Med fransk eskader till Amazonas

Skrivet av
Webbredaktör JRSK
Datum
11 juli, 2014
Kategori
Bakåtpil

Efter fem säsonger i Medelhavet med vår S/Y Bijou, en Sweden Yachts 42, kände vi oss sugna på att segla västerut; frågan var bara vart vi skulle gå och hur vi skulle ta oss dit. Vi ville naturligtvis uppleva Västindien, men skulle vi segla dit direkt från Kanarieöarna eller via några andra delmål, samt skulle vi gå med i en eskader eller segla som ensam båt?

Eftersom det var premiär för oss att segla över Atlanten lockades vi av tryggheten med att segla i en grupp och det uppenbara alternativet tycktes då vara att segla med ARC från Gran Canaria till St Lucia. Samtidigt verkade detta vara väl jippobetonat i vår smak.

Vi råkade då få syn på en liten annons i en seglingstidning om den franska eskadern RIDS – Rally des Iles du Soleil – som skulle starta på Madeira och gå via Kap Verde och Salvador till Amazonas, där man skulle tillbringa fyra veckor. Totalt skulle eskadern segla tillsammans i ett halvår, vilket lät spännande. Här var man en betydligt mindre grupp båtar, kanske ca tjugo stycken, och möjligheterna att lära känna de övriga deltagarna verkade därför vara betydligt större.

Vi anmälde oss men det visade sig att man detta år endast fått in åtta anmälningar och därför inte tänkte genomföra evenemanget. För att göra en lång historia kort gjorde de anmälda båtarna då en egen eskader men med samma planering som RIDS.

Eftersom Bijou låg i Kas på Turkiets sydvästra kust hade vi en bit att transportera oss inför eskaderns start på Madeira, där vi skulle vara på plats i slutet av september. Vi lämnade Kas i slutet av april och seglade via Kreta, Sicilien och Elba till Port Napoléon strax öster om Marseille, där vi skulle lägga Bijou några månader för utrustning inför överseglingen.

Utrustning
Redan på Kas Marina hade vi låtit installera en Fischer Panda dieselgenerator och luftkonditionering, vilken kunde komma väl till pass såväl i Medelhavet som på andra heta platser. För att kunna ladda hem gribfiler hade vi dessutom installerat en Fleet Broadband 250 satellittelefon. I Port Napoléon skulle vi få en watermaker av märket Spectra, ett inre förstag till vårt nya försegel ”lillfocken”, en sändande AIS, en vindgenerator av märket Superwind samt lite annat smått och gott.

Vi tänkte använda oss av MailaSail´s väderservice som innebär att man skickar en mailförfrågan över vindar och lufttryck där man definierar vilket geografiskt område och tidsintervall man är intresserad av. Man får då ett datorgenererat, direktvändande mail med en gribfil som man kan tolka i t.ex. US Grib´s läsare. Vi investerade dessutom i MailaSail´s Red box som komprimerar mailen genom att ta bort onödig information samtidigt som den styr upp vad som skickas via satellittelefonen enligt kriterier man själv anger. Eftersom vi har ett abonnemang där det ingår tio Mb per månad vill man att det ska räcka så länge som möjligt. Tillkommande datatrafik är dyr! Det visade sig dock att dessa tio Mb räckte gott och väl för vår mailtrafik. Red box fungerar också som en trådlös router och man kan ansluta en USB-sticka med SIM-kort, vilket gör att man får ett internt wifi-nät då man har tillgång till trådlöst internet via operatör.

Besättning
En annan frågeställning vi brottades med var huruvida vi skulle segla ensamma eller om vi skulle vara flera ombord. Från början var vi inställda på att segla ensamma men vi ändrade uppfattning av främst två skäl.

Det ena skälet var att Roger tidigare på våren blivit akut inlagd på sjukhus med buksmärtor som visade sig vara gallstensproblem. Under sommaruppehållet passade vi på att låta läkarna ta bort gallblåsan, men hur skulle det gå om något liknande hände någon av oss under överseglingen? Det är mycket som kan hända och uppgiften för den andre skulle ju då bli omänsklig.

Det andra skälet var att man rekommenderades att vara minst tre personer ombord under vistelsen i Amazonas pga. stockar och flytande öar. Man behövde därför ofta en utkik i fören samt resurser för att ta bort saker som fastnat i kättingen vid ankring. Det var ju ankring som gällde till hundra procent.

Elisabeths bror Anders med familj ställde upp på en av sträckorna och vi hörde oss för i bekantskapskretsen för besättning vid överseglingen samt i Amazonas. De flesta av våra vänner arbetar dock fortfarande, varför vi istället satte ut en liten blänkare på OSK´s och JRSK´s hemsidor och fick napp.

Den första besättningen var två ”gubbar” från Göteborg som skulle komma att segla med oss från Teneriffa till Salvador och den andra var två av samma sort från Stockholm som var med oss från Fortaleza till Grenada.

Vi kan inte förneka att det var med viss oro vi tog emot dessa, för oss okända, personer till vår Bijou för att leva så tätt inpå varandra under lång tid. Det visade sig dock fungera över förväntan och vi var nöjda med vårt beslut att inte segla ensamma.

Avfärd från Port Napoléon
I mitten av augusti gav vi oss iväg för att via Balearerna, Gibraltar och Porto Santo ta oss till Madeira där vi skulle sammanstråla med de andra båtarna i Marina Quinta do Lorde. Vi skulle ha drygt två månader på oss dit, vilket gav oss möjlighet att ”badsegla” på Balearerna och slippa den transportseglingsliknande upplevelse vi hade från Turkiet till Port Napoléon. Vi ville dessutom ha tidsmarginal för att kunna bli inblåsta någonstans om vädergudarna skulle vara på det humöret.

Vår yngste son Kristian med flickvän Helena seglade med oss på Mallorca och vi fick tillsammans just den badsegling vi hade längtat efter. I Gibraltar storhandlade vi och inväntade rätta vindar för överseglingen till Porto Santo och efter åtta dygn kunde vi äntligen ge oss iväg. Det blev en härlig segling på knappt fyra dygn.

Vi sammanstrålar med eskadern på Madeira
Efter några mysiga dagar i Porto Santo kom vi fram till Madeira enligt tidsplan och det var med förväntan vi gick in i Marina Quinta do Lorde. Det var ju nu äventyret skulle starta ”på riktigt” tillsammans med övriga båtar i eskadern.

Det visade sig att bara tre av de andra var på plats. Resterande båtar hade just kommit fram till Gibraltar och de låg där och inväntade acceptabla vindar för överfarten till Madeira. De var alltså redan försenade och kände sig pressade av detta. Väderprognoserna lovade hårda sydliga (!) vindar för området mellan Gibraltar och Madeira men trots detta gav sig samtliga båtar till slut ändå iväg för att inte missa eskaderns start på Madeira. Det blev en mardrömsstart för dessa båtar och de var samtliga lite tilltufsade då de anslöt till gruppen på Madeira. En av båtarna var till och med så skärrade att de inför överseglingen till Kap Verde hoppade av eskadern.

Eskaderns upplägg och deltagare
Vår eskaderledare heter Nicolas Tiphagne och är fransman som varit bosatt i Brasilien många år. Han har tidigare varit eskaderledare för officiella RIDS sju gånger och vi hade lyckats värva honom för vår lilla privata eskader. Nicolas flög in till Madeira för att träffa oss och gå igenom allt praktiskt för det kommande halvåret. Hans huvudsakliga uppgift som eskaderledare skulle vara att leda den båt med åtta mans besättning som skulle guida oss genom Amazonas under fyra veckor. Men han skulle också finnas på plats och ta emot oss på samtliga övriga platser i Brasilien. Han skötte dessutom alla myndighetskontakter där. Nicolas gav oss dessutom många bra tips för seglingen på såväl Kanarieöarna som Kap Verde.

Eftersom det var en franskorganiserad eskader hade de övriga båtarna franska som modersmål även om några av dem var från Belgien och Schweiz. Vi kan väl inte påstå att vi har franska som modersmål även om Elisabeth tar sig fram ganska bra på detta språk medan Rogers kunskaper i princip begränsar sig till att be om notan på en fransk restaurang. Detta var dock inget problem eftersom de övriga talade bra engelska och gärna bättrade på sina kunskaper genom att konversera med oss.

Det är stora kulturella skillnader mellan frankofona och svenska folkslag. Vi fick lära oss hur man hälsar på franska, dvs. med kindpussar, vilket kändes ovant i början men efterhand helt normalt. En annan sedvänja som vi snabbt anammade var långa avspända luncher. En lunch kunde ta nästan hela dagen i anspråk och när den var över orkade man knappast göra något mer vettigt den dagen.

I början var folk kanske lite blyga och reserverade inför gruppen, men efterhand lärde vi känna varandra och efter ett halvår var vi en homogen grupp. Det var mycket känslomässigt då vi tog farväl av varandra vid eskaderns slut. De flesta i gruppen ligger dock i Västindien över orkansäsongen så det blir säkert många kära återseenden nästa säsong.

Seglingsupplevelsen
Vi har läst om många andra som seglat i passadvindar och vi har funderat mycket över hur seglingen kan bli en så bra upplevelse som möjligt. Många seglare klagar över mycket rull – plus minus tjugofem grader i en del fall – vilket måste vara en extremt jobbig upplevelse! Av Björn och Annika hade vi fångat upp idén med stagsegel. Med storen i lä, genuan spirad i lovart och en planskotad fock nästan midskepps på ett inre förstag uppnår man en både snabb och stabil segling vid öppna vindar. Dessutom kan man segla med denna sättning även i hårda vindar då det inte går att använda spinnaker.

Vi trodde på denna idé och hade ju installerat ett inre förstag i Port Napoléon på vilket vi skulle hissa vår nysydda ”lillfock” från North Sails. Vi lämnade därför både gennaker och spinnaker hemma. Det visade sig vara rätt medicin. Storseglet gav en kraft åt lovart som balanserades av den läande ”tratt” som bildades av de båda förseglen. Ju mer det blåste desto snabbare och stabilare gick båten. Då vi angjorde Salvador med läns och femton sekundmeter i grov sjö utbrast plötsligt vår gast Peter: ”Detta finns inte! Man skulle ju kunna ställa ett glas vin på rufftaket, så stabilt går hon ju!” Vi hade nöjet att segla med denna segelsättning över Atlanten och på en del passager längs norra Brasilien. Övriga etapper var det halvvind eller bidevind som gällde med traditionell segelsättning.

Höjdpunkter
Mindelo – musikupplevelsen
Om vi tar höjdpunkterna i kronologisk ordning så börjar vi med Mindelo som ligger på ön São Vicente och räknas som Kap Verdes kulturhuvudstad. Musik är viktigt i Mindelo och på varje restaurang med självaktning har man en orkester som spelar till maten. Musiken är suggestiv och ofta vemodig på temat kärlek och längtan – sodade. Dessutom finns det många musikställen dit man kan gå efter restaurangbesöket; enkla sådana med några få musiker eller lite större med kompletta orkestrar. Mindelo var dessutom en bra plats att handla upp på inför överseglingen. Här kan man hitta allt man behöver. Vi hade gärna seglat runt bland Kap Verdes alla öar, men vi hade tyvärr bara drygt två veckor på oss och hann bara besöka tre av dem.

Fernando do Noronha – paradisön
Detta är en ö som ligger 310 km nordost om Brasiliens nordöstra punkt och kallas Atlantens Galapagos. Detta på grund av det rika djurlivet i vattnet runt ön. Vid vår ankringsplats (ja, det finns ingen hamn för segelbåtar) kom varje morgon en delfinfamilj på besök, men det var förbjudet att simma med dem och myndigheterna hade noggrann koll på att denna regel efterlevdes. Det finns också sköldpaddor, rockor, hajar mm som Roger kunde njuta av på en dykutflykt.

Om man känner för att lata sig vid stranden kan man hitta ljuvliga sandstränder; för sig själv eller tillsammans med hundratals likasinnade. Till öns nackdelar hör att den trots sitt isolerade läge ändå är ganska turistexploaterad och att det är höga avgifter för att besöka den. Nicolas hade dock förhandlat bort det mesta av avgifterna för oss.

Ilha dos Lencois – den genuina ön
Sista platsen någon dags segling öster om inloppet till Amazonas var en liten ö på Brasiliens nordkust. Vi frågade oss först varför man valt denna plats som ett av etappmålen på vår färd.

På grund av en väderprognos med dålig precision (man indikerade 4-5 m/s som istället blev 9-10 m/s – så avvikande har vi aldrig tidigare upplevt) kom vi fram alldeles för tidigt, mitt i natten, och la oss på svaj. På morgonen gick vi upp i en liten flodfåra och ankrade intill ön som såg ut att ligga mitt i Saharaöknen. Det var stora sanddynor så långt ögat kunde se. Vi tog dingen iland och promenerade bland sanddynorna och fick syn på en liten by på öns norra sida.

Vi blev naturligtvis nyfikna och tog oss dit. Det visade sig vara en liten fiskeby med något hundratal invånare. Man visade stor gästvänlighet och bjöd in oss till lunch nästa dag tillsammans med de övriga båtarna. De dukade upp ett långbord och bjöd på nyfångade räkor, fisk och ostron. Det blev en magisk lunch och vi förstod nu varför vi skulle komma hit. Det var helt genuint; inte en turist inom synhåll.

Amazonas – den vilda naturen
Vi skulle gå in i södra Amazondeltat och därefter under fyra veckor motorisera i högervarv runt Ilha de Marajó för att slutligen gå ut i Atlanten genom det norra deltat. Det var motorgång som gällde och vi gick i kolonn 10-12 timmar per dag de dagar vi rörde på oss. Vi skulle få uppleva allt från miljonstaden Belém, via småstäder, till byar med knappt ett hundratal invånare. Ledarbåten Sao Joao gick först och guidade oss genom såväl stora som små flodfåror. Ofta gick vi på land enligt vår plotter, så sjökorten var inte mycket att lita på här. Det var lokalkännedom som gällde.

Längs flodfårorna, mellan byarna, fanns det ofta små skjul där folk levde. Det såg fattigt ut och det var säkert också fattigt, men trots det kunde man ofta se parabolantenner vid skjulen. Elektricitet fick man med generatorer; det fanns ju inga elledningar utanför samhällena.

Då vi kom fram till ett samhälle där vi skulle ligga några dagar la sig Sao Joao vid bryggan medan vi ankrade upp utanför. Vi kunde sedan lägga våra dingar på Sao Joao som tog hand om dem medan vi var iland. Vi upplevde dessa städer och byar som väldigt exotiska men lokalinvånarna hade tydligen samma uppfattning om oss eftersom vi blev ett populärt fotoobjekt. Vi var förvånade över alla smartphones vi såg bland ungdomarna. Människorna var mycket vänliga och nyfikna och vi upplevde aldrig någon säkerhetsrisk i Amazonas. Vi hade dock kanske förväntat oss fler djur- och naturupplevelser än de utflykter vi fick uppleva. Men karnevalståget i Almeirim är svårslaget…

Faror och incidenter
Det finns få faror ute till havs, men då man börjar närma sig land kan det hända saker. Detta är ett välkänt talesätt och det är lika aktuellt längs Brasiliens kust som överallt annars. Det enda som egentligen oroade oss var fiskebåtar och deras nät. Under dagtid kan man se de små fiskebåtarna och deras nät, men nattetid är det inte lika lätt och de är dessutom väldigt svåra att upptäcka på radarn. De ligger ofta stilla och fiskar med släckta lanternor och de tänder dem i sista stund om de annars riskerar att bli överseglade.

Då vi på natten seglade in i det södra Amazondeltat såg vi en fiskebåt som på nära håll plötsligt tände sina navigationsljus. Plötsligt rasslade det till mot skrovet och vi misstänkte att vi kört in i hans nät. Vi startade motorn men det verkade inte vara några problem. Då vi någon timma senare skulle ta ner seglen för att motorisera in i Amazonasdeltat märkte vi att vi inte hade någon motordrift. Det var fortfarande becksvart och situationen blev lite spänd. Det verkade som om vi skulle bli tvungna att trots allt segla in i deltat. Det som komplicerade det hela var att vi hade fyra knops motström, men å andra sidan hade vi 18 m/s i ryggen. Vi beslutade att segla på bara revad genua och det gick bra fastän sjön var väldigt krum. Nästa dag på eftermiddagen kom vi fram till platsen där vi skulle gå upp i en flodfåra till Soure, så vi fick kasta ankare och invänta bogsering. Som tur var hade vi en av våra båtar i eskadern några timmar efter oss så vi fick hjälp av dem. Då vi till slut kom fram till Soure fick vi hjälp av en ung fiskare att rensa bort nätet ur propellern. Det var inte helt okomplicerat eftersom siktdjupet är ca en decimeter och det är kraftig ström.

I Amazonas finns inte så mycket fiskenät, men väl stockar, grenar och flytande öar. Eftersom vi bara motoriserade då det var ljust var detta sällan ett problem eftersom vi hade utkik i fören. Men då vi skulle motorisera från den sista staden Afua ut i Atlanten hade vi att göra minst ett dygn innan vi skulle vara ute, så vi var tvungna att motorisera också på natten. Vi var fyra båtar som alla skulle till Västindien och vi startade i gryningen tillsammans. Allting flöt på bra tills vi mitt i natten plötsligt kände att vi fått någonting i propellern eftersom farten gick ned några knop. Efter några försök med motorn i friläge och därefter backläge provade vi att stänga foldingpropellern genom att stänga av maskin och lägga i backen. Detta löste problemet förutom att vi inte fick igång motorn igen.

Skulle vi vara utan motordrift både in och ut ur Amazonas? Ja, det såg inte bättre ut. För tillfället hade vi några knops medström, men å andra sidan hade vi tio m/s i näsan. Det blev alltså kryss ut ur deltat, men tack vare medströmmen blev ju kryssvinklarna fördelaktiga. Vi beslutade oss att segla direkt till Grenada istället för att gå till Djävulsön som vi hade planerat och för att återigen göra en lång historia kort släppte vi ankaret fem dygn senare i Prickly Bay på Grenada. På nytt blev vi bogserade. Men denna gång bara några hundra meter in till marinan. Återigen hade vi stöd från en annan båt i eskadern som höll sig i närheten av oss tills vi var utom fara.

Konklusioner
Vi är väldigt nöjda med den väg och de platser vi valde till Västindien och att segla tillsammans med andra båtar gav upplevelsen en extra dimension förutom den trygghet det gav vilket vi också fick nytta av. Vi har fått ett antal nya vänner för livet.

Vi kan alltså varmt rekommendera RIDS och jag hoppas att det blir tillräckligt många båtar anmälda i framtiden för att göra det genomförbart. Om vi fick göra om resan skulle vi dock stannat betydligt längre både på Kanarieöarna och Kap Verde.

Besök gärna vår blogg adventureswithbijou.blogspot.com för att få en mer detaljerad beskrivning av vårt äventyr.
Roger och Elisabeth