreslog en lokal ingång från öknen. Vi blev visade till ett kamelstall och efter hårda prisförhandlingar startade vi en två timmars kamelritt. Det var fruktansvärt obekvämt men visst blev det ett minne för livet att komma till pyramiderna genom öknen, ridande på kamel.

Nu var vi klara med Egypten och hade bara en dag på Suezkanalen kvar till Medelhavet.

Även den här sträckan var händelselös och trots försening i starten och ett långt uppehåll vid en militär pontonbro var vi ute i Medelhavet före kvällen. Den här gången fick vi styra själva medan lotsen bara åkte med, men i Port Said klagade han i alla fall högljutt över för lite drix. Det var vi redan varnade för från agenten och delade därför inte ut drixen förrän vid framkomsten. På det viset slapp vi höra gnället så länge.

ÄNTLIGEN var vi i Medelhavet, men det märktes inte. Det var fortfarande samma motvind och ganska branta vågor hela vägen till Kreta.

I Medelhavet finns det mycket att se, många fina hamnar och bra seglingsvatten, men nu ville vi hem till Sverige. Vi var båda ganska mätta både på segling och på att vara heltidsturister och dessutom lockade Kapellet med ett lugnt liv på landet.

Så långt var allt OK, men det var fortfarande många mil dit. Steg ett var att ta sig in i EU utan alltför mycket byråkrati och kostnader. Vad vi läst och hört skulle det vara både krångligt och dyrt att komma till Grekland, men vi valde i alla fall Kreta som första stopp och den 6e maj gick vi in i hamnen i Chania. Med en viss oro tog Lasse alla båtpapper samt utklareringspapperna från Egypten och gick till myndigheterna. Efter 10 minuter kom han tillbaka. Vi var inklarerade i Grekland och EU för en kostnad av 0,5 Euro, inga frågor om moms, kryssningstillstånd, eller tullkontroll. De ville inte ens se papperna från Egypten.

Vi trivdes bra i den turistiga men fina staden Chania, men det var som sagt långt kvar hem.

Efter bara 4 dagar kastade vi loss med fulla vatten och dieseltankar och god mat i skafferiet.

Nästa stopp var Messinasundet mellan Sicilien och Italien. Vi fick en ovanligt behaglig segling dit med lagom vind som oftast inte kom rakt framifrån. Det gick så bra så när vi efter 5 dygn gick in i sundet ville vi inte stanna utan fortsatte av bara farten ytterligare 340 mil till ön Isla Maddelena, som ligger mellan Sardinien och Corsika. Här låg vi två nätter och hann med att både tanka och äta en Italiens pizza innan vi kastade loss igen. Nu mot slutmålet i Medelhavet, Port St Louis där floden Rhône rinner ut.

Sista etappen startade i 10-20m/s motvind och avslutades med samma vindstyrkor men bakifrån och drygt två till tre meter höga vågor. Detta gjorde det ändå skönare att äntligen komma till vår sista hamn i Medelhavet. Vi kom dit den 22a maj och hade då gjort Medelhavet från Port Said i Egypten till Port St Louis i Frankrike på mindre än 22 dygn. Det låter som en onödigt kort tid, men vi ville satsa mer tid på kanalerna genom Europa och vara framme i Uppsala i slutet av augusti.

Vi blev kvar där i två veckor medan vi byggde om den oceangående båten La Brique till en kanalbåt. Det som behövde göras var att minska höjden från 13,5 meter till 3,5. För att komma dit räckte det inte med att fälla masten utan även vindgeneratorn måste ner. Ett annat problem var att vi gick 1,8 meter djupt och det var samma djup som vissa kanaler skulle ha, men det var inget att göra åt. Går det så går det.

Nu såg vi fram emot kanalturen. Redan på Indiska Oceanen hade vi legat och läst resebeskrivningar och kanalböcker medan vi längtade efter att åka båt utan vågor, utan n

Masten nere, för första gången på 9 år.

attpass och helt oberoende av vädret. Men, inte ens i en flod kan man bortse från vädret. I nästan en vecka låg vi inblåsta i Port St Louis, medan den beryktade Mistralen blåste med nordvindar på över 20 m/s

Under tiden jobbade vi lite på båten. De senaste dagarna hade vi sett att det kom in vatten i kölsvinet och det visade sig komma från en skrovgenomföring som var kraftigt korroderad och sprucken. Det normala är då att ta upp båten på land för att byta genomföringen. Det skulle ta tid och kosta en massa pengar och vi ville ju iväg. Vi tog istället fram sågen och kapade genomföringen. Naturligtvis blev det en fontän inne i båten, men med hjälp av karosseri kitt och en stor klump glasfiber och polyester blev det tätt igen.

Ett annat problem var att få tag i bra kanalbeskrivningar. Det var sällan något problem att veta var kanalen gick, men det viktiga var att veta var det fanns p-platser och marinor samt var alla slussarna fanns. I Port St Louis hittade vi bra franska beskrivningar för Rhône och Saône, men sedan var det stopp. Nu hade vi sådan tur att dagen innan vi skulle iväg, kom Christer med den svenska båten S/Y Lärkan och förtöjde bredvid oss. Han hade kommit ner via kanalerna 2005 och förutom att ge oss en massa tips, lånade han ut alla sina beskrivningar till oss.

På morgonen den 6e juni gick vi in i den första slussen och slussade ut ur Medelhavet och in i Rhône. Rutten gick sedan motströms i floderna Rhône och Saône, längs den smala kanalen Canal de l’Est med alla sina slussar och vidare medströms på floden Mosel till Tysk/Luxenburgska gränsen. Därifrån fortsatte vi på Mosel och Rhen till Duisburg, där vi gick in i det tyska kanalsystemet, som vi sedan följde hela vägen till Lübeck.

Totalt på dessa kanaler och floder gjorde vi 172 slussar, vissa stora som katedraler medan de flesta var lagom för två båtar i vår storlek. Slusshöjden varierade från 26 meter till några decimeter men de flesta låg runt 3-4 meter.

Hur var det då att gå inlandsvägen?

När väl mistralen slutat blåsa, blev det precis som vi hoppats. Vi hade inga problem med vädret, varje kväll låg vi förtöjda och sov gott och vågorna var nästan obefintliga utom i Rhen. Där var båttrafiken så tät att svallvågorna blev onödigt stora.

Motströmmen i Rhône och Saône kunde eventuellt också ställt till problem för oss med vår låga toppfart men vi hade aldrig mer motström än ca 6 km/h och oftast var det mindre än 3.

Vi hade med andra ord en lugn och ganska problemfri transport från Medelhavet till Östersjön.

Dagarna gick medan vi satt still i båten och naturen gled förbi utanför. Ofta var det bara gröna kanalbankar, åkrar, skog eller fält och då blev det lite långtråkigt, men där emellan var det mycket omväxlande. Bakom en flodkrök kunde det plötsligt dyka upp en gammal fin medeltidsstad med låga hus längs smala gator och en gammal grå kyrka. Bakom nästa krök låg en gammal borg och vaktade flodkröken och efter ytterligare en krök låg ett kärnkraftverk eller en ful lastplats för sand.

När vi kom upp till Mosel blev det tätt mellan vingårdarna som klättrade på de branta flodstränderna och frestade kanalfararna med vinprovning och byarna blev sötare och sötare, med välvårdade korsvikeshus längs smala gator och med tusentals vackra blommor, ofta låg där också en gammal borg på en klippa och vakade över staden.

För att hålla oss lite piggare tjöt grundlarmet med jämna mellanrum framför allt i Canal de l’Est. Vi stack 1,8 meter och hade satt larmgränsen på 2 meter. För det mesta var det tillräckligt men ibland kröp det ner till 1,9 meter och på en sträcka mellan två slussar var det grundare. Det var en morgon och en slussport hade stått och läckt hela natten. Kvällen innan hade vi tagit en promenad längs kanalen och allt hade sett normalt ur, men morgonen efter var det minst tre decimeter grundare. Större delen av den sträckan visade lodet 1,7-1,8 men sedan blev det stopp. Vi backade och försökte lite längre åt sidan och i tredje försöket kom vi vidare. Det gick lite trögt, men vi kom i alla fall framåt. Efter nästa sluss var djupet normalt igen och allt var frid och fröjd.

Många av kajplatserna var också onödigt grunda. På flera ställen kom vi inte ens i närheten av land och på andra blev vi liggande en meter från bryggan. Nu gick det utmärkt att ligga så för botten var mjuk och det gick inga vågor, men efter det har vi ingen bottenfärg kvar på nedersta delen av kölen.

Den 2a augusti passerade vi den sista slussen och på kvällen låg vi i saltvatten i Lübeck. Nu var det kanske inte så salt, för dels var det Östersjön och dels låg vi långt inne i Trave viken, men det kändes i alla fall mycket skönt.

Dagen efter hittade vi en mastkran, i sundet Toter Travearm, som vi fick använda till det måttliga priset av 15 Euro, så på kvällen samma dag var La Brique segelbåt igen.

Nu skulle vi fortsätta norrut mot Sverige, men åter igen spökade nordan. Väderprognosen förutspådde nordlig kuling de närmaste 3-4 dygnen och det var vi inte så intresserade av. Det blev istället ett par dagars turistande i Lübeck och Travemünde och två sköna dagar till ankars i en lugn vik.

Den 7e augusti kom vi tillslut iväg. Det var visserligen motvind, men inte så stark och senare på dagen blev det till och med seglingsbar riktning.

Den 9e augusti 12.56 korsade vi vårt kölvatten från utresan utanför Ölands södra udde, och cirkeln var sluten. Det hade tagit 9 år, 1 månad och 21 dagar och vi hade seglat cirka 42 000 sjömil. Nu var vi runt!!!!

Det var skönt att vara tillbaka i hemmavatten igen och det blev flera stopp i kända hamnar och vikar medan vi sakta tog oss tillbaka till startpunkten.

Den 25 augusti 16.00 var vi framme i Uppsala och lade till på samma plats i Fyrisån som vi startade ifrån för 9 år sedan. Där hade vänner, familj, radio, TV, tidningar och många obekanta samlats för att ta emot oss med blommor, champagne och många kramar.

Vi var tillbaka igen efter en underbar tid på de sju haven.

Som avslutning på detta sista resebrev vill vi säga ett stort tack till alla som har hjälpt oss att genomföra vår jordenruntsegling och framför allt till La Brique som har varit vårt hem och burit oss genom storm och stiltje under hela resan.

En stor sluthälsning från

Ann-Christine och Lasse på La Brique.

Källa: Bilderna från tsunamin är inte våra utan är tagna av en för oss okänd fotograf.